Om detta måste vi berätta

Idag är det dan före dan. Familjen har varit hos farmor och farfar i två dagar. Allt har gått bra. Det är lättare på vintern, att gömma sig. Det är tjugonio grader kallt och en läskback som farfar glömde på förstukvisten har frusit. Stelnade kaskader av sockrad is ur tjugofem flaskhalsar av glas. Den lilla flickan skickas ner i källaren för att hämta leverpastejen, som ska provsmakas. Aningslöst studsar hon ner för den branta, krökta trappan. Det luktar fukt och potatis.

Matkällaren är längst in. Först är badrummet, sen ett par smattar som knappt används och så matkällaren. I den andra smatten sitter han. Farfar. Det är oväsentligt men det råkar vara så att han gör i ordning julkrubban. Farfar och flickan möts över ett Jesusbarn som tycks gallskrika. Är det inte något om kvarnstenar han gastar? Men det hjälper inte. Ingen kan höra. Hon är medveten hela tiden gubben öppnar hennes jeans. Sen känner hon hans finger och hon sluter sig för världen, kan inte minnas mer. Hon är intensivt någon annan stans medan han håller på. Hon blir tio i januari och har lämnat sig till honom – tills hon kommer på:

– Farfar! De kommer att undra! Mamma och farmor bad mig gå och hämta leverpastejen.

Motvilligt gör han henne i ordning och stoppar in sin bleka grej i byxorna igen. Han kysser henne med blöt tunga. ”Säger han 'vår lilla hemlighet' så skriker jag” tänker hon men han daskar henne bara därbak och säger:

– Så. Gå. Till leverpastejen!

Han sitter och tittar på henne när hon går. När hon kommer tillbaka är han försjunken, ställer med oändlig ömhet ut änglarna mitt för herdarna, i markerna, en bit från själva stallet. Han kommer att stråla när han kliver upp ur källaren med den stora brickan med julkrubban.

– Nu kan julen börja, ska han säga. En välsignad jul till er alla.

Flickan går till mamma.

– Hur länge ska vi stanna?

– Det är en bra helg i år. Vi stannar till den andra januari.

(Utmaning: skam)