"Safety in numbers"

– Vet du inte vem du skyddar? frågar polismannen nästan vänligt.
Hon sitter tyst.
– Joo. Nää. Jag visste men vet inte längre.
– Nu tycker jag att du ska gå in för att rädda ditt eget skinn! säger han käckt.
Hon tänker: ”sju miljarder, säkert ställe, bara jag vet och Thomas.”
– Mm.
Snutarna. De tror alltid att man är mer eller mindre oskyldig, bara för att man är kvinna. Att man följt med sin snubbe, eller något. ”Sju mil-jar-der!”
Hon svarar på hur Göran känner Thomas. Kuppen säger hon inget om (”vet inte”) men om var bytet är gömt (hon anger det förrförrförra stället) berättar hon i detalj. Ju längre hon pratar, desto mer framstår hon som en ovetande bimbo, polisen rafsar rastlöst över frågor, räknar inte med henne. Och så får hon gå.

Det första hon gör är att åka ut till villan på Värmdö, det nuvarande gömstället, och sno med sig alltihop, de rasslande dollarsedlarna, in till stan. Hon har tänkt ut ett tokbra ställe. Nu är hon ensam om att veta. ”Safety in numbers” har hon hört talas om. Nu känner hon sig absolut trygg med siffran ett. Hon går till frissan. Klipper sig, slingar, fönar, blir kammad som en knähund. Ett kvarter hemifrån blir hon överfallen av tre män i balaklavas. Hon förstår förstås att det är Görans grabbar, dessutom har de en bil som är reggad på honom. I den blir hon indragen.

Hon får en bak-och-framvänd balaklava på sig men hon tror sig känna vart de är på väg. Den gamla kvarnen... Vattentortyr? Hur dum har hon inte varit! Som om det skulle vara så tryggt att vara ensam.

Bara en att fånga in.

Bara en att pressa sanningen ur.

Bara en att sedan slå ihjäl.

Hon blir hård och kall när hon ser att killarna utan att tveka tar av sig sina balaklavas när de kommer fram. Hon vet mycket väl att det betyder ”Kul att se dig, nu slår vi ihjäl dig!” Hårdare och kallare blir hon när hon registrerar att det är både Görans och Thomas grabbar som dolt sig under luvorna. Det värsta har hänt, de har slagit sig samman igen. Nu finns ingen nåd.

(Utmaning: skriv om att veta för mycket)