Här, där jag bor

Förut var det bara när jag var ute. När jag vågade mig ut. Jag såg nog hur så kallade ”grannar” hade sina bestämda utkiksplatser. Gubben som satt och vilade på sin rollator. Damerna som stod och pratade suspekt länge när de var ute med hundarna. Hon som var så vänlig och ville prata om mal – henne kom jag till och med på med att anteckna en gång. Gamle Pekka i nummer tjugo, som kallade mig sin älskling – man behöver inte ha läst John Le Carré för att förstå att det är kodord för ”mål”. Mål? Jag vet inte varför jag observeras men jag ska väl ändå inte slaktas?

Jag började avhålla mig helt från att gå ut på dagtid. Vid tretiden på natten var det svårt att ha några agenter ute. Då gick jag, en eller två gånger i veckan, ut ur min lägenhet och åkte ner i källaren. Där valde jag slumpmässigt utgång,antingen någon av de två källarutgångarna i varsin ände av fastigheten eller någon av de tre portarna utöver min egen. Sen gick jag så samlad som möjligt till OK uppe vid rondellen – jag hade i princip två olika vägar att ta. På OK valde jag ur det påvra livsmedelsutbudet och köpte mig även en snittblomma ibland.

Ganska snart efter att jag hade slutat gå ut på dagarna kom skyliften här inne i skogen. Mitt i skogen. Så poänglöst. Om det inte vore för att den ger insyn hemma hos mig. Den var snart hjälpt av en strålkastare på andra sidan Drottningholmsvägen, mitt för mina fönster. Jag misstänker att den genom avancerad LED-teknik håller min lägenhet bevakad natt som dag. Jag har installerat persienner för 4 979 kronor exklusive moms. Vickar på dem ibland för att se om skyliftfolket är kvar. De ger sig inte.

En dag hade jag druckit gammal apfelkorn och blev ilsk och drog upp persiennerna helt och hållet. Jag fäktade semaforiskt genom fönstret. ”Jag kommer ut,” skulle det betyda. Lite fånig kände jag mig när jag tog en halv frottéhandduk och hängde på en stång men jag ville verkligen inte bli mördad.

Jag kom fram till skyliften. Korgen var placerad tätt intill ett träd – en lind, tror jag. Däruppe stod en snubbe som jag sett på genom kikare och för mig själv benämnt ”chefen”.
– Vad gör ni här egentligen, sa jag ganska uppbragt till ”assistenten” som satt vid trädets fot och blåste i ett grässtrå.
– Va? Va? Jo, det är helt poänglöst. Han observerar en barkbit på en viss höjd av trädet för att se hur den står emot miljöförstöringen. Jag kör honom upp och ner.
”Poänglöst”! Han sa det själv.
– En barkbit?
– Ja, eller flera. Vi observerar sju olika barkbitar med sjuveckorsintervall. Viktig forskning. Jag tror vad jag vill.
– Vad vill du tro? viskar jag.
– Jag tror att jag ska hållas sysselsatt med den här poänglösa studien tills jag är för gammal för att bli doktorand. I princip har jag slavkontrakt. Ibland föreställer jag mig att han däruppe i trädet egentligen inte existerar, inte som människa i alla fall, kanske som alien...
En stackars paranoiker! Vad intressant hur folk får vanföreställningar kring sina levnadsbetingelser. Jag gör något mycket märkligt. Han får min fana, den solkiga vita handduken.
– Tack, säger jag.

Sen den dagen har jag återtagit mitt livsutrymme i utemiljön. Jag går och kommer när jag vill. Visst sitter gubben på sin rollator, visst gaggar gummorna som vallar jyckar, visst är det ännu viktigt att vara observant – men Pekka har jag bjudit upp på te.

(Utmaning: skriv om att observera)

Om igår

Måndag morgon. Knaster av grus och bolmande andedräkt. Jag står litet för mig själv. Det är ingen jag vill vara med. Tacksamt ser jag att Maria kommer nerför backen. Inom en minut blandas våra utandningsmoln. Maria är tuffast och jag får vara med henne. Är nästan hennes bästis.
– Vad gjorde du igår, då? frågar hon.
Igår? Det var ju bara en söndag.
– Inget speciellt. Läste litet. Jo, jag var ute vid Ljungåsen och åkte litet skidor med pappa.
– Skönt.
Hon drar på det så att det nästan låter försmädligt.
– Du då? kommer jag på att jag måste fråga.
– O, vi hade det så mysigt, Karin och Anna Maria och Annelie och jag. Vi hade en liten brunch i våran gillestuga...
– Brunch?
– Breakfast plus lunch. Frukostlunch, kan man säga. Muffins och bacon och ägg och fruktsallad och ja, massor.
Hon vet att jag inte kommer att fråga varför jag inte blev bjuden. Jag är för stolt för det. Jag säger med åtstramad hals att det låter jättemysigt och så väntar jag på ringningen.

