Som en spegel

Martin var underfundig men intetsägande. Taniga spiror och hår som ett igelkottsskinn. Sina roligheter behöll han mot sin vilja för sig själv. På kalasen, när han blev bjuden, satt han på en trestegspall i köket och mumlade. Det verkade som om han läste mässan för sig själv. Man kunde inte ana att han var spirituell.

Det var Berit som brukade hävda hans slagfärdighet. Hon sa att om han inte vore alldaglig på gränsen till osynlig och taffligt blyg, skulle han vara
ståuppare
eller manusförfattare
eller skriva roliga böcker

Hon var hans bästa vän. Hans enda? Det var hon som såg till att han hamnade på kalasen, hon som kammade hans stubbiga hår med vatten och lyssnade så nära att hon förstod att han var en komisk begåvning. Inga stora ord – han var de små, fnuliga formuleringarnas mästare, uppfann ordkombinationer som verkade självklara först, så enkla att det undgick till och med Berit att de var geniala.

När Berit upptäckte att något hänt med Martin, insåg hon i samma stund att han varit stadd i förändring en längre tid.
– Du går annorlunda, sa hon när de promenerade i Rålis.
Kutryggen var borta och han gick gravitetiskt, om inte med pondus, så med karaktär.
– Du talar annorlunda, sa hon när de satt på en bänk.
Så annorlunda var det inte. Det var starkare. Det hördes vad han sa. Men nu sänkte han rösten till en viskning:

– Jag har en blogg, väste han förtroligt. Hundratals följer mig. Jag får ungefär femtio kommentarer på varje inlägg och jag är länkad till hitter och ditter och twitter.
– Varför har du inte sagt något?
– Det var inte mycket att berätta. Först var det precis likadant som att sitta och mumla på en pall i ett hörn hemma hos dig. Sen märkte jag att till skillnad från hos dig var det möjligt att få några att lyssna.
– Åh, grattis! sa Berit, fortfarande ovan vid tanken att Martin var en kändis på nätet. Hur är det att vara så populär?
– Populariteten är inte det viktigaste. Det absolut mest tillfredsställande är att se mina ord utanför mig själv. Nej, det räcker inte. Det har jag gjort förut, när jag har skrivit. Det häftigaste är att finnas där, publicerad, åtminstone tills servern klappar ihop.
– Förstår du nu att du är rolig?
– Jag förstår att många tycker det. Jag är inne i det här nu. Jag måste höja ribban nästan varje dag för att jag ska bli nöjd. Samtidigt grubblar jag inte, utan flödar bara på. Jag har lärt mig så mycket, Berit. Att ha en blogg är som att ha en spegel. Jag kan inte säga hur det är. Men jag vill inte ha det som förr.
– Vad heter du?
– Du kan googla på Tuffa primörer. Det är fånigt men...
– Tuffa primörer! Är det du som är Tuffa primörer?

(Utmaning: skriv om en metod)