Familjerna

Jag samlar på familjer. Nyast är svärfamiljen, ett nytt slags kärlek. Ett par familjer har jag varit bihang till i tjugotalet år – Tavaresfamiljen och familjen i Tallis. Så har jag min lilla biologiska familj, så klart. Den har jag alltid haft, fast den utökas och decimeras efter hand – en pappa som dör, en äkta man som kommer till. Brorson Amos växer och är ett slags nav.

På senare år har jag börjat vara med och skapa helt nya familjekonstellationer, där jag inte är ett bihang utan en fullvärdig medlem. Det är först och främst djurfamiljen, som består av Stefano (giraff), Håkan (mus), jag själv (sköldpadda) och Cosmas (struts). Och så har jag min medmatte, A, som äger min hund från svanstipp till nos, liksom jag äger hennes. Det är samma hund och han heter B. Vi är rätt och slätt ”familjen”, A och B och jag, och även den har utökats. Jag har bidragit med husse C, A med matte N... Nej, om N vill kalla sig matte än är jag inte säker på. Hon bor inte mycket med B men har köpt honom en borste. Borstar honom fin och fluffig. Vi vill inte säga att vi föredrar hans distinkta skruvar av hår.

En person med många familjer är rik. Så kan till exempel S från Tavaresfamiljen, mamma från den biologiska familjen och matte A från ”familjen” gadda ihop sig när jag är ledsen och föreslå att jag ska ha hunden B litet till; hunden B, den lilla kamraten som just nu sover med nosen mot min fot. Den lilla kamraten som tar en i hampan och visar världen där ute, med fjolårslöv och väta och spännande barn och inte minst grannhunden S, som löper.

– Han är ju vårt psykpenicillin, sa A om hunden B. Nu är det du som behöver honom mest.

På söndag ska jag åka och lämna honom till A. Han och mamma från den biologiska familjen har burit mig över det värsta. Nu ska jag nog klara mig själv. Annars har jag mina familjer att gå till. Visst har jag det bra?

(Utmaning: nos)