Min nya kamera

                                                 (Bildkälla: www.alotofphotos.com)

Jag hade fått en kamera den där dan. Canon PowerShot S110. Den låg liten och litet sträv i handen, avtryckaren en centimeter för långt in på kamerahuset, det är sånt man kan vänja sig vid, alltid är det något. Den perfekta produkten finns inte sa pappa. Jag tänkte drömskt på min analoga systemkamera, en Nikon FM2:a, tänkte på en tid när foto var något helt annat än nu. Något med mer silveroxid, bland annat.

Efter att ha tagit de första bilderna av personerna i rummet – mest på hunden – och på kameraförpackningen och på gaffeln och kniven på min tomma palttallrik – den senare blev bäst med glansen av smöret och smulorna av palt – gick jag ut för att leka med kameran, som jag uttryckte det.

Det var en grå dag. Skogen tryckte på. Löven hade fallit, det fanns inte ens ett nypon som lyste upp, så jag gick ut på vägen för att få litet ljus. Då tryckte jag av den här bilden, ett något skevande centralperspektiv, en anonym väg som försvinner i ett okänt bortom. Jag var rätt stolt över motivvalet, det till synes oändliga, det till synes spikraka, det till synes öde, i en levande, snirklande väg där vårt hus i verkligheten står snett bakom mig och Janssons bakom kröken där framme, den som inte syns. Jag bestämde mig för att plåta det igen i ett mer intressant ljus.

Såhär är det alltid de dagar man får en kamera. Ljuset är fel och kamerans alla finesser ödslas på bilder av kartongen till kameran. Titta så nära jag kan gå. Jag skulle förstås ha tagit ut mamma och pappa på gården och gjort porträtt bredvid snöbärsbusken.

Han dog åtta dagar senare, min pappa, utan att förvarna särskilt mycket.

Dagen innan drömde jag att han gick uppför vägen, mot Janssons, men det var som om Janssons inte fanns, som om vägen var en spikrak öde sträcka att traska ensam. Det blev aldrig ett ordentligt porträtt. Jag använde kameran till annat.

(Bildutmaning idag)