Förvaltarsamhället

Det de flesta besökare utifrån minns är små spontana skräphögar med kråkor som slåss om godbitarna. Ingenstans att slänga skräpet, egentligen. Det är förskräckligt, förstås, men minns de att tills nyligen var det mesta komposterbart? Påsarna gjorda av gamla skrivhäften från skolan! Prydligt vikta och limmade för hand.

Minns de Peepere-botele-mannen som vandrar från gränd till gränd med sitt trumhinneknäckande budskap: Peepere-botele! Peepere-botele! Han som betalar för tidningar och flaskor enligt en noggrant uppgjord och beprövad tariff och är en institution som med marginal föregår vår tidningsinsamling, kanske också vårt pantsystem för flaskor.

Jag hoppas att de minns inte bara skomakarna, utan också paraplyreparatörerna och återförsilvrarna, bokstavligen i varje gathörn. Allt går att laga. Jag råkade nämna för Saman att min fön börjat brinna när jag använde den och han insisterade på att få ta den till en reparatör. En tre år gammal rälig liten fön som kostat hundra spänn i Sverige. Fungerar fortfarande.

Själv minns jag Wasanthe som förskräcktes av tillståndet hos min fläkt, som var insvept i en fnasig gegga, damm och korrosion från de salta vindarna. Han ställde till med storrengöring som varade hela besökets längd och tills fläkten sken.

Jag minns den roligaste shoppingen: i slummarnas hål-i-väggen, där man kunde köpa näpna ljuslyktor tillverkade av glödlampor, samt allt annat man kan tänka sig av det som var återanvänt.

Allt togs tillvara. Jag minns på barnhemmet, pojkarna hade gjort ett fynd i soporna: ”Titta, Maria!” Och så justerade de siktet i de tubkikare i miniatyr som de hittat – två vita papprör i varandra – hoppgalna av fröjd. ”Titta!”, ”Titta!” Först efteråt kunde jag skratta. Då var jag bara ställd och mycket generad. Vad de hade fått tag på var mina Tampax-införingshylsor. Jag slängde dem aldrig i soporna igen.

(Utmaning: skriv om att förvalta)