Författarinnans nyår

Sju år har gått. Vid det här laget vet alla vad hon kommer att avsluta med, Sara, när hon svarar på frågorna ”hur det är” eller vad hon ”pysslar med”. Alltid samma fras:

– Och så arbetar jag på min roman.

Ett litet andrum före och efter, så att alla ska förstå att det är något övervärldsligt hon håller på med. Åtminstone tror Ingrid, litet elakt, det.

Det är det åttonde nyåret de firar tillsammans, samma gäng, och i år är det som om det finns en överenskommelse om att bubblorna ska stickas hål på, tänker Ingrid. Nu tar Sebastian till orda:

– Och hur långt har du kommit sen i fjol, Sara?

Hon tittar på honom under halvsänkta ögonlock och säger släpigt:

– Det är svårt att säga. Det är en process, liksom...

”Bubblorna” och ”bubblorna”. Det är bara Sara som har något uppblåst över sig. Sebastian fortsätter:

– Hur många timmar per dag håller du på med din roman?

Sara skrattar till. Nedlåtande, tycker Ingrid.

– Det går inte att säga. Det är så olika hur det är med inspirationen....

Sara tänker på den brandgula pärmen som rymmer det hon kallar ”romanen”. En bristfällig synopsis och så scen på scen i vild oordning. Hon har inte rört den sen i somras och får bokstavligen ont i magen varenda gång hon tänker på den. Men arbetar på sin roman, det gör hon. På det enda sätt som hon tycker om: i huvudet. Hon är bra på att dagdrömma sin roman. Det har hon gjort i över sju år nu. Hon kan dagdrömma både romanen och hur det är att ha skrivit den; att få sitta och signera den på Akademibokhandeln, att säga kloka, underfundiga saker i en intervju i DN.

– Men du skriver väl litet varje dag? flikar Ingrid in.

– Ja, det är klart, säger Sara rappt och menar sina dagdrömmar.

I dagdrömmarna rinner romanen som bäckvatten. Allt hon försöker fästa på papper blir så träigt och stolpigt.

– Nästa nyår får du läsa ett stycke, säger Andreas vänligt.

Han har inte fattat att han sett en duell för sina ögon, eller att han är den enda som tror att romanen verkligen existerar.

– Jaa! säger alla, mer eller mindre skadeglatt.

Och Sara tänker på sin stökiga pärm och hjärtat börjar bulta hårt. ”Ett år”, tänker hon lugnande för sig själv. ”Jag har ett år på mig att skriva ett kapitel som kan gå hem här.” De andra tänker: ”Om ett år har hon kanske fått ihop ett stycke men förr eller senare får vi se hennes bekännelse – att romanen inte finns.” Alla utom Andreas. Han tänker: ”Vad bra att jag föreslog att hon skulle läsa. Det blir en sporre för henne!”

(Utmaning: skriv om att förhäva sig)