Med ljummen glöd

Du är som en bifigur i en bild av Brueghel. Så sant – på Brueghels bilder finns inga bifigurer. Småfolk som du och jag, djupt försjunkna i sina egna handlingar på torget och i gränderna, var och en huvudperson i sin värld. Jag vill älska dig som en skomakare, en kittelflickare eller en suput. Du lagar alltid det trasiga, ser inte längre än utanför det omedelbara synfältet men rör dig med lätthet med namnen på galaxer många ljusår bort.

Föremålen är din värld. Det var därför jag tänkte på Brueghel. Jag avundas dig ditt umgänge med sakerna men jag har andra sätt att skapa mening.

Jag har också andra sätt att älska. Dig älskar jag från en neutral utgångspunkt, som Brueghel när han måste fördela omsorgerna mellan alla sina figurer. Många skulle säga att det är en sval kärlek, hävda att den är mindre värd. Hemligheten är att den varar för alltid.

Min skomakare! Min kittelflickare! Min suput! Du är inte min men jag måste tala med dig. Jag måste trivas på min kärleks ljumma glöd. Du är min, som man kan välja en person på ett gammalt oljetryck i sovrummet och fantisera om den. Jag måste ständigt ha omsorg om dig.

(Utmaning: skriv något kärleksfullt)