Har
du liksom jag gjort misstaget att se dig som komplett? Typ: ”Nu är
jag trettifem, nu har jag alla bitar, nu har jag kommit över det som
hände, jag är robust och inkörd och livet är en lätt bana.”
Typ. Det är lätt hänt. Sen ramlar livet ofelbart ihop, hela
bygget, du sitter där, delvis dold av en tegelstenshög, och hoppas
att det är en dröm men dina taktila förnimmelser säger dig något
annat. Hemligheten är: verkligare finns inte. Welcome
to the desert of the real.
Och det är ditt, alltihop, att ta itu med. Hur kränkt du än känner
dig – det finns ingen att stämma för ärekränkning. Hur liten du
än är – det finns inte rum i mammas famn. Hur mycket du än vill
försvinna – högen av sten ligger där den ligger. Det är ditt,
det här. Ditt liv. Sten för sten. Welcome.
(Utmaning:
Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där
minst två av dem ingår: K, T, Ä, D, R)
Alla våra liv är stora byggen som man inte vet hur de kommer att se ut. Ibland rasar vissa delar och man får stöpa om, reparera och gå vidare. Det kanske är det som är att leva?
SvaraRaderaGör det hela tiden. Tack för att du påminner.
SvaraRaderaInte deppigt, bara snudd på fantastiskt. En extra skimrande stjärna för avslutningsmeningarna som jag tvagar mej med.
SvaraRaderaSuveränt. Så glad att läsa dig igen.
SvaraRaderaJo lite deppigt men ändå med kreativ kraft :)
SvaraRaderaJag kanske missuppfattar dig men jag vill ändå bara säga: jag tycker inte att man ÄR sin stenhög. Man har den. Bär den som ett kolli man inte kan bli av med. Men man är den inte. Så tycker jag.
SvaraRaderaDen tog. Fint och bra.
SvaraRadera"det finns inte rum i mammas famn. Hur mycket du än vill försvinna" mycket fint skrivet!
SvaraRadera