Under kupolen

Vi arbetar alla på golvet under den stinna kupolen. Så långt jag kan utröna har vi ungefär samma arbetsuppgifter. De kommer upp i hastig takt på skärmarna vid våra små pulpeter. Det är ett springande och ett baxande och ett pustande och ett rullande, order för order, dag för dag.

Ibland ljuder den lilla klockan. Den betyder att någon har blivit befordrad. Då får vi bullar men inte ens den befordrade får vetskap om sin högre grad. Vi mumsar våra gulbruna bullar och sneglar på varandra men det kan inte finnas någon som vet.

Lönekuvertet, då? Inte heller det ger egentligen någon ledning. Löneförhöjningen kommer retroaktivt, så långt efter befordran att den inte säger någonting. I allmänhet har även alla andra då hunnit bli befordrade och det är dags för nästa varv.

Man vet inte vad man har för grad. Det är det värsta. Nej, det värsta är att trots alla befordringar tycks man inte någonsin ha någon under sig. Vad är en befordran värd om man inte får bli åtminstone gruppchef?

Jag längtar efter att bestämma. Om jag fick bestämma, skulle vi få gå ihop två och två om de tyngsta jobben. Det har jag tänkt ut. Och litet till. Jag ägnar mina arbetsdagar åt att låtsas vara chef. ”Du gör det” och ”du gör det”. Peka med hela handen. Men det har vi förstås skärmarna till.

Det är ett slitsamt, tråkigt jobb men genomströmningen är inte stor. Antagligen är det den godtyckliga lilla klockan och bullkalasen som håller oss kvar, som spär på våra drömmar om storhet medan vi baxar och trixar med våra order.

(Utmaning: skriv om att bli befordrad)