FORMA

Natt före nyår: snart ser vi bara svansen av Ormens år. Den trettioförsta januari travar Hästen in, fri och rolig. ”Jag har aldrig varit så arg som i år” säger du. Jag bryr mig inte om att fråga vad du varit så arg på, det mesta vet jag ju, och jag säger definitivt inte att min egen ilska dalat. Det kanske du ändå anat, för du far plötsligt ut: ”Du, du har ju inga åsikter längre!” Jag säger inget, skär bara ytterligare några potatisstavar till vår Janzons. Det går inte fort men de blir tunna, jämna och fina, precis som jag vill ha dem. Du grinar över löken: ”Ska du lova något i år?” Jag tänker efter. ”Vet inte. Det brukar komma spontant. Du då?” ”Jag har massor av funderingar. Jag ska förstås lova att göra allt för att rösta bort den här skitregeringen men jag vill gärna komma på något mer privat.” ”Du har ett helt dygn på dig. Själv har jag funderat på att ha ett motto för nästa år.” ”Ett motto? Berätta!” ”Det är långt. Det handlar om formgivning.” ”Om att formge potatis?” säger du sarkastiskt och far med blicken över mina prydliga potatistravar. ”Om att formge livet.” ”Säg!” ”Det är långt. Jag måste läsa innantill.” ”Jaha,” säger du mindre intresserat. ”Läs det då.” Jag hämtar din gamla snedlästa Walden ur bokhyllan och bläddrar fram: ”It is something to be able to paint a particular picture, or to carve a statue and so to make a few objects beautiful; but it is far more glorious to carve and paint the very atmosphere and medium through which we look. Every man is tasked to make his life, even in its details, worthy of the contemplation of his most elevated and critical hour.” Du står och gapar, hötter sen med kniven mot mig och säger: ”Din mossiga, högstämda gamla övervintrade tonåring!!! Thoreau! Lova mig en sak – bara lova!” Du fryser rörelsen med knivspetsen farligt nära min kind. ”Vad ska jag lova?” frågar jag. ”Börja i terapi!”

(Utmaning: ”Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår: A, R, F, M, O”)

(Mina ord: arg, rolig, fri, motto, orm)

Om gräs

– Pappa! När vi blir fattiga, kan vi äta gräs då?

– Vi blir inte fattiga, Minna.

– Men om...

– Nej, det är konstigt men våra magar klarar inte det. De flesta andra växtätare kan äta gräs. Men vi kan göra mycket annat med gräs...

Så började pappas livslånga lektion om gräs och halvgräs. Alltid fanns det en berättelse om gräs men jag minns bara tre. Den första ägde rum när vi nöjt kådtuggande hjälptes åt att hugga siktgator uppe vid passen vid Gattjaur. Jag var inte stor och glömde att hålla munnen stängd, så mitt kådtuggummi fick aldrig den rätta konsistensen. Men en liten såg hade jag och sågade sly nära, nära marken, för så var jag lärd, och fortare än jag visste satte vi oss med konten och fikade.

– Därborta tog vi skohö, sa pappa och pekade mot ett videsnår i det sanka. Inget värmde som skohö.

– Vad var det? frågade jag, för så var jag lärd.

Och pappa berättade om den höga, tunna starren, som skördades i augusti och slogs mjuk mot stenar och han visade ungefär hur man skulle stoppa skon, den lilla vikningen vid hälen så att det blev en liten klack och han berättade mycket mer som jag inte kunde bevara, jag satt och sög på min Festis och det gjorde litet ont i armarna och det surrade i luften av mygg och det var frid.

En annan gång kom jag in i föräldrarnas arbetsrum, litet större men inte mindre vetgirig. Pappa tog fram ett långt tjockt strå med en brun vippa på och snurrade det framför mina ögon. När han saktade rörelsen såg jag att strået var trekantigt.

– Vad är det? frågade jag som jag var van. Gräs?

– Grässläkting. Papyrus. Den växer i Medelhavsområdet.

– Kan vi använda den med?

Pappa svarade inte utan tog fram sin Victorinoxkniv och började skiva strået på längden i långa platta remsor. Han la ett lager remsor vertikalt och ovanpå det ett annat horisontellt, täckte de två lagren med ett papper och började banka på det. Efter en stund tog han bort papperet och lyfte upp papyruset. Nu satt det ihop i ett litet, litet ark!

– Känner du igen det? log han.

– Den egyptiska bilden av Nut och Geb i vårt rum...

– Ja, den är målad på papyrus.

– Papyruspapper?

– En föregångare till papper. De gamla egyptierna uppfann tekniken. Det växte mycket papyrus vid Nilen då.

Den sista historien berättade han morfinhög på sjukhuset inne i Umeå. Jag satt och svamlade som man kan göra vid en dödsbädd, påminde honom om den sommaren vi provade att göra skohö som i gamla tider.

– Det har varit mycket gräs, pappa.

Han tittade på mig med vattniga, blå ögon och log. Så gav han mig tillbaka mitt barnanamn och jag rös utefter ryggen:

– Ja, Minna. Man måste nog säga att gräsen regerar den här planeten. I tysthet, förstås. Jag tänkte faktiskt på ett gräs härförleden. Bambun.

– Mmmm.

– Jag var tvungen att tänka på det när jag hade som mest ont i magen. Du känner väl till den kinesiska bambutortyren?

– Lite vagt. Spetsad, snabbväxande bambu får växa in i kroppen på en människa, typ.

– Ja, det sägs så. Jag vet faktiskt inte om det är en skröna. Kan du kolla upp det, tror du?

– Visst.

Jag plockade fram telefonen. Allt som vi måste prata om hade vi sagt för länge sedan. Nu fanns tid för litet halvintellektuellt småplock. Kolla upp bambutortyr, som sägs ha använts mot krigsfångar av japanerna under andra världskriget. Vi fick fram ett par metoder, vi fick fram att det verifierats att det funkar men allt var ganska luddigt och det gick för långsamt.

– Jag gillar inte att surfa på den här, sa jag. Jag kollar på datorn när jag kommer hem och så pratar vi i morgon.

(Utmaning: gräs)

Flytta väggar

Min tunna hud var gränsen mot yttervärlden och min yttervärld var detta enda – cellen; en högsmal kartong, en färglös behållare med unken luft, en död livmoder. Jag hade börjat vagga när jag satt hopkrupen på britsen. Mina goda föresatser hade nästan helt kommit på skam. Det var åtta streck på väggen nu, åtta streck som jag mödosamt karvat med det enda spetsiga föremål som stod till buds: britsens hörn. Åtta dagar och mitt mentala försvar var uppluckrat. Visst, jag sjöng sånger och berättade historier för mig själv och frotterade mig i minnen men inte från en position av lugn utan desperat, med frenesi och jag började känna att boten skulle kunna ge soten. Ja, efter bara åtta dagar var jag rädd för att bli deprimerad eller i längden psykotisk av att rabbla mina ramsor. Hur lång skulle isoleringstiden vara? Jag hade föreställt mig ett par – tre veckor men det var bara taget ur luften, egentligen.

Jag kom på att jag skulle titta på mina händer. Det gör mig ofta lugn men nu märkte jag att de darrade. Det hade de aldrig förut gjort. Mina händer darrade, min hjärna skenade och väggarna tycktes närmre varje gång jag tittade upp. Cellen höll på att krama mig till kvävning. Då kom jag på att jag skulle försöka vidga den där yttervärlden. Jag lutade mig mot den råkalla väggen och slöt ögonen.

Jag föreställde mig en lång, bred korridor utanför pansardörren till min cell. Det var inte bara fri fantasi, jag visste hur rösterna från vaktmanskapet studsade mot väggarna när de gick förbi. En lång, bred korridor med, säg, tjugo isoleringsceller på varje sida. Denna långsmala konstruktion, bestämde jag, utgjorde Isoleringen och gick diagonalt ut från huvudbyggnaden, där de interner som inte hade isolering fanns. Där såg jag ett matrum med spinkiga stolar... Här blev det svårt. Jag hade ingen aning om hur livet i ett fängelse ter sig, hur skulle jag då kunna veta hur de gemensamma utrymmena var disponerade? Jag räddade mig ut på gården, en stor, nedslående yta som var cementerad. Där fick de fångar som inte var isolerade komma ut ibland. Den här gården såg ut som ett provisorium, en avstyckad del av fängelseparken, som var betydligt större. Där satt plitarna när vädret tillät i skuggan under träden och åt sin mat. Deras glada röster hördes långt omkring. Därför framstod fängelset som ett ganska behagligt ställe för förbipasserande. De såg trädkronorna sticka upp och hörde skratten. Jag föreställde mig också en hög grind, som såg trevlig ut från utsidan men ganska ruskig inifrån.

