Sorg

Han fängslas,

förs till Robben Island.

Vi ska inte sörja.

Makten åt folket!

Nattskift under jorden. Det är Sibu som börjar sjunga den gamla sången och vi förstår. Tata Madiba har gett upp andan. Allas armar slappnar, vi rätar på ryggarna och sjunger med. Flera män står med tårade kinder och jag känner vätan på mina egna. Sibu sjunger före, en ny text:

Han vilar,

lämnar oss med livet.

Vi ska inte sörja.

Mandela gav frihet!

Ljudet blir stort i gruvans salar, av seniga, hårda mäns röster i stämmor. Vi rör oss långsamt till den högtidliga sången. Här brukar räknas minuter men ingen arbetsledare protesterar. Vi sjunger stillsamt tills vi har gråtit färdigt, sen drar vi igång maskinerna igen. Men under bullret hörs fortfarande våra röster, när vi skrikviskar till varandra:

– Han var en far för oss alla.

– Han var stor men han såg oss var och en i vår litenhet.

– Han upprättade oss!

– Han omvandlade skiten och svetten i gruvan till den finaste doft!

– Det finns ingen människa som han.

– Ska Sydafrika dö med honom?

– Vi måste kämpa till hans minne.

– Vad kan vi?

– Vår far är död. Nu måste vi bli vuxna.

Förlamningen i min kropp skrämmer. Framtiden skrämmer. Madiba har varit halvdöd i ett halvår. Jag borde ha haft tid att vänja mig. Thambo ser som alltid hur jag mår.

– Jag hörde en grej i kyrkan, säger han när vi stiger uppåt i hissen vid passets slut klockan sju. Varje helgon har ett förflutet, varje syndare en framtid.

– Vad menar du med det?

– Äh, jag vet inte. Han var väl ett helgon på något sätt? Och vi kan bli...

– … som han? säger jag skeptiskt och krånglar mig ur hissen.

Jag vill bara hem och sova. Men vi samlas igen när vi kommit upp i ljuset. Det är mer arrangerat den här gången. Vi sjunger Nkosi Sikeleli. Gud bevare Afrika. Kan han? Det var tryggare med Madiba.

(Utmaning: doft)