Friden och tempot

Vi hade inte längre tid att vistas ute i skogen. När vi någon gång gick ut, traskade vi bara upp till Utsikten och tillbaka igen. Vallade dit besökarna iklädda våra käcka overaller. Ekoturism. Bevars. De var hänförda av friden på vårt ställe, besökarna. Strosade omkring som epikuréer. Vi var också tillsagda att strosa när vi syntes, till och med när vi skulle gå ner och städa stugorna, eftersom vi var en del av miljön. På personalmötena var det det som Stig framhöll: friden och tempot. Det hjälpte inte att Kajsa bröt ihop i disken eller att vi hade flera olyckor i köket. Vi skulle pressas för lönsamhetens skull. Och så strosa när vi var utomhus eller i matsalen.

Mitt sammanbrott kom odramatiskt. Jag höll på att baka och så fastnade degen på kroken. Det fanns ingen tid att stoppa maskinen, jag gjorde som jag brukade, började pilla bort med handen. Där rök tre fingrar. Jag såg dem blandas i degen. Sen svimmade jag.

Utslaget i Arbetsdomstolen var till min fördel. Stig var kränkt. Om inte Arbetsmiljöverket satts på ärendet hade ingenting hänt för de andra. Jag fick gå med en rejäl kompensation men jag hade hellre haft en hand med mer än tumme och lillfinger kvar. Man värderar ibland det man har först när det är borta. Och fantomsmärtorna! Fantomsmärtorna i mitt lilla långfinger.

(Utmaning: skriv om att öka tempot)