Jag behövde inte titta på mina händer. Det räckte att känna att det imaginära, åtdragna bandet runt bröstkorgen var borta. Jag hade sånär klämts ihjäl av min cell men nu hade den vidgats igen. Jag öppnade ögonen och såg att det var sant.

(Bildutmaning idag, bilden tagen från http://www.flickr.com/photos/fotolamancha/10992411744/sizes/z/in/photostream/ )

(Den här huvudpersonen finns också i den här texten )

Du och jag

Det roliga är att jag inte blir orolig.

Det konstiga är att allt är okonstlat.

Det viktiga är att inget är oviktigt.

Låt oss fortsätta så, lyssnande och lärande, vidöppna för varandra, steg för steg, du och jag.

(Utmaning: konstigt)

Skogsstjärna

Jag vet inte allt min vuxna dotter hävde ur sig mot mig idag men ”beroendeproblematik” hörde jag tydligt. ”Beroendeproblematik”! Hmpf. Jag blev så ilsk att jag nästan fick blodstörtning. För att stilla mig blev jag tvungen att gå ut i bersån och plocka fram pavan jag har där bredvid, under gambjörken. Det var allt sammantaget jäntans eget fel. Sen tog jag mig en fredlig hutt eller två och betraktade en humla som drönade bland syrenvipporna. Försökte lugna mig därvid. ”Beroendeproblematik”! Det är människor med sådan vokabulär som förorsakar skakningarna som gör att man måste ta ytterligare en tår på tand. Beveka kroppens reaktioner, så att säga. Det var en fin pava, fylld med destillat på prima bintje som sen fått ligga till sig i stormyrstacken här bakom. Ädla droppar, att njutas med andakt, inte i affekt, som nu. Vad vore jag utan min skogsstjärna? Den där gamnuckan blir min död. Socionom, bevars. Konstiga termer från universitetet i Ume. Hon är väl så bitter för att hon aldrig kommer till. Unnar inte en ann den enda njutning man har på sin ålderdom.

(Utmaning: skriv fem ord på B och en text som innehåller minst två av dem”)

(Mina ord: blodstörtning, beroendeproblematik, berså, bintje, beveka)

Familjerna

Jag samlar på familjer. Nyast är svärfamiljen, ett nytt slags kärlek. Ett par familjer har jag varit bihang till i tjugotalet år – Tavaresfamiljen och familjen i Tallis. Så har jag min lilla biologiska familj, så klart. Den har jag alltid haft, fast den utökas och decimeras efter hand – en pappa som dör, en äkta man som kommer till. Brorson Amos växer och är ett slags nav.

På senare år har jag börjat vara med och skapa helt nya familjekonstellationer, där jag inte är ett bihang utan en fullvärdig medlem. Det är först och främst djurfamiljen, som består av Stefano (giraff), Håkan (mus), jag själv (sköldpadda) och Cosmas (struts). Och så har jag min medmatte, A, som äger min hund från svanstipp till nos, liksom jag äger hennes. Det är samma hund och han heter B. Vi är rätt och slätt ”familjen”, A och B och jag, och även den har utökats. Jag har bidragit med husse C, A med matte N... Nej, om N vill kalla sig matte än är jag inte säker på. Hon bor inte mycket med B men har köpt honom en borste. Borstar honom fin och fluffig. Vi vill inte säga att vi föredrar hans distinkta skruvar av hår.

En person med många familjer är rik. Så kan till exempel S från Tavaresfamiljen, mamma från den biologiska familjen och matte A från ”familjen” gadda ihop sig när jag är ledsen och föreslå att jag ska ha hunden B litet till; hunden B, den lilla kamraten som just nu sover med nosen mot min fot. Den lilla kamraten som tar en i hampan och visar världen där ute, med fjolårslöv och väta och spännande barn och inte minst grannhunden S, som löper.

– Han är ju vårt psykpenicillin, sa A om hunden B. Nu är det du som behöver honom mest.

På söndag ska jag åka och lämna honom till A. Han och mamma från den biologiska familjen har burit mig över det värsta. Nu ska jag nog klara mig själv. Annars har jag mina familjer att gå till. Visst har jag det bra?

(Utmaning: nos)

Önskelistan

Min önskelista:

Gamla galna, deprimerade Brita, som gråter över sin ensamhet

Min kompis, som är på kant med sin familj

Adel från Tunisien

Den lilla ryska familjen i porten här intill

Med flera...

När jag blir stor på riktigt och julen är hos mig, ska man få bjuda vem man vill. I år fixade jag i familjens sköte in en god vän som gick jour och alla tyckte det var kul att han kom – men jag skulle vilja bjuda så många fler. Se ovan. De tillfälligt eller permanent sammanhangslösa. De av de sammanhangslösa jag känner, i alla fall.

Suck. Jag blir nog aldrig stor på det sättet. Det är för billigt och bekvämt att bo litet. Men nästa år kanske jag ändå ska våga presentera önskelistan för de mina. Tänk – i bästa fall går alla och klämmer på liknande önskningar... Vad skönt det vore, att vidga litet. Jag tror inte jag är den enda som önskar det.

Om detta måste vi berätta

Idag är det dan före dan. Familjen har varit hos farmor och farfar i två dagar. Allt har gått bra. Det är lättare på vintern, att gömma sig. Det är tjugonio grader kallt och en läskback som farfar glömde på förstukvisten har frusit. Stelnade kaskader av sockrad is ur tjugofem flaskhalsar av glas. Den lilla flickan skickas ner i källaren för att hämta leverpastejen, som ska provsmakas. Aningslöst studsar hon ner för den branta, krökta trappan. Det luktar fukt och potatis.

Matkällaren är längst in. Först är badrummet, sen ett par smattar som knappt används och så matkällaren. I den andra smatten sitter han. Farfar. Det är oväsentligt men det råkar vara så att han gör i ordning julkrubban. Farfar och flickan möts över ett Jesusbarn som tycks gallskrika. Är det inte något om kvarnstenar han gastar? Men det hjälper inte. Ingen kan höra. Hon är medveten hela tiden gubben öppnar hennes jeans. Sen känner hon hans finger och hon sluter sig för världen, kan inte minnas mer. Hon är intensivt någon annan stans medan han håller på. Hon blir tio i januari och har lämnat sig till honom – tills hon kommer på:

– Farfar! De kommer att undra! Mamma och farmor bad mig gå och hämta leverpastejen.

Motvilligt gör han henne i ordning och stoppar in sin bleka grej i byxorna igen. Han kysser henne med blöt tunga. ”Säger han 'vår lilla hemlighet' så skriker jag” tänker hon men han daskar henne bara därbak och säger:

– Så. Gå. Till leverpastejen!

Han sitter och tittar på henne när hon går. När hon kommer tillbaka är han försjunken, ställer med oändlig ömhet ut änglarna mitt för herdarna, i markerna, en bit från själva stallet. Han kommer att stråla när han kliver upp ur källaren med den stora brickan med julkrubban.

– Nu kan julen börja, ska han säga. En välsignad jul till er alla.

Flickan går till mamma.

– Hur länge ska vi stanna?

– Det är en bra helg i år. Vi stannar till den andra januari.

(Utmaning: skam)

En gammal människas önskan

Svep mig i linne. Klä på mig mina vadmalstunga sjok av tyg, pansar av filtad ull. Oformlig och tyngd vill jag gå fram – en entitet som nästan är en människa. Ingen ser mig då, ingen kan tillskriva mig en kropp. Allt det som är kroppsligt är förbi. Jag är ett litet smuts i marginalen. Om än människor rör sig i mitt synfält har jag förlorat plikten att höra till. Jag är satt på undantag. Jag ska bära min obekväma klädnad i ensamhetens berusning. Ingen ska komma mig nära. Allt det är förbi.

(Utmaning: klä)

Stimulanspaket

Efterfrågan på julfrid behöver inte stimuleras, däremot utbudet av julstädning. Hur gör man det, när den tilltänkta städerskan uteslutande stimuleras av att nudda ett tangentbord med fingertopparna? Där sitter hon medan dammet dalar överallt utom just på tangentbordets rektangel. Hon kanske får ett stimulanspaket i julklapp men då är det väl för sent?

