Varför?

– ”Varför” är inte alltid den mest ändamålsenliga frågan, säger den yngre kvinnan.
Hon säger det trött, för det är en av hennes käpphästar och, vad mera är, hon lyckas sällan förklara sig när hon får följdfrågor.
– Varför säger du så?
Den äldre snappar efter luft när hon talar.
– För att det är vad erfarenheten lärt mig, svarar den yngre vänligt.
– Så när jag frågar ”varför måste jag må så här?”, ”varför blir jag inte bättre?”, så är det inte... ändamålsenligt?
– Nej, i all synnerhet som du inte väntar dig något svar. Den där skivan har stått och snurrat ett bra tag nu. Frågorna har upphört vara frågor, i stället är det som om du bara sitter och pillar på en sårskorpa. Det svider litet men det är skönt.
– Du är så saklig att du är elak! flämtar den äldre. Säg nu: varför ska jag inte säga ”varför?”
– För det är inte ändamålsenligt, repeterar den yngre lugnt som en ko.
– Vems skiva är det nu som står och snurrar? säger den äldre triumferande.
– Min. Och det är bara för att du ställer frågor som börjar med ”varför.”
– Och vad ska jag fråga?
– Rikta dig inåt och ta reda på exakt hur du har det där...
– Det törs jag inte, flämtar den äldre.
– Bara några sekunder till en början. Bara när du är trygg. Som när vi pratar med varann. Sen kan du försöka acceptera hur det känns...
– Acceptera??
– Det blir aldrig någonsin sämre av det, det kan jag lova.
– Det känns som om jag är utsatt för hjärntvätt!
Den yngre funderar.
– Du är nog det. En mild upputsning med en fuktig trasa, inget automatiskt tvättprogram med centrifug och allt. Börja med att observera och acceptera, sen kommer mera – fast kanske inte just idag.
– Å, vad skönt. En kaka till?
– Nej, men jag tar gärna en tår till av ditt goda kaffe.

(Utmaning: skriv om att fråga ”varför?”)