Innanför vindrutan

 Härinnanför syns inte mina drömmar. Även mina lekar är osynliga, liksom jag själv, behändigt nedhasad i förarsätet. Jag tror att jag slutgiltigt blev vald för att jag är kort i rocken.

Drömmarna? De ser jag inte själv. Lekarna har alla med ord och ramsor att göra. Jag är en ord- och ramsman. En riktig tramsman. Och knappt en man.

Allt skulle stå öppet för en, så var det sagt. En examen från Oxford – inget mer skulle behövas. Man skulle kunna klättra i vilken ställning som helst. Och här ligger jag nedhasad...

Det är skitkallt och rått. Passagerarfönstret står öppet för att motverka imbildning. Jag står här ganska länge i min svarta lilla Rover. Jag står här ganska länge och sätter streck i kolumner:

Person in

Person ut

Lastbil ut.

Långtradare ut,

halvtimme för halvtimme en ny uppsättning kolumner. Jag har en examen från Oxford men jag får inte ens vara med och analysera mina data. Bara sätta streck.

Jag är förbjuden att yppa utanför vilket företag jag står parkerad. Du förstår säkert att det är ett konkurrerande företag som anlitat mig.

En sketen industrispion blev jag. Inte underligt att jag glömt mina drömmar. Men jag minns hur det kändes i bröstet när jag satt uppflugen på muren invid Balliol College och världen låg öppen.

(Bildpuff. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/rvp-cw/10974546815/ )