(Utmaning: ”stimulera”)

Låt ditt bröd fara...

Tänkvärda ord från Predikaren 11:1 (förrförra bibelöversättningen):

        LÅT DITT BRÖD
   FARA ÖFWER WATN,
SÅ VARDER DU DET
                       FINNANDES
               I LÄNGDENE

(Utmaning: längd)

Musiken och jag

Jag växte upp i ett hem renons på musik. Min mamma var extremt ljudkänslig och klarade på sin höjd den mildaste muzak, allt annat var ”skrammel”, ”buller”, ”oljud” – särskilt rockmusik. Själv fascinerades jag av mina kamraters känsla för musik. Jag hade ingen. Enbart på musiklektionerna i skolan fick jag kontakt med musik. Där sjöng jag när jag tillhölls att sjunga och tystnade när magistern slog av. Mitt A vibrerade på exakt 440 Hz varje gång men vad det innebar var det ingen som förklarade för mig. Jag var med i skolkören och sjöng solo på vissa avslutningar. Om någon hade frågat mig skulle jag ha svarat ja. Ja, jag tyckte det var roligt att sjunga. Jag var bra på att sjunga, tyckte det var roligt att sjunga men jag hade inte känsla för musik, som mina kamrater. Jag hade ingen musiksmak. Det hade mina kamrater. Jag lyssnade aldrig på musik. Det gjorde mina kamrater. Det konstiga var att ena veckan var det ena skitbra och det andra töntigt, andra veckan var det något annat som var skitbra och då var det första apdåligt. Det var omöjligt att orientera sig i hur man skulle tycka. Jag såg sångerna som mina vänner och förhöll mig artigt intresserad till de flesta av dem. Att tänka sig att ta vissa till sitt hjärta och dumpa andra tyckte jag kändes oförskämt.

Jag var en särling i vår klass. Jag ville accepteras i dess mitt. Då gällde det att gilla rätt sorts musik.

Att helt enkelt lyssna på diverse topplistor och anpassa min icke existerande smak efter dem var litet för enkelt, så den idén slog mig aldrig. Jag är inte ens helt säker på att jag var medveten om att sådana listor existerade. Nej, jag valde en annan väg. Jag hade nämligen upptäckt att vissa av de riktigt coola i klassen älskade helt annan musik än den gängse popen. De hade själva sökt sig fram till den musik de tyckte om, en attityd som attraherade mig. Jag gick således till skivavdelningen på det lokala varuhuset och plockade i reabackarna. Det fanns alltid två gula backar med skivor som tillhandahölls till priser långt under de normala. Där sökte jag efter tuffa omslag, helst från USA. Svettig under lysrören, angelägen om att avlägsna mig om någon i min klass skulle komma att dyka upp, stod jag och småtrampade och funderade.

Oftast blev det ingenting. Mamma blev så orolig när hon såg mig dyka upp med någon enstaka platta. Och jag själv var så orolig för att välja fel, att jag helst inte valde alls. Efter en halvtimme gav jag upp och steg ut i det sega novembermörkret, smög mig hem som den outsider jag var, till det outsiderhushåll jag tillhörde – det absolut enda, får man förmoda, som inte hade en stereo.

(Utmaning: platta)

På väg

Jag gör det inte i första hand för att få motion. Jag gör det för att det rensar mitt huvud på tankar. Ont ska med ont fördrivas, som känt är. Det är en vansinnig fart på tankarna när de rensar andra tankar där uppe i min tanke-tank samtidigt som fötterna, vars roll i reningen är oklar, studsar där nere. Studsar och går på.

Jag gör det gärna bland folk. Vill gärna vara tillhörig ett sammanhang. Norra Upplands alla motionslopp har sett mig starta i min toppiga mössa och min skönaste luvtröja. Ännu har jag inte lärt känna någon i löparkretsar. Man springer liksom ifrån varandra. Den jag lärde känna skulle vara min tvillingkropp, någon som löpte i exakt samma tempo som jag.

Jag gör det ofta sjungande. Alla vansinnestankar som spinner loss i vindsröjningen i skallen söker utlopp. Nyss rappade jag: Vad är detta för en resa? Är vi med i samma lopp? Om vi kommer till ett vägskäl, tar gemenskapen stopp? ”Tar stopp” är kanske inte bästa nutidssvenska men jag ställer inte så höga krav. Alla texter improviseras fram under den toppiga mössan.

En gång gjorde jag det på pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Började springa, alltså. Det var för att det inte tjänade något till att vandra. Man blev inte högstämt andlig bara för att målet var Santiago. Det viktigaste var att komma iväg snortidigt på morgnarna, för om man inte kom lika snortidigt på eftermiddagarna till nästa hostel fanns det inte rum för en i härbärget. Det var inget speciellt andligt med det.

Då är det andligare att springa litet. Ensam för sig själv, omgiven av andra. På det sättet är det som livet. Har du tur hittar du nån som springer i samma takt som du, om så bara för några steg. Kanske ni hinner utbyta något. En blick, ett snäckskal, en hemgjord sång: Jag har en akvedukt som man kan åka i, en akvedukt som går på hjul...

(Bildutmaning idag: http://www.flickr.com/photos/mainerunningphotos/10794433096/ )

Palt med poltergeist

Syskonlikhet? Knappast. Syskonkärlek? Om. Du for omkring som en poltergeist i din kamp mot patriarkatet, hela samhället var din arena och allt det jag såg som viktigt var perifert för dig: sömn, näringsrik mat, ja, också skönhet. Jag brukade säga att man borde använda pluraländelse när man talade om dig. Du hade sådan kraft. ”Kvinnor”, inte ”kvinna”. ”Petronellorna” kommer på middag, inte ”Petronella”.

Allt som oftast kom du faktiskt på middag. Du prioriterade det – jag vill tro att det var för att du älskade mig. Du älskade mig och du älskade min palt, äkta gulgrå pitepalt, gjord på mandelpotatis men utan kornmjöl, en hyllning till vår äldsta barndom i norra Norrlands kustland. ”Jag skulle kunna äta det här jämt,” sa du och jag trugade på dig en beskrivning av hur man gör: ”... och smeten ska vara så lös att den nästan rinner mellan fingrarna...” avslutade jag och såg att du var på en helt annan plats.

Den här gången var det Afghanistan, fick jag veta. Ett revolutionärt kvinnokollektiv som behövde stöd. Tre medlemmar redan fängslade av talibanerna. Behövde lyftas fram, få medial uppmärksamhet i väst. Du skulle åka följande måndag.

”Du får inte,” sa jag misslyckat. ”Är du inte rädd?” försökte jag locka fram nejet ur dig själv.

Du såg helt enkelt inte faran. Eller så hörde också ditt eget liv till det som var perifert för dig.

Den kvällen ställde jag upp en ny pannå på staffliet, väldigt ovanlig i formatet – den var väl ungefär en gånger en meter. Där målade jag allt jag var rädd för i den stunden. Jag skulle ge den till dig när du kom tillbaka. Landskapet var bisarrt. Jag skulle dölja det bakom ett transparent draperi hade jag tänkt men jag hann inte så långt. Budet kom bara någon vecka efter att du hade åkt. Besvärjelsen hade misslyckats. Den konstiga kvadratiska tavlan hamnade bakom bokhyllan i skrubben.

(Utmaning: välj fem ord på P och skriv en text som innehåller minst två av dem)

(Mina ord: poltergeist, pannå, patriarkat, palt, pluraländelse)

Gandhi i trappan

Jag tordes inte ta rollatorn till tunnelbanan längre. Hissen stod tre gånger av fyra. Jag åkte givetvis inte kommunalt mer än när det var oundgängligt. Det var en pärs. Redan när jag var framme vid tunnelbanan var jag skev i ländryggen av att gå med käpp. Smärtan strålade genom nervbanorna. Och så var det de tjugotre stegen upp till perrongen. Käppen fick ta så mycket vikt, det förundrade mig att den inte spjälkades. Jag räknade många långa sekunder för varje trappsteg.

Plötsligt dundrade det till där uppe. Ett tåg hade kommit in från stan och mot mig i trappan slamrade en störtflod av resenärer. Jag hukade instinktivt och höll fast mig med båda händerna i ledstången. Jag ville bara att det skulle gå över. Då fick jag en hård stöt av en portfölj i magen. Portföljägaren var brokig i ansiktet och såg ut att vara på krigsstigen.

– Öh! Vi har fortfarande högertrafik i det här landet! skrek han.

Jag förstod att han var stressad av många andra saker också, bara i viss mån kunde jag ta hans utbrott personligt.

– Förlåt! väste jag, dubbelvikt efter slaget. Käppen hade jag tappat. Den hade dunsat nerför trappan, var förlorad i människoströmmen därnere. Tur, tänkte jag, att ispiggen var uppfälld.

Mannen hade stannat bredbent mitt emot mig. Vi stoppade effektivt flödet i trappan. Nu hötte han med handen mot mig.

– Gamla kärringar som du har väl andra tider att åka och shoppa på. Du behöver inte ge dig ut mitt i rusningen!

Jag log mot honom. Han fick mig att tänka på Gandhi, som en gång blev tillfrågad om han inte blev arg över engelsmännens kränkande beteende. Då svarade han: ”Visst kan man bli arg när man blir kränkt. Men om man har en god självkänsla blir man aldrig kränkt”. Det läste jag en gång i en intervju med AnnBritt Grünewald i SJ:s tidning.

– Står du och skrattar åt mig, tant? sa portföljmänniskan.

Då skrattade jag faktiskt till. Jag började berätta för honom om AnnBritt Grünewald och Mohandas K. Gandhi, långsamt och omständligt berättade jag tills han muttrande avlägsnade sig, efter att ha utstött ett:

– Du är ju för sjutton inte klok.

(Utmaning: trappa)

Särkproblem

– Inte lappad. Förlängd, säger mamma bestämt och håller min gamla luciasärk på sträckta armar.

Den nya biten lakansväv lyser blåaktigt och får särken, redan gulnad, att se ännu värre ut. Det spänner av gråt i min hals, helt i onödan. Det går inte att ta ut min besvikelse på mamma. Nej. Jag är inget monster. Jag får gråta inombords, tyst hugga av bitar av mig själv, göra katastrofen till ett litet problem att administrera. Hur gör jag? Jag har ett solo, ska kliva fram framför lucian. Det får inte ske. Jag måste ändra på det.

– Eh, säger jag på genrepet dagen därpå. Jag tycker det är snyggare om vi som är solister inte kliver fram. Så det kommer som en röst ur massan, liksom. Det är väl bara lucian som ska glänsa? Det tycker i alla fall jag.

Jag har tur. Marika har inget solo – i så fall hade mitt förslag inte gått igenom, det vet jag. Fröken sänker huvudet, grunnar, sen tittar hon upp och säger:

– Annli har rätt. Det blir värdigare så. Dessutom är det vettigt ur brandsäkerhetssynpunkt att ni inte springer fram och tillbaka.

Lättnaden gör att jag märker hur uppblåst jag är i magen. Det är alltid så här. ”Nej, jag har hellre en gammal Nokia.” ”Nej, jag kan tyvärr inte gå på maskeraden.” ”Nej, jag är inte fikasugen just nu.” Mamma som gör så gott hon kan. Ett vet jag: när jag blir så stor att jag kan ha barn, ska jag vänta och vänta tills jag har råd med absolut allt den ungen skulle vilja ha. Absolut allt.

(Utmaning: lapp)

Testning

Det första jag tänkte på var dina smäckra händer. Jag ville att de skulle greppa ett gammaldags klämbräde men de spelade över tangenterna på en djupsvart liten dator. Det andra var din röst.

– Lös uppgiften stående på ett ben, sa du nu neutralt men med timbre.

Du var verkligen proffsig. Jag kunde inte låta bli att undra hur dina smala neutrala händer skulle komma att kännas, spelande på min ryggradsfagott.

– Lös uppgiften samtidigt som du räknar högt baklänges från etthundra.

Fråga psykologen: Vad gör man om man blir kär i psykologen under en psykologtestning?

– Lös uppgiften stående på huvudet.

Jag gjorde min kropp neutral som dina händer för att bli värdig din fingerekvilibristik. Samtidigt bannade jag mig själv för att jag hade förhoppningar. Fråga psykologen: Vad har man för störning när man tänder på neutrala män med sval kroppshållning?

– Lös uppgiften samtidigt som du sjunger Bereden väg för Herran

Du fick mig att svettas i pannan – av upphetsning, inte för att det var svårt att genomföra testerna. Jag svettades, jag stönade och jag sjönk ihop vid dina fötter. Det var då. Det var då du såg mig. Din smalsmäckra hand lösgjordes från datorn och simmade ner till mig. Du fattade tag om min haka och vände upp mitt ansikte mot dig.

Det var då. Då som du för första gången betraktade mig. Och världen slets lös från sitt fäste och dunsade ner med två lätta stötar. Och du sa:

– När vi är färdiga här inne kan du gå ut på toaletten och dricka vatten.

Du harklade, lade ytterligare ett laminerat papper framför mig och fortsatte:

– Lös uppgiften samtidigt som du knäpper den här raden med knappar.

(Utmaning: lös)

I Hundstjärnans sällskap

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad, farmor?” frågar Ragnar en kväll, precis sådär tankfullt och ödmjukt som han frågar alla sina frågor, medan hans syster Rakel inte har tid för några frågor alls. Syskon kan vara så olika. Alla är så olika. Jag har inget generellt svar på hans fråga, hummar bara som vi halvdöva plägar för att slippa gå in på krångliga diskussioner. Ragnar tittar uppmärksamt på mitt ansikte, drar väl slutsatsen att jag inte hört och gör sig beredd att fråga frågan en gång till. Nej, han kommer inte att skrika. Han kommer att artikulera så tydligt, att jag inte kan gömma mig bakom mitt handikapp – ett av dem – längre:

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad?”

Jag tar honom i min famn och svarar:

”Jag vet inte hur det är för andra men för mig är det värsta att jag får hallucinationer av hörselslingan på PRO.”

”Halluvadåförnånting?”

”Jag upplever saker som inte finns i verkligheten. Sist jag var där var jag som en ballong. Jag, gamla människan, hann bli höggravid under en föreläsning om Sirius. Hundstjärnan, du vet.”

Ragnar vänder sig mot mig med vidöppen mun.

”Hur var det?” frågar han.

”Jo, det var ett ganska bra föredrag. Vet du att Hundstjärnan har en vit dvärg i sällskap?”

Han betraktar mig så allvarligt att jag blir inspirerad.

”En annan gång förvandlades jag till en humla. Det var när Nils Knutz orkester spelade för oss sist.”

”Vad gjorde du då?”

”Jag kan ju inte dansa så jag brummade mest runt.”

Ett par dagar senare ringer svärdottern.

”Vad har du nu slagit i Ragnar?” kluckar hon. ”Han drömmer mardrömmar om stjärnor som befruktas av dvärgar och föder massor med små ungar. Och så säger han att det är livsfarligt för dig att gå på PRO, för du förvandlas där. Han har sett det själv, säger han.”

Jag börjar skratta med men hon blir allvarlig.

”Du är för stor för att utnyttja ett troskyldigt litet barn, Gertrud. Jag vet nog hur du går på. Det är inte snällt. Ragnar blir så ledsen när folk inte talar sanning.”

Samvetskvalet drabbar mig som en het bomb. Jag har haft roligt på ett litet barns bekostnad och, vad värre är, jag har inte ens bemödat mig om att vara rolig. Jag har bara varit en gammal kärring som drivit med en person som jag älskar. Fegt lägger jag på luren för att ruva på frågan hur jag ska gottgöra Ragnar. Det konstiga är att jag aldrig skulle snacka strunt på det sättet med Rakel. Ändå är det Ragnar jag älskar mest.

