Om gräs

– Pappa! När vi blir fattiga, kan vi äta gräs då?

– Vi blir inte fattiga, Minna.

– Men om...

– Nej, det är konstigt men våra magar klarar inte det. De flesta andra växtätare kan äta gräs. Men vi kan göra mycket annat med gräs...

Så började pappas livslånga lektion om gräs och halvgräs. Alltid fanns det en berättelse om gräs men jag minns bara tre. Den första ägde rum när vi nöjt kådtuggande hjälptes åt att hugga siktgator uppe vid passen vid Gattjaur. Jag var inte stor och glömde att hålla munnen stängd, så mitt kådtuggummi fick aldrig den rätta konsistensen. Men en liten såg hade jag och sågade sly nära, nära marken, för så var jag lärd, och fortare än jag visste satte vi oss med konten och fikade.

– Därborta tog vi skohö, sa pappa och pekade mot ett videsnår i det sanka. Inget värmde som skohö.

– Vad var det? frågade jag, för så var jag lärd.

Och pappa berättade om den höga, tunna starren, som skördades i augusti och slogs mjuk mot stenar och han visade ungefär hur man skulle stoppa skon, den lilla vikningen vid hälen så att det blev en liten klack och han berättade mycket mer som jag inte kunde bevara, jag satt och sög på min Festis och det gjorde litet ont i armarna och det surrade i luften av mygg och det var frid.

En annan gång kom jag in i föräldrarnas arbetsrum, litet större men inte mindre vetgirig. Pappa tog fram ett långt tjockt strå med en brun vippa på och snurrade det framför mina ögon. När han saktade rörelsen såg jag att strået var trekantigt.

– Vad är det? frågade jag som jag var van. Gräs?

– Grässläkting. Papyrus. Den växer i Medelhavsområdet.

– Kan vi använda den med?

Pappa svarade inte utan tog fram sin Victorinoxkniv och började skiva strået på längden i långa platta remsor. Han la ett lager remsor vertikalt och ovanpå det ett annat horisontellt, täckte de två lagren med ett papper och började banka på det. Efter en stund tog han bort papperet och lyfte upp papyruset. Nu satt det ihop i ett litet, litet ark!

– Känner du igen det? log han.

– Den egyptiska bilden av Nut och Geb i vårt rum...

– Ja, den är målad på papyrus.

– Papyruspapper?

– En föregångare till papper. De gamla egyptierna uppfann tekniken. Det växte mycket papyrus vid Nilen då.

Den sista historien berättade han morfinhög på sjukhuset inne i Umeå. Jag satt och svamlade som man kan göra vid en dödsbädd, påminde honom om den sommaren vi provade att göra skohö som i gamla tider.

– Det har varit mycket gräs, pappa.

Han tittade på mig med vattniga, blå ögon och log. Så gav han mig tillbaka mitt barnanamn och jag rös utefter ryggen:

– Ja, Minna. Man måste nog säga att gräsen regerar den här planeten. I tysthet, förstås. Jag tänkte faktiskt på ett gräs härförleden. Bambun.

– Mmmm.

– Jag var tvungen att tänka på det när jag hade som mest ont i magen. Du känner väl till den kinesiska bambutortyren?

– Lite vagt. Spetsad, snabbväxande bambu får växa in i kroppen på en människa, typ.

– Ja, det sägs så. Jag vet faktiskt inte om det är en skröna. Kan du kolla upp det, tror du?

– Visst.

Jag plockade fram telefonen. Allt som vi måste prata om hade vi sagt för länge sedan. Nu fanns tid för litet halvintellektuellt småplock. Kolla upp bambutortyr, som sägs ha använts mot krigsfångar av japanerna under andra världskriget. Vi fick fram ett par metoder, vi fick fram att det verifierats att det funkar men allt var ganska luddigt och det gick för långsamt.

– Jag gillar inte att surfa på den här, sa jag. Jag kollar på datorn när jag kommer hem och så pratar vi i morgon.

(Utmaning: gräs)