Höga vågor

                                        bild från www.alotofphotos.com

Regniga dagar lät vi bli att fiska. Vi gick till flodbåten, som låg under tak bakom Gustafssons vid strandpromenaden. Det var Marika som kallade den flodbåten. Hon tänkte på den stora floden och Noa och det. För oss hade båten inget namn. Den var för liten för att vara ark. Ett tag lekte vi att vi var vietnamesiska båtflyktingar. Det var den tiden. Vi hade sett bilder på överfulla båtar som kastades av stora vågor. Det var läskigt, även om vi aldrig var fler än fyra-fem i båten. Saga och Martin fick inte leka med oss när vi lekte båtflyktingar. ”Av ideologiska skäl”, sa Sagas och Martins mamma. Sagas och Martins föräldrar hade stött den rätta sidan i Vietnamkriget. Vi fattade noll. Vi tyckte synd om flyktingarna. Många dog och de som kom fram sattes i läger. Vi lekte att vi inte hade sötvatten på tre dygn.

– Man måste leka för att förstå, sa Anna-Karin.

Jag förstod vad hon menade. Först hade vi tyckt synd om, som om det inte skulle kunna hända oss. Sen hade vi blivit flyktingar själva när vi lekte och då kunde vi inte tycka synd om ovanifrån längre. Vi ritade teckningar och fröken skickade dem till FN åt oss och bad FN att ge dem till flyktingarna som kommit fram. Det blev bråk om det på ett föräldramöte, sa pappa. På teckningarna var det höga vågor och båtar och allt som vi hade varit med om. Filip ritade hur det kändes när det var som om munnen var full av hö för att han inte hade kunnat dricka men det var litet svårt att se.

Vi lekte och lekte och lekte båtflyktingar och så en dag lekte vi inte det längre. Då tog jag och Marika och Anna-Karin med oss Filip och Peter och Lasse och satte oss i båten och hånglade. Fast oftast var det sol och då var vi inte alls i båten. Sen gjorde jag en annan grej i båten men det vill jag inte berätta om.

SLUT.

(Bildutmaning)