Om igår

Måndag morgon. Knaster av grus och bolmande andedräkt. Jag står litet för mig själv. Det är ingen jag vill vara med. Tacksamt ser jag att Maria kommer nerför backen. Inom en minut blandas våra utandningsmoln. Maria är tuffast och jag får vara med henne. Är nästan hennes bästis.
– Vad gjorde du igår, då? frågar hon.
Igår? Det var ju bara en söndag.
– Inget speciellt. Läste litet. Jo, jag var ute vid Ljungåsen och åkte litet skidor med pappa.
– Skönt.
Hon drar på det så att det nästan låter försmädligt.
– Du då? kommer jag på att jag måste fråga.
– O, vi hade det så mysigt, Karin och Anna Maria och Annelie och jag. Vi hade en liten brunch i våran gillestuga...
– Brunch?
– Breakfast plus lunch. Frukostlunch, kan man säga. Muffins och bacon och ägg och fruktsallad och ja, massor.
Hon vet att jag inte kommer att fråga varför jag inte blev bjuden. Jag är för stolt för det. Jag säger med åtstramad hals att det låter jättemysigt och så väntar jag på ringningen.

Varför har de inte bjudit mig? Varför har de inte bjudit mig? Hela dagen är jag uppfylld av tolkningar och spekulationer. Jag vet inte vad jag ska göra av mig på rasterna, när de andra fyra bollar interna skämt från brunchen. De hade visst haft riktigt kul. Jag väntar på ringningen.

Det blir ännu värre när jag kommer hem. En stadig klump mellan halsen och bröstet. Ett pirr i kroppen, kan inte vara still. Jag går in i vardagsrummet, vårt gammaldags, mörka och tråkiga vardagsrum. Jag tittar som alltid på bonaden, svart på beige: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett men idag hjälper Herren!”

Att tycka så kräver att man lägger sig på ytan. Jag har långt till ytan nu. Jag är långt nere och måste bära det själv. Vem skulle jag vända mig till? Vem skulle förstå hur min... min karriär... skjutits sönder? Vem skulle kunna tala om för mig hur jag ska göra för att hålla masken fler dagar än idag?

Jag ser framför mig hur jag lossas ännu mer från gänget, får stå där ensam, kanske blir tvungen att söka sällskap av Kristina och Lotta. Tredje klassens kompisar. Tänk, vad lycklig jag var igår när jag slapp veta! Framför ser jag en lång rad dagar, som en film som är svart-vit. Nej grå. Det vore verkligen förfärligt att behöva vara med Kristina och Lotta.

(Utmaning: skriv om igår)