Varför har de inte bjudit mig? Varför har de inte bjudit mig? Hela dagen är jag uppfylld av tolkningar och spekulationer. Jag vet inte vad jag ska göra av mig på rasterna, när de andra fyra bollar interna skämt från brunchen. De hade visst haft riktigt kul. Jag väntar på ringningen.

Det blir ännu värre när jag kommer hem. En stadig klump mellan halsen och bröstet. Ett pirr i kroppen, kan inte vara still. Jag går in i vardagsrummet, vårt gammaldags, mörka och tråkiga vardagsrum. Jag tittar som alltid på bonaden, svart på beige: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett men idag hjälper Herren!”

Att tycka så kräver att man lägger sig på ytan. Jag har långt till ytan nu. Jag är långt nere och måste bära det själv. Vem skulle jag vända mig till? Vem skulle förstå hur min... min karriär... skjutits sönder? Vem skulle kunna tala om för mig hur jag ska göra för att hålla masken fler dagar än idag?

Jag ser framför mig hur jag lossas ännu mer från gänget, får stå där ensam, kanske blir tvungen att söka sällskap av Kristina och Lotta. Tredje klassens kompisar. Tänk, vad lycklig jag var igår när jag slapp veta! Framför ser jag en lång rad dagar, som en film som är svart-vit. Nej grå. Det vore verkligen förfärligt att behöva vara med Kristina och Lotta.

(Utmaning: skriv om igår)

Nit

Som en fånge knackar en gång ut ur cellen, i många år, viss om sin frihet – så ska vi söka svaret på frågan ”vem är det jag är”.

Som en skata bygger bo, frenetiskt, av risiga kvistar för att föda sin avkomma – så ska vi boa in oss i världen, i vetskapen att vi är sammanbundna med allt.

Som en finansman offrar allt utom tanken på avkastning – så ska vi ge upp allt för att få leva i ögonblicket.

För ögonblicket är allt, alienationen helvetet och de flesta fängelserna är dragiga hemmabyggen.

(Utmaning: skriv om att vara ihärdig)

Friden och tempot

Vi hade inte längre tid att vistas ute i skogen. När vi någon gång gick ut, traskade vi bara upp till Utsikten och tillbaka igen. Vallade dit besökarna iklädda våra käcka overaller. Ekoturism. Bevars. De var hänförda av friden på vårt ställe, besökarna. Strosade omkring som epikuréer. Vi var också tillsagda att strosa när vi syntes, till och med när vi skulle gå ner och städa stugorna, eftersom vi var en del av miljön. På personalmötena var det det som Stig framhöll: friden och tempot. Det hjälpte inte att Kajsa bröt ihop i disken eller att vi hade flera olyckor i köket. Vi skulle pressas för lönsamhetens skull. Och så strosa när vi var utomhus eller i matsalen.

Mitt sammanbrott kom odramatiskt. Jag höll på att baka och så fastnade degen på kroken. Det fanns ingen tid att stoppa maskinen, jag gjorde som jag brukade, började pilla bort med handen. Där rök tre fingrar. Jag såg dem blandas i degen. Sen svimmade jag.

Utslaget i Arbetsdomstolen var till min fördel. Stig var kränkt. Om inte Arbetsmiljöverket satts på ärendet hade ingenting hänt för de andra. Jag fick gå med en rejäl kompensation men jag hade hellre haft en hand med mer än tumme och lillfinger kvar. Man värderar ibland det man har först när det är borta. Och fantomsmärtorna! Fantomsmärtorna i mitt lilla långfinger.

(Utmaning: skriv om att öka tempot)

Under kupolen

Vi arbetar alla på golvet under den stinna kupolen. Så långt jag kan utröna har vi ungefär samma arbetsuppgifter. De kommer upp i hastig takt på skärmarna vid våra små pulpeter. Det är ett springande och ett baxande och ett pustande och ett rullande, order för order, dag för dag.

