Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 28 december 2013

Flytta väggar


Min tunna hud var gränsen mot yttervärlden och min yttervärld var detta enda – cellen; en högsmal kartong, en färglös behållare med unken luft, en död livmoder. Jag hade börjat vagga när jag satt hopkrupen på britsen. Mina goda föresatser hade nästan helt kommit på skam. Det var åtta streck på väggen nu, åtta streck som jag mödosamt karvat med det enda spetsiga föremål som stod till buds: britsens hörn. Åtta dagar och mitt mentala försvar var uppluckrat. Visst, jag sjöng sånger och berättade historier för mig själv och frotterade mig i minnen men inte från en position av lugn utan desperat, med frenesi och jag började känna att boten skulle kunna ge soten. Ja, efter bara åtta dagar var jag rädd för att bli deprimerad eller i längden psykotisk av att rabbla mina ramsor. Hur lång skulle isoleringstiden vara? Jag hade föreställt mig ett par – tre veckor men det var bara taget ur luften, egentligen.

Jag kom på att jag skulle titta på mina händer. Det gör mig ofta lugn men nu märkte jag att de darrade. Det hade de aldrig förut gjort. Mina händer darrade, min hjärna skenade och väggarna tycktes närmre varje gång jag tittade upp. Cellen höll på att krama mig till kvävning. Då kom jag på att jag skulle försöka vidga den där yttervärlden. Jag lutade mig mot den råkalla väggen och slöt ögonen.

Jag föreställde mig en lång, bred korridor utanför pansardörren till min cell. Det var inte bara fri fantasi, jag visste hur rösterna från vaktmanskapet studsade mot väggarna när de gick förbi. En lång, bred korridor med, säg, tjugo isoleringsceller på varje sida. Denna långsmala konstruktion, bestämde jag, utgjorde Isoleringen och gick diagonalt ut från huvudbyggnaden, där de interner som inte hade isolering fanns. Där såg jag ett matrum med spinkiga stolar... Här blev det svårt. Jag hade ingen aning om hur livet i ett fängelse ter sig, hur skulle jag då kunna veta hur de gemensamma utrymmena var disponerade? Jag räddade mig ut på gården, en stor, nedslående yta som var cementerad. Där fick de fångar som inte var isolerade komma ut ibland. Den här gården såg ut som ett provisorium, en avstyckad del av fängelseparken, som var betydligt större. Där satt plitarna när vädret tillät i skuggan under träden och åt sin mat. Deras glada röster hördes långt omkring. Därför framstod fängelset som ett ganska behagligt ställe för förbipasserande. De såg trädkronorna sticka upp och hörde skratten. Jag föreställde mig också en hög grind, som såg trevlig ut från utsidan men ganska ruskig inifrån.

Jag behövde inte titta på mina händer. Det räckte att känna att det imaginära, åtdragna bandet runt bröstkorgen var borta. Jag hade sånär klämts ihjäl av min cell men nu hade den vidgats igen. Jag öppnade ögonen och såg att det var sant.


(Den här huvudpersonen finns också i den här texten )

6 kommentarer: