Lyssna nu!

Det här är en lång historia. Jag misstänker starkt att alltihopa började när jag började ljuga för mamma och det var långt före högstadiet. Vad jag ljög om? Inga stora saker, sånt jag slarvade bort och vad jag hittade. Vad jag ljög om spelar ingen roll för resten av historien. Det är inte temat. Lögn är temat. Själva temat. Lyssna nu!

Jag var hos läkaren alldeles nyss. Det handlade om koncentrationsförmåga och minne. Och om en massa annat, okay, men det är inte intressant för oss här och nu. Koncentrationsförmåga. Minne. Alltså. Och jag berättar med livaktiga exempel hur bra jag är på att koncentrera mig och hur bra mitt minne är. Vilka exempel? Det kommer jag väl inte ihåg. Jag satt och blåljög. Jag har uruselt minne och att koncentrera sig vet jag inte riktigt vad det är.

Det här är en lång historia. Har jag redan sagt det? Så lång behöver den väl inte bli. Den går långt tillbaka, menar jag. Jag tror att ända sedan jag började ljuga för mamma har jag ljugit för mig själv.
Jag tror mig själv när jag sitter och snackar om koncentrationen och minnet, hur bra de är. Jag tror mig när jag seglar ut från läkaren med intyget i min hand. Jag tror mig. Studsar i ett hopptorn av lögner. Och just den här gången märker jag det, det är som att se dubbelt, jag märker hur jag serverar mig lögner hela tiden, mig och andra, hela tiden, och jag tänker att där nere på marken går de som lever bland sanningarna och jag stannar upp för jag måste tänka på hur det skulle kunna kännas. Det känns lika lätt att bli som de som att byta art. Men jag ska börja försöka med sådana som du. Med vänner. Tala sanning.

För. Ända sedan mellanstadiet, alltså. Fler lögner varje dag. Och det kommer att fortsätta. Men körkortet fick jag tillbaka. Va? Har du sett intyget? Jo, men det var en så liten lögn att jag lät den passera. Jag kan ju inte börja rätta mig jämt. Nej, körkortet fick jag inte tillbaka.

(Utmaning: skriv om att ha koncentrationsförmåga)