På väg

Jag gör det inte i första hand för att få motion. Jag gör det för att det rensar mitt huvud på tankar. Ont ska med ont fördrivas, som känt är. Det är en vansinnig fart på tankarna när de rensar andra tankar där uppe i min tanke-tank samtidigt som fötterna, vars roll i reningen är oklar, studsar där nere. Studsar och går på.

Jag gör det gärna bland folk. Vill gärna vara tillhörig ett sammanhang. Norra Upplands alla motionslopp har sett mig starta i min toppiga mössa och min skönaste luvtröja. Ännu har jag inte lärt känna någon i löparkretsar. Man springer liksom ifrån varandra. Den jag lärde känna skulle vara min tvillingkropp, någon som löpte i exakt samma tempo som jag.

Jag gör det ofta sjungande. Alla vansinnestankar som spinner loss i vindsröjningen i skallen söker utlopp. Nyss rappade jag: Vad är detta för en resa? Är vi med i samma lopp? Om vi kommer till ett vägskäl, tar gemenskapen stopp? ”Tar stopp” är kanske inte bästa nutidssvenska men jag ställer inte så höga krav. Alla texter improviseras fram under den toppiga mössan.

En gång gjorde jag det på pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Började springa, alltså. Det var för att det inte tjänade något till att vandra. Man blev inte högstämt andlig bara för att målet var Santiago. Det viktigaste var att komma iväg snortidigt på morgnarna, för om man inte kom lika snortidigt på eftermiddagarna till nästa hostel fanns det inte rum för en i härbärget. Det var inget speciellt andligt med det.

Då är det andligare att springa litet. Ensam för sig själv, omgiven av andra. På det sättet är det som livet. Har du tur hittar du nån som springer i samma takt som du, om så bara för några steg. Kanske ni hinner utbyta något. En blick, ett snäckskal, en hemgjord sång: Jag har en akvedukt som man kan åka i, en akvedukt som går på hjul...

(Bildutmaning idag: http://www.flickr.com/photos/mainerunningphotos/10794433096/ )