I Hundstjärnans sällskap

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad, farmor?” frågar Ragnar en kväll, precis sådär tankfullt och ödmjukt som han frågar alla sina frågor, medan hans syster Rakel inte har tid för några frågor alls. Syskon kan vara så olika. Alla är så olika. Jag har inget generellt svar på hans fråga, hummar bara som vi halvdöva plägar för att slippa gå in på krångliga diskussioner. Ragnar tittar uppmärksamt på mitt ansikte, drar väl slutsatsen att jag inte hört och gör sig beredd att fråga frågan en gång till. Nej, han kommer inte att skrika. Han kommer att artikulera så tydligt, att jag inte kan gömma mig bakom mitt handikapp – ett av dem – längre:

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad?”

Jag tar honom i min famn och svarar:

”Jag vet inte hur det är för andra men för mig är det värsta att jag får hallucinationer av hörselslingan på PRO.”

”Halluvadåförnånting?”

”Jag upplever saker som inte finns i verkligheten. Sist jag var där var jag som en ballong. Jag, gamla människan, hann bli höggravid under en föreläsning om Sirius. Hundstjärnan, du vet.”

Ragnar vänder sig mot mig med vidöppen mun.

”Hur var det?” frågar han.

”Jo, det var ett ganska bra föredrag. Vet du att Hundstjärnan har en vit dvärg i sällskap?”

Han betraktar mig så allvarligt att jag blir inspirerad.

”En annan gång förvandlades jag till en humla. Det var när Nils Knutz orkester spelade för oss sist.”

”Vad gjorde du då?”

”Jag kan ju inte dansa så jag brummade mest runt.”

Ett par dagar senare ringer svärdottern.

”Vad har du nu slagit i Ragnar?” kluckar hon. ”Han drömmer mardrömmar om stjärnor som befruktas av dvärgar och föder massor med små ungar. Och så säger han att det är livsfarligt för dig att gå på PRO, för du förvandlas där. Han har sett det själv, säger han.”

Jag börjar skratta med men hon blir allvarlig.

”Du är för stor för att utnyttja ett troskyldigt litet barn, Gertrud. Jag vet nog hur du går på. Det är inte snällt. Ragnar blir så ledsen när folk inte talar sanning.”

Samvetskvalet drabbar mig som en het bomb. Jag har haft roligt på ett litet barns bekostnad och, vad värre är, jag har inte ens bemödat mig om att vara rolig. Jag har bara varit en gammal kärring som drivit med en person som jag älskar. Fegt lägger jag på luren för att ruva på frågan hur jag ska gottgöra Ragnar. Det konstiga är att jag aldrig skulle snacka strunt på det sättet med Rakel. Ändå är det Ragnar jag älskar mest.

(Utmaning: skriv fem ord på H och sedan en text som innehåller minst två av dem)

(Mina ord: hund, hallucination, hörselslinga, höggravid, humla)