Liftaren

Jag hinner knappt lätta på gasen och blinka höger innan jag måste trycka ner bromsen med kraft. Ändå får hon springa en bra bit innan hon kommer i jämnhöjd med mig.
– Vart ska du? flämtar hon när hon öppnat passagerardörren.
– Borlänge.
– Det blir bra.

Hon slänger gitarren och ryggsäcken i baksätet, sätter sig bredvid mig och drar upp mobiltelefonen, sänder ett SMS.
– Nu har jag messat ditt registreringsnummer och signalement till min bästa vän. Ta det inte personligt.
Så enkelt och fiffigt. Om det inte vore för alla motorvägar, där det inte finns någonstans att stå, borde alla unga lifta idag.

Hon har rosa hår och budskap tatuerade på tinningarna. Det måste ha gjort ont. Tänk, när hon blir less på dem.
– Du säger det inte, stöter hon fram.
Det låter som en fråga.
– Vad säger jag inte?
– Det alla säger. Att det är livsfarligt att vara ute och lifta och att jag hade tur som blev upplockad av just dig.
– Jag tänkte just på hur säkert det är jämfört med när jag var ung.
”Jag var ung!” Det känns som två – tre år sedan.
– Du är unik. Så du liftade, du?
– Jämt. Då sa alla: ”Man ser inte många som du utefter vägarna längre.” Och så förklarade de att det hade varit ofarligt när de var unga men nu... Liftar du mycket?
– Så mycket jag kan. Det gäller att hålla sig till de gamla riksvägarna.
Hon pillar in ett par hörlurar i öronen och förloras för mig.

Jag kör en extra sväng i Borlänge för att sätta av henne på festivalområdet. Peace and Love. Snuvad. Den första liftaren jag ser på åratal och så har hon så finurliga säkerhetstricks för sig. Jag som känner till en bra skogsbilväg söder om Löa. Fälgkorset har jag som alltid i förardörren. Ännu darrande av frisläppt spänning saktar jag in mot en busshållplats och går ur och tar en cigarrett.

(Utmaning: skriv om att sakta ner)