(Utmaning: skriv fem ord på H och sedan en text som innehåller minst två av dem)

(Mina ord: hund, hallucination, hörselslinga, höggravid, humla)

Plocka gäss

Jag känner egentligen bara en som skulle kunna bli påtänkt för Nobelpriset någon gång i framtiden. Jag säger inte i vilket ämne men det är inte i ekonomi. Idag hörde jag att en ekonomipristagare en gång hade gett hela prissumman till sitt universitet. Lite otippat. En annan pristagare – jag minns inte i vilket ämne – hade investerat en stor del av sitt pris i extremt många chokladmedaljer, så att varje unge där han bodde skulle få dela hans glädje över att få en medalj. Hans ämne kan inte ha varit ekonomi. Hon som jag känner skulle säkert använda sitt pris till att gå på Jysk och skaffa ett gäng duntäcken för att värma stans alla uteliggare. Det är bara sådan hon är. Hon är snäll och nervös och tittar på stjärnor. Men om hon fick Nobelpriset skulle hon ta reda på hur det egentligen är med ejdrarna och gässen. Hon skulle gå till botten med det, om de är levande eller döda när de blir av med dunet. Inte bara tro på nån snubbe som står på Jysk och svamlar. Det är litet konstigt, för om ejdrarna och gässen är döda är det OK. Om de är levande är det inte OK. Det är bättre att vara död, nämligen, när man ska plockas. Det kanske vore något för Nobelpristagarna att tänka på, innan de spenderar priset på idiotiska saker: det är bättre att vara död när man ska plockas.

(Utmaning: varm)

Tre tänkare om rikedom och fattigdom

De som den allsmäktige älskar är de rika som har de fattigas ödmjukhet och de fattiga som har de rikas generositet, hävdade Saadi, persisk poet och sufisk mystiker på 1200-talet. Och Anatole France, Nobels litteraturpristagare 1921, konstaterade att lagen i sin majestätiska jämlikhet förbjuder både rika och fattiga att sova under broar, tigga på gatorna och stjäla bröd. Själv har jag erfarit att en fattig människa som uppträder bekymmerslöst ofta uppfattas som rik.

(Utmaning: rik)

Sorg

Han fängslas,

förs till Robben Island.

Vi ska inte sörja.

Makten åt folket!

Nattskift under jorden. Det är Sibu som börjar sjunga den gamla sången och vi förstår. Tata Madiba har gett upp andan. Allas armar slappnar, vi rätar på ryggarna och sjunger med. Flera män står med tårade kinder och jag känner vätan på mina egna. Sibu sjunger före, en ny text:

Han vilar,

lämnar oss med livet.

Vi ska inte sörja.

Mandela gav frihet!

Ljudet blir stort i gruvans salar, av seniga, hårda mäns röster i stämmor. Vi rör oss långsamt till den högtidliga sången. Här brukar räknas minuter men ingen arbetsledare protesterar. Vi sjunger stillsamt tills vi har gråtit färdigt, sen drar vi igång maskinerna igen. Men under bullret hörs fortfarande våra röster, när vi skrikviskar till varandra:

– Han var en far för oss alla.

– Han var stor men han såg oss var och en i vår litenhet.

– Han upprättade oss!

– Han omvandlade skiten och svetten i gruvan till den finaste doft!

– Det finns ingen människa som han.

– Ska Sydafrika dö med honom?

– Vi måste kämpa till hans minne.

– Vad kan vi?

– Vår far är död. Nu måste vi bli vuxna.

Förlamningen i min kropp skrämmer. Framtiden skrämmer. Madiba har varit halvdöd i ett halvår. Jag borde ha haft tid att vänja mig. Thambo ser som alltid hur jag mår.

– Jag hörde en grej i kyrkan, säger han när vi stiger uppåt i hissen vid passets slut klockan sju. Varje helgon har ett förflutet, varje syndare en framtid.

– Vad menar du med det?

– Äh, jag vet inte. Han var väl ett helgon på något sätt? Och vi kan bli...

– … som han? säger jag skeptiskt och krånglar mig ur hissen.

Jag vill bara hem och sova. Men vi samlas igen när vi kommit upp i ljuset. Det är mer arrangerat den här gången. Vi sjunger Nkosi Sikeleli. Gud bevare Afrika. Kan han? Det var tryggare med Madiba.

(Utmaning: doft)

Ärende 12504737

Jag har ett gömställe innanför ditt ögonlock. Jag ser det du ser men även det som ditt effektiva öga ratar: den halta hunden på trappen, en papaya långt uppe som äntligen är mogen. Jag ser med dig.

Jag har ett gömsle inne i din navel, där jag känner din envetna längtan. Du är mitt i ditt språk, dina vanor, ändå längtar du hem till mig. Vi längtar tillsammans.

Ibland gömmer jag mig innanför ditt revben, lent emot din vänstra lunga, men det är för smärtsamt att buffas runt av ditt starka hjärta. Så mycket liv och ändå så långt ifrån! Du är borta.

(Utmaning: gömställe)

The desert of the real

Har du liksom jag gjort misstaget att se dig som komplett? Typ: ”Nu är jag trettifem, nu har jag alla bitar, nu har jag kommit över det som hände, jag är robust och inkörd och livet är en lätt bana.” Typ. Det är lätt hänt. Sen ramlar livet ofelbart ihop, hela bygget, du sitter där, delvis dold av en tegelstenshög, och hoppas att det är en dröm men dina taktila förnimmelser säger dig något annat. Hemligheten är: verkligare finns inte. Welcome to the desert of the real. Och det är ditt, alltihop, att ta itu med. Hur kränkt du än känner dig – det finns ingen att stämma för ärekränkning. Hur liten du än är – det finns inte rum i mammas famn. Hur mycket du än vill försvinna – högen av sten ligger där den ligger. Det är ditt, det här. Ditt liv. Sten för sten. Welcome.

(Utmaning: Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår: K, T, Ä, D, R)

Untitled

Jag har klagomål på dig. Du liknar inte mig och inte mina vänner. Du är en sån som spänner dig, håller på och ränner. Vi tycker det är kass. Du har ett för stort lass på din superlilla trilla. Ta det lugnt och chilla. Glöm det där med villa, Volvo, vovve, katt. Det blir för mycket skatt. Ditt snabba ekorrhjul gör dig bara ful. Det är inte kul!

(Utmaning: klaga)

Spindelväv

Modern är av den känsliga sorten, med armbågslånga handskar av spindelväv. Dottern som döttrar är – trulig, trumpen och med kajal. Modern smeker med orden:

– Du är ännu ung. Du kommer att glömma.

Dottern trular.

– Alla är med om detta, fortsätter modern. Tänk på annat. Du målar ju så fint.

Då snäser dottern:

– ”Tänk på annat”!

– Ja, livet är så mycket mer!

Modern tänker på resor, på möten, på dukar att klä med färg. Dottern tänker: ”vuxna!”

– Det är skämmigt! Han höll på med oss båda två!

– Jag vet. Det är en kränkning. Men om du bryter ihop blir det värre.

– Jag snackar inte om att bryta ihop. Jag snackar om att se dem ihop.

– De går i en annan klass.

Modern känner sig privilegierad . Ett djupt samtal med dottern. Det är så mycket mer värt än... ja, resor, möten, måla med färg.

– Mamma! Han bor här! Fatta! Vi ses jämt. Jag kan inte smyga. Det finns bara en port.

– Med tiden...

Dotterns ögon blir svartare än kajalen.

– Fuck tiden! Jag lever nu!

Modern ser dottern på ryggen. Nu är hela hon svept i spindelväv. Någon gång ska hon skapa en bild om detta: att vara nära sina barn.

(Utmaning: ”ses”)

Som en ko

Det kan hända så här också: hon kommer med en tänd cigarrett i ena handen och ett hundkoppel i den andra. När hon kommer fram till grovsoprummet fimpar hon ciggen mot en sten och låser upp. Ensam, så när som på en ovillig hund, går hon in. Dörren far igen bakom henne.

När hon kommer ut igen efter en stund är de redan två – och så en uppspelt hund. De vet det inte än, de har aldrig sett varandra förut, men de ska komma att vara som man säger oskiljaktiga. Han har en etta på åttan, hon en tvåa på sexan. Det kommer att ta ett tag men snart kommer de att springa ut och in hos varandra, fast med större värdighet än ”springa” och ”ut och in”.

– När jag ska gå till dig känner jag mig som en kung som gör sig redo att besöka drottningen i hennes gemak, ska han säga och mena det.

Efter en tid ska de säga många sådana saker som bara går att säga på tu man hand mellan älskande.

Hon har aldrig längtat efter någon. Han har varit på jakt i många år När de löser ett problem eller är som allra mest lyckliga, säger han smeksamt eller triumferande eller retsamt:

– Där ser du att det är en bra sak att vara två!

