Den rädda lilla björnen

Det går bra med de två stora nallebjörnarna. De följer Lisa vart hon går, utom när de ger sig ut på små äventyr; söker honung och färskt gräs, hoppar upp och ner i tjärnen, busar på ängarna. Då försöker de få med sig den lilla nallebjörnen men han börjar trippa på stället på sitt säregna vis och stämmer upp små ilande ylanden. Han är rädd för bin och vatten och till och med för fjärilar, hävdar att en anfader till honom en gång dog när han råkat svälja en fjäril. Den lilla nallebjörnen är rädd för allt. Och han har alltid goda skäl till det, tycker han själv. Han trutar med munnen och vänder sig upp mot Lisa för att bli upplockad. När han når hennes öra viskar han varför allt är farligt.

”Lilla nallebjörn,” säger Lisa, ”Förstår du inte att man aldrig tror dig, när du hela tiden hävdar att allt är farligt?” ”Det är inte så långt från sanningen,” säger den lilla björnen dystert. Han sitter och lapar krusbärssylt med gräddmjölk, för det älskar nallebjörnar, till och med den lilla.

Om nätterna är det värst. Särskilt om Lisa glömt att släcka lampan, för då ser den lilla björnen sin skugga, där han ligger och vrider sig och vänder sig och jämrar tyst. Han räknar stegen när mamma eller pappa eller Sebastian går på toaletten, sjunker ihop av lättnad när de går tillbaka till sina rum.

Men ibland gör inte Sebastian det. Då ylar nallebjörnen ända tills dörrhandtaget trycks ned. Den lilla björnen trycker sig tätt intill Lisa men hon vaknar inte. Nallebjörnen kryper nästan under henne av skam för att inte kunna varna. Sebastian rör sig över det röda linoleumgolvet. ”Syrran!” väser han. ”Syrran?” Den lilla nallebjörnen sjunker ner i halvkoma. Han är så rädd för Sebastian. Nu smeker Sebastian över täcket där Lisa ligger, hårdare och hårdare tills hon vaknar. ”Sebastian!” säger hon och sätter sig rakt upp. ”Kan inte du skriva en uppsats åt mig tills på torsdag?” viskar Sebastian. ”Vad är det för ämne?” frågar Lisa. ”Det ska vara något med skräck,” säger Sebastian. ”Jag har några figurer men du vet, jag har ingen fantasi.” ”Du har fantiserat ihop figurer, i alla fall,” säger Lisa uppmuntrande. Hon vet att hon åker på det. Hon åker alltid på det.

”Det där var väl inte så farligt,” tröstar Lisa nallebjörnen när Sebastian har gått. Men han ligger lealös och stum i hennes händer.

(Utmaning: skriv om ängslan)

(Dessutom har jag lovat S att skriva en text om nallebjörnar, som kompensation för den läskiga puffen i måndags)