Musiken och jag

Jag växte upp i ett hem renons på musik. Min mamma var extremt ljudkänslig och klarade på sin höjd den mildaste muzak, allt annat var ”skrammel”, ”buller”, ”oljud” – särskilt rockmusik. Själv fascinerades jag av mina kamraters känsla för musik. Jag hade ingen. Enbart på musiklektionerna i skolan fick jag kontakt med musik. Där sjöng jag när jag tillhölls att sjunga och tystnade när magistern slog av. Mitt A vibrerade på exakt 440 Hz varje gång men vad det innebar var det ingen som förklarade för mig. Jag var med i skolkören och sjöng solo på vissa avslutningar. Om någon hade frågat mig skulle jag ha svarat ja. Ja, jag tyckte det var roligt att sjunga. Jag var bra på att sjunga, tyckte det var roligt att sjunga men jag hade inte känsla för musik, som mina kamrater. Jag hade ingen musiksmak. Det hade mina kamrater. Jag lyssnade aldrig på musik. Det gjorde mina kamrater. Det konstiga var att ena veckan var det ena skitbra och det andra töntigt, andra veckan var det något annat som var skitbra och då var det första apdåligt. Det var omöjligt att orientera sig i hur man skulle tycka. Jag såg sångerna som mina vänner och förhöll mig artigt intresserad till de flesta av dem. Att tänka sig att ta vissa till sitt hjärta och dumpa andra tyckte jag kändes oförskämt.

Jag var en särling i vår klass. Jag ville accepteras i dess mitt. Då gällde det att gilla rätt sorts musik.

Att helt enkelt lyssna på diverse topplistor och anpassa min icke existerande smak efter dem var litet för enkelt, så den idén slog mig aldrig. Jag är inte ens helt säker på att jag var medveten om att sådana listor existerade. Nej, jag valde en annan väg. Jag hade nämligen upptäckt att vissa av de riktigt coola i klassen älskade helt annan musik än den gängse popen. De hade själva sökt sig fram till den musik de tyckte om, en attityd som attraherade mig. Jag gick således till skivavdelningen på det lokala varuhuset och plockade i reabackarna. Det fanns alltid två gula backar med skivor som tillhandahölls till priser långt under de normala. Där sökte jag efter tuffa omslag, helst från USA. Svettig under lysrören, angelägen om att avlägsna mig om någon i min klass skulle komma att dyka upp, stod jag och småtrampade och funderade.

Oftast blev det ingenting. Mamma blev så orolig när hon såg mig dyka upp med någon enstaka platta. Och jag själv var så orolig för att välja fel, att jag helst inte valde alls. Efter en halvtimme gav jag upp och steg ut i det sega novembermörkret, smög mig hem som den outsider jag var, till det outsiderhushåll jag tillhörde – det absolut enda, får man förmoda, som inte hade en stereo.

(Utmaning: platta)