Hon grimaserar. Har svårt med ömhetsbetygelserna till en början. Hon går stora svängar runt vissa ord, tills hon kommer på hur det ligger till:

– En klyscha är en klyscha tills man erfarit den...

Han andas ut långt, säger bara:

– Just!

– … vilket låter som en klyscha, lägger hon till.

Hon är ju ändå hon.

Hon är lycklig.

– Inte lyckligare än när jag var ensam men lycklig på ett annat sätt, säger hon till sina vänner.

Hon vill inte underkänna sitt gamla liv.

Denna lycka innebär ett rent och djupt lugn som hon aldrig upplevt tidigare.

– Jag känner mig som en ko! utbrister hon en natt när hon kryper ner i hans säng efter jobbet .

Hon förstår med ens att det är det sannaste och vackraste hon sagt på länge.

– Vad menar du med det?

– Ingen oro för i morgon.

Det är det mest märkvärdiga. Det mest storslagna. Att bördan av att leva plötsligt är en gemensam angelägenhet och därför upphör att vara en börda – vilket låter som en klyscha.

(Utmaning: två)

Klasse Klätt

Egentligen heter han Örjan men han kallas för Klas Klättermus för han har en helt annan agenda än vi andra. Det började redan på högstadiet. Ingen fattade varför han ville vara med i elevrådet. Han skröt med att han blev ordförande redan andra terminen (efter en palatskupp, fick jag veta när jag senare började forska). Precis som om någon brydde sig. Vi andra prioriterade att sitta i uppehållsrummet och äta släta bullar för fem kronor styck. Vi drack äppelmer också men jag minns inte vad den kostade.

Vi har aldrig slutat sitta i uppehållsrummet, fast nu är det Dovas på Kungsholmen som är vår fristad, ett av stadens billigare hak. Jargongen är snarlik den på högstadiet, rösterna grövre. Män är aldrig så uppriktiga som när de sitter i grupp och ljuger. Det sköna med Dovas är att man kan alltid slinka in och träffa nån från det gamla gänget. Oftast är vi en sex-sju stycken. Och Örjan kommer ibland. Han gör faktiskt det, fast han nu är chef för en analysavdelning som lyder direkt under generaldirektören på Sida. Mig personligen säger det ingenting men det är visst märkvärdigt, särskilt som vi gick ut högstadiet nittifyra. Vi andra håller på med det vi håller på med. Vi är ett par bussförare, en jobbar på lager, en är elektriker och Matte har öppnat eget i grävbranschen. Det är väl det tjusigaste vi åstadkommit men han sitter likafullt och kör grävmaskin hela dagarna.

Örjan har pluggat massa. Då var han ordförande i någon slags nation. Det är nog som elevrådet. Sen började han direkt på Sida. Varit ute korta perioder, i typ Vietnam och nåt av Kongona. Men mest klättrat.

– Att du inte slagit dig på politiken? frågade Stefan lite blarigt en kväll.

Han säger ofta saker lite blarigt, Stefan. Det är synd, särskilt som han är en av bussförarna. Vi andra sitter liksom och suger på våra stora stark men han är en sån som sveper utan att tänka på vad han får i sig. Nåväl:

– Jag försökte faktiskt en period, svarade Örjan. Det är ett bra sätt att snabbt får anta meningsfulla utmaningar men jag kände mig inte hemma i det parti som...

– ”Kände mig inte hemma i det parti som...” Vad var det för parti? Det här har du aldrig berättat!

– Ähum. Miljöpartiet...

– Men dom är ju skitbra ju, utbrast jag.

– Jo, men de har väldigt speciella regelverk för arvoderingsfördelning och liknande...

– Du menar att man inte får lika mycket pengar, konstaterade Matte.

– Det är väl inte riktigt det jag menar men det är ett odynamiskt system.

Vi andra tittade på varandra.

– Byt parti, då, sa Benke.

Jag såg att han rodnade, Klasse Klätt. Och tror ni inte att han stod på valbar plats för folkpartit till kommunfullmäktige 2010? Nu har han suttit där i fyra år snart. Partierna håller väl på och jiddrar med vilka som ska väljas i år på olika nivåer. Örjan kniper käft men jag sätter en stor stark på att han blir med i riksdan i höst.

– Tror ni han kommer och hälsar på här när han har blivit minister? frågade Benke en dag.

Vi garvade litet. Ölskumsmustascherna vek av uppåt.

– Tänk, jag tror det, sa jag. Han är schysst på det viset.

(Utmaning: klättra)

Storstädning

Högt upp invid cellens tak fanns ett litet, litet fönster. Jag hade blivit närmast religiöst bunden vid detta fönster. Det var min enda källa till ljus och gav mina ögon ett stråk av himmel, fastän allt man kunde se igenom det var en mur. Varje dag, när mörkret föll, ristade jag en skåra i väggen med hörnet av min lätta metallbrits. På den fjärde veckans tredje dag passade jag vid celldörren när första måltiden skulle komma. Luckan fälldes ner, soppskålen ställdes på den och jag harklade mig och sa till den ansiktslöse på andra sidan:

– Får jag städa?

Jag fick inget svar men när luckan åter fälldes ner öppnades också den mystiska, större luckan långt ner på dörren. Genom den slängdes en sopkvast och en toalettborste. Jag blev så glad, att mina ögon tårades. Smutsen på min kropp kunde jag inte städa bort men jag började med sällsam energi att skaka den gråa filten. Så satte jag mig en stund för att vänta på att dammet skulle lägga sig. Varje aktivitet under isoleringen måste tänjas för att inte overksamhetens ohygglighet skulle bli för stor. Detta var min hittills största aktivitet. Jag skulle ha kunnat hålla på i dagar men jag hade ingen aning om hur länge jag skulle få behålla mina skatter, kvasten och borsten. En avvägning var av nöden. Så när jag antog att dammet fallit på plats började jag sopa galonmadrassen på båda sidor. När jag var färdig ställde jag madrassen på högkant och tog itu med britsen. Jag flåsade. När jag lagt tillbaka madrassen, tog jag metodiskt golvet, alla tolv kvadratmetrarna. Det blev en nätt grå hög som jag omsorgsfullt samlade ihop med händerna och spolade ner i toaletten, som var mitt andra glädjeämne, efter fönstret: en mycket låg vattenklosett i hörnet mittemot britsen. Jag väntade, spolade en gång till och tvättade händerna i spolvattnet, som jag brukade. Sen tog jag itu med toalettstolen. Jag hade haft bekymmer med magen, så det var en krävande uppgift, särskilt som jag inte fått något rengöringsmedel. Toaletten var min enda hygienartikel. Det var underbart att få den ren. När jag var färdig, öppnade jag cisternen och tvättade händerna i den. Det var också en lycka: under städningen hade jag kommit på hur man fick upp locket till cisternen med hjälp av en dold spärr. Utmattad, mycket glad, men ändå vemodig över att städningen var över så snart, lutade jag kvasten och borsten mot dörren och sjöng mig en liten visa om att inget kunde vara hopplöst i ett så fint hem. Den mest överdrivna uppmuntran var möjlig att något litet ta till sig, om man sjöng den. Det hade jag lärt under tre veckor och tre dagar.

(Utmaning: grundlig)

Sola solo

De spontana kreativa projekten gör man inte alltid i en handvändning. Kommer du ihåg hur vi började? Spännpapper över hela din radhusträdgård och vattenfärger i stora block, såna där som de har i skolorna. Vi målade madamer, STORA madamer, med rumpa och bröst och någon liten valk. ”Bekämpa bulimin!” skrev vi runt om kvinnornas konturer. Som alltid riktade vi oss bara till oss själva. Jag var ganska frisk just då men du höll på och smusslade med mat och spydde. Sen gjorde vi stora madamer men på papper från ett blädderblock. Dem satte vi upp på anslagstavlorna i grannskapet, utan ord på. Sen gjorde vi inget mer på ett tag, du for till Atlanta och filmade de riktigt tjocka men det sket sig i redigeringen, du och en amerikansk tjej kom inte helt överens. Få förstår men bulimiska band består – du dök upp på mitt lantställe sommaren efter, vi skulle bara vara, du vet, gick längs stranden och samlade drivved.

