Här, där jag bor

Förut var det bara när jag var ute. När jag vågade mig ut. Jag såg nog hur så kallade ”grannar” hade sina bestämda utkiksplatser. Gubben som satt och vilade på sin rollator. Damerna som stod och pratade suspekt länge när de var ute med hundarna. Hon som var så vänlig och ville prata om mal – henne kom jag till och med på med att anteckna en gång. Gamle Pekka i nummer tjugo, som kallade mig sin älskling – man behöver inte ha läst John Le Carré för att förstå att det är kodord för ”mål”. Mål? Jag vet inte varför jag observeras men jag ska väl ändå inte slaktas?

Jag började avhålla mig helt från att gå ut på dagtid. Vid tretiden på natten var det svårt att ha några agenter ute. Då gick jag, en eller två gånger i veckan, ut ur min lägenhet och åkte ner i källaren. Där valde jag slumpmässigt utgång,antingen någon av de två källarutgångarna i varsin ände av fastigheten eller någon av de tre portarna utöver min egen. Sen gick jag så samlad som möjligt till OK uppe vid rondellen – jag hade i princip två olika vägar att ta. På OK valde jag ur det påvra livsmedelsutbudet och köpte mig även en snittblomma ibland.

Ganska snart efter att jag hade slutat gå ut på dagarna kom skyliften här inne i skogen. Mitt i skogen. Så poänglöst. Om det inte vore för att den ger insyn hemma hos mig. Den var snart hjälpt av en strålkastare på andra sidan Drottningholmsvägen, mitt för mina fönster. Jag misstänker att den genom avancerad LED-teknik håller min lägenhet bevakad natt som dag. Jag har installerat persienner för 4 979 kronor exklusive moms. Vickar på dem ibland för att se om skyliftfolket är kvar. De ger sig inte.

En dag hade jag druckit gammal apfelkorn och blev ilsk och drog upp persiennerna helt och hållet. Jag fäktade semaforiskt genom fönstret. ”Jag kommer ut,” skulle det betyda. Lite fånig kände jag mig när jag tog en halv frottéhandduk och hängde på en stång men jag ville verkligen inte bli mördad.

Jag kom fram till skyliften. Korgen var placerad tätt intill ett träd – en lind, tror jag. Däruppe stod en snubbe som jag sett på genom kikare och för mig själv benämnt ”chefen”.
– Vad gör ni här egentligen, sa jag ganska uppbragt till ”assistenten” som satt vid trädets fot och blåste i ett grässtrå.
– Va? Va? Jo, det är helt poänglöst. Han observerar en barkbit på en viss höjd av trädet för att se hur den står emot miljöförstöringen. Jag kör honom upp och ner.
”Poänglöst”! Han sa det själv.
– En barkbit?
– Ja, eller flera. Vi observerar sju olika barkbitar med sjuveckorsintervall. Viktig forskning. Jag tror vad jag vill.
– Vad vill du tro? viskar jag.
– Jag tror att jag ska hållas sysselsatt med den här poänglösa studien tills jag är för gammal för att bli doktorand. I princip har jag slavkontrakt. Ibland föreställer jag mig att han däruppe i trädet egentligen inte existerar, inte som människa i alla fall, kanske som alien...
En stackars paranoiker! Vad intressant hur folk får vanföreställningar kring sina levnadsbetingelser. Jag gör något mycket märkligt. Han får min fana, den solkiga vita handduken.
– Tack, säger jag.

Sen den dagen har jag återtagit mitt livsutrymme i utemiljön. Jag går och kommer när jag vill. Visst sitter gubben på sin rollator, visst gaggar gummorna som vallar jyckar, visst är det ännu viktigt att vara observant – men Pekka har jag bjudit upp på te.

(Utmaning: skriv om att observera)