Inte utan min palt

De träffas minst en gång om året. Antingen åker hon till dem i Sussex eller så åker de över till henne. Den här gången har de bett om en rundtur i Sverige. Hon fattar ett exekutivt beslut och väljer Norge i stället. Hon är less på svenska städer där ingenting finns kvar efter det krig som aldrig utkämpades. Less på att åka flera mil för att visa dem ingenting. Hon hyr en bil och hämtar dem på flygplatsen i Västerås. Glatt tjatter i bilen men Phil som kan geografin ganska bra vid det här laget uttrycker oro när hon fortsätter på E18 i stället för att svänga upp på 66:an. ”Norge ligger häråt!” säger hon lättsamt. ”Men våran palt, då?” kommer det mörkt från Phil.

Hon har diskuterat det med mamma. Om Hil och Phil inte äter den rituella välkomstpalten mest av hövlighet. Att det inte kan betyda så mycket för dem som de säger. Så mamma och hon har gemensamt beslutat att vägen till Norge ska gå över Karlstad, inte via den ångande, porösa pitepalten hemma hos mamma. Men nu känner hon att bilen liksom vaggar av ett hotande myteri. Lugnande ord och hänvisningar till en god rökt fisk hjälper föga. De har bespetsat sig på palt. Hon ringer mamma, får ett löfte om palt på tillbakavägen om fjorton dagar. När de stannat i Karlstad konsulterar hon listan över bokade stugor. Man behöver inte ändra så mycket för att dirigera återresan till mamma och pappa. Nu är det upp till mamma att hitta gammal potatis mitt i sommaren.

Stämningen lugnar sig. Phil och Hil vecklar sakta ut sina sinnen för natur och kultur, blir intresserade och initierade igen, tar hand om sina barn, går promenader, beter sig civiliserat, nu när de ska få sin palt. Men de kan inte skoja om det. Inte än. Och Phil tittar misstänksamt på den rökta fisken.

(Utmaning: skriv om att äta något ovanligt)