Bara för att man gör något av drivved är det inte alltid enkelt. Vi hade hittat mycket havstvättat trä. Det såg ut som ben från en fornlämning; slanka, djärva former. Så fann du perukstocken och ”Sola solo” tog sin början. Havet hade givit perukstocken en mjuk profil, vän och rörande som en rottweilervalps. Det var då vi började intressera oss för ansikten. Men först ville vi bygga en av våra madamer. Vi var rätt friska båda två vid det här laget, det blev inga valkar. Våra träfynd band vi ihop med tunn ståltråd, för det gick snabbast. Lem för lem byggde vi upp ”Sola solo”. Jag minns en frenesi men det tog ändå en och en halv dag att göra henne. Då hade hon perukstocken till huvud och en ganska fin aluminiumtratt till bröst. Det ena bröstet. Det andra gjorde vi av en halv handboll.

När man har gjort färdigt ett verk behöver man inte genast börja på nästa. Vi vet att det är ansikten som kommer att komma men hur och av vad och varför har vi ingen aning om. ”Sola solo” har suttit på betongbryggan nu i över ett år. Ingen har sönder henne. Hon bara sitter. Lugna dagar ser man människor vinka till henne från fritidsbåtarna som far förbi och du har skaffat smink på loppis. Något blir det vad det lider. Det är skönt att bara vara också. Varje dag som ganska frisk är en seger.

(Bildutmaning. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/kodomut/11017094696/sizes/z/in/photostream/ )

Ordsamlerskan

Hon samlar ord. Nej, hon är ingen skönande som föredrar vissa ord framför andra, kan inte göra listor på vackra ord: ”dykarklocka, rosentry, malva, organisk, humla, flod, tältduk, skugga...” utan det är ordens innebörd när de förenas med andra som får hennes själ att skälva.

Sina ord samlar hon i dassböcker. En dassbok är en bok som ligger på toaletten så att alla får sig litet läsning när de gör sina behov, om de behöver. Dassbok har hon haft sedan hösten 1989. Den inleds med ett citat av Hector Bianciotti: ”Män har en rörande böjelse för metafysik”. Den kunde ha börjat med vilket citat som helst men den börjar så. Citat är det huvudsakliga i boken, från författare, journalister, vetenskapsmän och vänner. Och andra.

(Hector Bianciotti har hunnit gå bort sedan 1989. Sommaren 2012, närmare bestämt. Han invaldes i franska akademien fastän han inte hade franska som modersmål)

I 24 år har hon samlat citat. Nej, egentligen mycket längre. I 24 år har hon haft en avstjälpningsplats för citaten. I 24 år har hon hållit på att lära sig att låta bli att skämmas för sitt samlande.

(Det har fått sociala konsekvenser. Vännerna har börjat lära sig hålla tand för tunga i umgänget med henne.”Att prata med dig är som att vandra över en kombination av minfält och nöjesfält” som någon sa.)

Hon är inne på sin tredje volym av dassboken, en rosa albumbunden sak i A5. A5 är bäst. Layoutmässigt enklast. Det senaste citatet är av Franz Kafka och ger henne rysningar: ”We need the books that affect us like disaster, that grieve us deeply, like the death of someone we loved more than ourselves, like being banished into forests far from anyone, like a suicide. A book must be an axe for the frozen sea inside us.”

Hon hittar sina citat överallt där muntlig och skriftlig kommunikation förekommer. Det bästa citatet vet hon inte var hon ramlat på. Det är av ett barn, en Tove, 6 år, och lyder: ”En riktig kompis säger att man kan, fast man inte kan. Och så hjälper hon en tills man kan.”

Någon gång frågar hon sig varför hon samlar. Svaret är oftast att hon inte vet. Men ibland anar hon en anledning: en citerande person kan inte skriva, behöver inte skriva själv.

(Utmaning: skriv en text som innehåller orden samla och ramla. Rimma gärna)

Innanför vindrutan

 Härinnanför syns inte mina drömmar. Även mina lekar är osynliga, liksom jag själv, behändigt nedhasad i förarsätet. Jag tror att jag slutgiltigt blev vald för att jag är kort i rocken.

Drömmarna? De ser jag inte själv. Lekarna har alla med ord och ramsor att göra. Jag är en ord- och ramsman. En riktig tramsman. Och knappt en man.

Allt skulle stå öppet för en, så var det sagt. En examen från Oxford – inget mer skulle behövas. Man skulle kunna klättra i vilken ställning som helst. Och här ligger jag nedhasad...

Det är skitkallt och rått. Passagerarfönstret står öppet för att motverka imbildning. Jag står här ganska länge i min svarta lilla Rover. Jag står här ganska länge och sätter streck i kolumner:

Person in

Person ut

Lastbil ut.

Långtradare ut,

halvtimme för halvtimme en ny uppsättning kolumner. Jag har en examen från Oxford men jag får inte ens vara med och analysera mina data. Bara sätta streck.

Jag är förbjuden att yppa utanför vilket företag jag står parkerad. Du förstår säkert att det är ett konkurrerande företag som anlitat mig.

En sketen industrispion blev jag. Inte underligt att jag glömt mina drömmar. Men jag minns hur det kändes i bröstet när jag satt uppflugen på muren invid Balliol College och världen låg öppen.

(Bildpuff. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/rvp-cw/10974546815/ )

På en sluttning ner mot Hornavan

Vi lever i en tid när man inte får undra. ”Inte behöver undra?” ”Inte kan undra?” Det är bara att googla. Så tänkte jag idag osökt på ordet ”konstatera” och en gammal fysiklärare från högstadiet dök upp, en man med ett mycket speciellt sätt att forma orden, halvkvävt men med tydliga luftstötar. ”Kons-TaT-era” Ingen pratar som han. Ingen pratade. Han dog nämligen 2011, bara sextioåtta år gammal, i samma veva och i samma stad som min pappa, som var exakt tio år och två dagar äldre. Fyra dagar före pappas begravning dog han, för att vara exakt. (Jag hör honom säga ”EKSakt”) Jag hade ingen aning om det. Troskyldigt skrev jag in honom i sökfältet, skummade förbi enirolänken – med telefonnummer och allt, precis som om allt var okej. Fortsatte till nästa resultat, som förvånade mig med att vara en länk till en av mina egna puffar. Där har jag hängt ut honom med namn och karaktäristiskt, stötigt tal. Fy mig. Det var sommaren innan han dog. Han hade kunnat googla sig själv och hitta det. Sen, vid nästa sökresultat, står mig sanningen i ögonen. Det är från ”gravar.se”. Han är begravd på Arjeplogs kyrkogård, på gravplats si-och-så. Inte visste jag att han var norrifrån. Inte så långt norrifrån, i alla fall. Det ser vackert ut, Arjeplog, beläget där sjöarna Hornavan och Uddjaur möts. Jag föreställer mig att kyrkogården ligger på en backe ner mot Hornavan. Det ser ut så.

En gång när jag jobbade på lokaltidningen, 1991, kanske, ringde jag honom. Jag minns inte om vad men han var högt höns i Lärarnas Riksförbund på orten. ”Maria Vernersson!” sa han på sitt karaktäristiska sätt. ”Vi undrar ibland vad det blev av dig.” Jag rodnade och skämdes litet, berättade som det var. Ännu ej avslutade studier, bakgrund inom bistånd, skulle byta bana till journalist. Ja, så som det var då, för tjugotvå år sedan. Han var yngre då än jag är nu. Det hördes att han inte blev imponerad. Jag var lovande i skolan.

Så ung, sextioåtta, och med en grav långt, långt bort. Han tillhör väl ändå minneslundsgenerationen? Var och en fattar sina val. Det går inte att ha synpunkter på.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med allt detta. ”Jag trodde att min fysiklärare lever men han är död.” Jag hade ingen speciell relation till mannen, såg honom neutralt. Positivt neutralt. Han var så levande i sin yrkeskunskap, det är svårt att se honom förbränd och under mullen. Han är inte jordbegravd, det ser jag på gravsättningsdatumet, ändå ser jag hans lockiga, rödlätta hår vifta litet i vinden i backen ner mot sjön på Arjeplogs kyrkogård. En fantasi. Det är bara att Kons-TaT-era.

