Samlaren

Ni tror att jag är social och gärna frotterar mig med kufiska typer. I själva verket är jag en enstöring men stilla och försynt samlar jag på intelligens. Det är där ni kommer in, alla typer som jag känner. Jag stöter mig mot er, lutar mig, finner fäste, repelleras, jag behöver ert snille för att bygga upp min trygga, rika eremittillvaro.

Jag tänker på dig, du som uttrycker dig på ett sätt i dina målningar, på ett annat när du talar – det är i spänningsfältet däremellan som jag trivs och växer och blir tydlig för mig själv.

Och på dig, du som har den praktiska intelligens jag så hett åtrår, kan räkna ut hur saker fungerar och dessutom med lätthet rör dig med stora tal.

På dig, som är den enda jag känner som är riktigt förnuftig. Jag älskar dig för din pragmatiska klokhet och inte bara därför.

Och du, du som förgyller mina dagar med halsbrytande formuleringar om det outsägliga och hjälper mig att fortsätta vara jag.

Ju längre jag samlar, desto mer uppenbart blir det för mig att alla, precis alla, besitter någon form av helt unik intelligens, mer eller mindre skör, mer eller mindre tillbakahållen. Därför går jag lugn bland människohoparna. Där intelligens finns kan det inte vara farligt. Det är en sorts gemenskap vars trygghet jag bär med mig långt efter det att jag låst dörren om mig för att vara i fred.

(Utmaning: skriv om intelligens)