(Utmaning: konstatera)

Mindre mardröm med Mercedes

Jag drömde att det var en höstförmiddag och att alla vägar hade ändrat sig över natten, det var som om den tredje september 1967 aldrig hade hänt. Alla skyltar var ändrade, alla på- och avfarter. Det var vänstertrafik igen. Jag satt och körde en mersa, av någon anledning, och allt var så annorlunda och svårt. Jag har ju bara kört högerstyrt i vänstertrafik... nej, nu skyller jag ifrån mig. Jag skulle till Elisabet och Urban, klarade Södra Länken med en hårsmån, för ratten lossnade, och gaspedalen, de hängde bara på tåtar. Så är det ofta för mig i drömmar. När jag kom ut på vägen till dem från Globen tog jag Time Out. Jag var tvungen att försöka stanna medan jag hade bromsen kvar. Stannade så nätt invid ett dagis. Jag var upprörd och rädd. Hur kunde jag ha missat informationen om vänstertrafikomläggningen? Så går det när man inte läser Stockholmsdelen. Men detta måste ha drabbat hela landet.

Jag hade ingen mobiltelefon på mig. Men nu hade jag stannat, nu kunde jag försöka sätta fast ratt och gaspedal. Ratten gick sådär, gaspedalen var som en symaskinspedal. Jag bolstrade runt den med en frottéhandduk, så att den skulle ligga kvar. Men jag darrade och tordes inte åka vidare, fast det var bara den här långa raksträckan, sen vänstersvängen in på Herrhagsvägen och den knappa kilometern till Elisabets och Urbans hus. Det värsta var ju gjort – Essingeleden och Södra Länken – men jag var uttömd på kraft. Var var mobilen? Hade vi förflyttats bakåt i tiden, till sextiotalet, där inga mobiler fanns? Nej, allt såg sig likt ut. Jag kände prövande på koppling och växelspak. De verkade sitta fast ännu. Den lilla skärvan av trygghet fick mig att somna i den bekväma förarstolen.

Och sen förstår ni alla vad som hände:

- Jag vaknade i mitt trädhus vid den lilla ån

- Genom den nygallrade skogen såg jag bilarna åka på rätt sida igen

- Jag klättrade ner på repstegen till min gamla Golf, där allt satt fast

- Jag klappade bilen, lättad, lycklig, lugn...

… bara för att ana att jag var fast i ännu en dröm.

(Bildutmaning idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/51811543@N08/10851297123/ )

Se döden

Det fanns en hemlig plats och det var Epadalen. Den var som Sunnanäng eller något annat som Astrid Lindgren kunde ha hittat på. Att gå dit och leka var spännande, för det var inte helt utrett om vi fick, inte för att Epadalen var farlig – det var en djup, grön sänka som var en park mellan Vallagatans små egnahemslådor, Stensveden och banvallen – utan för att det faktiskt var ganska långt dit, minst fyra kvarter. Vi var alltid andfådda när vi nådde fram och begivna på äventyr. Jag tyckte att det var konstigt att vi hade en Epadal när vi inte hade något Epa i stan men Annelie sa att den hette Epadalen för att de hade sprängt där en gång för att bygga ett Epavaruhus. Hon sa att det var därför det stupade rakt ner från Vallagatan. Kerstin sa att om de hade sprängt skulle det inte vara gräs. Sådär höll de på.

Det var i Epadalen jag gjorde det. Vi satt och smekte våra kinder med videkissar. Det var vår. Och plötsligt petade jag in en kisse i näsan. Jag skulle ta ut den sen men den for bara längre in. Var borta, långt uppe i näsan.

Döden såg jag då. Jag visste att jag när som helst skulle få blindtarmen, för jag svalde alltid kärnorna när jag åt vindruvor. Det hade jag försonats med. Det var vuxet att få blindtarmen och det gav ett intressant ärr. Jag visste också att om man råkade svälja hår, så samlades håret till en boll och kunde fastna i en blodåder eller i lungan eller var som helst nästan och då fick man operera. Vad jag visste med säkerhet var att om något gick upp till hjärnan var det förbi. Näsan är nära hjärnan. Mycket nära. Jag såg döden och allt blev grått. Med en gång ville jag gå hem men jag ville inte heller för vad skulle jag säga till mamma? Jag var så rädd, att jag inte sa något till Annelie och Kerstin heller. Men när jag så småningom kom hem – alla dagar har ett slut och skymningen faller även över Epadalen – smög jag åt mig en virknål och försökte med den. Det gjorde ont.

Jag sa inget till mamma eller pappa. Jag bidade bara stoiskt min tid. Men dagarna gick, och veckorna och efter ett tag tänkte jag inte på videkissen varje kväll när jag skulle somna. Inte varje kväll. Men varje gång jag tänkte på den såg jag döden, jag såg för mig hur den nystat på sig hår och annat skräp och vuxit sig stor. Den växte och växte ännu när jag var så stor som tio år och fortfarande när jag var tolv undrade jag ibland vart den tog vägen men skräcken, den svarta skräcken, hade försvunnit.

Kanske är det sådana barndomserfarenheter som bidrar till att göra en till rökare. Man har genomskådat de vuxnas varningsrop om alltings farlighet och byter ut skräcken mot dumdristighet och går in i dödsskuggans dal på riktigt.

(Utmaning: dal)

En scout

Liten och fjunhårig börjar hon scouterna bara för att få veta att märkena är borta. Just den terminen har de tagit bort märkena, Klass III, Klass II, Klass I, Seniorscout. I stället några fjössliga märken som ska strykas på scoutskjortan och som åker av i tvätten sen. En stiliserad kniv. Stiliserad yxa och såg. Nåt annat stiliserat för sjukvård. Hon vill ha the works. Scouthälsning. Scoutlag. Scoutsång. Svenska flaggans dag.

En scout visar vördnad för Gud och hans ord. En scout är ärlig och pålitlig... Scoutlagen finns kvar någon termin till och hon memorerar den som hon skulle memorera Döda Havsrullarna om hon grävt upp dem.

Ser upp till de stora tjejerna med blind dyrkan. De som har en grönvit snodd för ledarscout. De som kan Flickscoutsången. Hon memorerar den också, känner sig som en arkeolog som funnit ett ostrakon från ett halvt bortglömt folk. En gång ska den sjungas på en gudstjänst och hon får sjunga med de stora, Birgitta och Karin och Annhild och Kerstin. Stolt sjunger hon: När dagen begynner så gör jag en knut på halsduken min, den löses ej ut förrän en god gärning mot någon jag gjort om ock det ej blir något stort. Som flicka jag söker att sköta mig bra samt alltid det bästa humöret att ha. Att gräla och kivas och ge fula svar gör det värre än förut det var... Hon gapar stort i sin gröna uniform med de fula moderna märkena. Sången är litet töntig, det tycker hon, men den står för det som scouterna ska vara. Gammaldags. Uniformer. Scouthälsning. Utantilläxor. Sen säger Kerstin att hon sjunger riktigt bra. Kerstin har vit snodd. Scoutledare. Hon får rysningar på ryggen.

Snart ändras allt. Det finns ett centralt utarbetat program från SMU som heter Du är du och du duger. Inget om yxa, såg och goda seder. Ståndaktigt bär hon scoutskjorta fast man inte måste det längre. Inte ens alla ledarna har det. Och på gudstjänsterna sjungs Du vet väl om att du är värdefull... Hon ställer upp plikttroget. Är kvar i scouterna trots allt för att det är kul med läger och hajk. Blir ledare själv och lär ungarna att Du är du och du duger men kilar in litet knopar och fågelläten på patrullkvällarna. Mycket ung fortfarande är hon känd som Old School men respekteras för att hon kan bygga upp en nying till lägerbålen.

Långt senare, med en whisky framför brasan i Torpet, nattmangling med brorsan, utbrister hon:

– Jag är ganska säker på att om jag var barn i Tyskland på 30-talet skulle jag ha gått med i Hitler-jugend.

– Nääh, säger brorsan.

– Jodå.

Brorsan var själv scout på Du är du och du duger-tiden men slutade efter en termin. Gitarren tog all tid. Nu säger han något som hon får smälta länge:

– Men du var ju också den som släpades till torget varje gång Hitler talade.

Han säger det så självklart, precis som om han refererar till något de båda vet, och hon får inte fram ett:

– Vad menar du?

Hon tänker med själväckel på sin fetischism kring scouterna, funderar för första gången på vad den kan ha haft för orsak. ”Du var den som släpades till torget varje gång Hitler talade”. Lillebröder vet om storasystrar. De vet så mycket att de inte vet att de vet det systrarna själva inte vet. Det blir tyst. Sen börjar de sjunga Ola Magnell-låtar.

(Utmaning: Märke)