Ibland ljuder den lilla klockan. Den betyder att någon har blivit befordrad. Då får vi bullar men inte ens den befordrade får vetskap om sin högre grad. Vi mumsar våra gulbruna bullar och sneglar på varandra men det kan inte finnas någon som vet.

Lönekuvertet, då? Inte heller det ger egentligen någon ledning. Löneförhöjningen kommer retroaktivt, så långt efter befordran att den inte säger någonting. I allmänhet har även alla andra då hunnit bli befordrade och det är dags för nästa varv.

Man vet inte vad man har för grad. Det är det värsta. Nej, det värsta är att trots alla befordringar tycks man inte någonsin ha någon under sig. Vad är en befordran värd om man inte får bli åtminstone gruppchef?

Jag längtar efter att bestämma. Om jag fick bestämma, skulle vi få gå ihop två och två om de tyngsta jobben. Det har jag tänkt ut. Och litet till. Jag ägnar mina arbetsdagar åt att låtsas vara chef. ”Du gör det” och ”du gör det”. Peka med hela handen. Men det har vi förstås skärmarna till.

Det är ett slitsamt, tråkigt jobb men genomströmningen är inte stor. Antagligen är det den godtyckliga lilla klockan och bullkalasen som håller oss kvar, som spär på våra drömmar om storhet medan vi baxar och trixar med våra order.

(Utmaning: skriv om att bli befordrad)

Godkänd

En fluga smög ur vinteridet. Satte sitt märke – en lort – invid ditt namn på listan, präntad med stålstift på förstklassigt papper. Så är du godkänd.

Kanske också jag.
Kanske också ni.
En ann är väl så god som en ann.

Och flugan drönade mot fönstret igen.
God sömn till henne.

(Utmaning: skriv om att bli godkänd)

Som en spegel

Martin var underfundig men intetsägande. Taniga spiror och hår som ett igelkottsskinn. Sina roligheter behöll han mot sin vilja för sig själv. På kalasen, när han blev bjuden, satt han på en trestegspall i köket och mumlade. Det verkade som om han läste mässan för sig själv. Man kunde inte ana att han var spirituell.

Det var Berit som brukade hävda hans slagfärdighet. Hon sa att om han inte vore alldaglig på gränsen till osynlig och taffligt blyg, skulle han vara
ståuppare
eller manusförfattare
eller skriva roliga böcker

Hon var hans bästa vän. Hans enda? Det var hon som såg till att han hamnade på kalasen, hon som kammade hans stubbiga hår med vatten och lyssnade så nära att hon förstod att han var en komisk begåvning. Inga stora ord – han var de små, fnuliga formuleringarnas mästare, uppfann ordkombinationer som verkade självklara först, så enkla att det undgick till och med Berit att de var geniala.

När Berit upptäckte att något hänt med Martin, insåg hon i samma stund att han varit stadd i förändring en längre tid.
– Du går annorlunda, sa hon när de promenerade i Rålis.
Kutryggen var borta och han gick gravitetiskt, om inte med pondus, så med karaktär.
– Du talar annorlunda, sa hon när de satt på en bänk.
Så annorlunda var det inte. Det var starkare. Det hördes vad han sa. Men nu sänkte han rösten till en viskning:

– Jag har en blogg, väste han förtroligt. Hundratals följer mig. Jag får ungefär femtio kommentarer på varje inlägg och jag är länkad till hitter och ditter och twitter.
– Varför har du inte sagt något?
– Det var inte mycket att berätta. Först var det precis likadant som att sitta och mumla på en pall i ett hörn hemma hos dig. Sen märkte jag att till skillnad från hos dig var det möjligt att få några att lyssna.
– Åh, grattis! sa Berit, fortfarande ovan vid tanken att Martin var en kändis på nätet. Hur är det att vara så populär?
– Populariteten är inte det viktigaste. Det absolut mest tillfredsställande är att se mina ord utanför mig själv. Nej, det räcker inte. Det har jag gjort förut, när jag har skrivit. Det häftigaste är att finnas där, publicerad, åtminstone tills servern klappar ihop.
– Förstår du nu att du är rolig?
– Jag förstår att många tycker det. Jag är inne i det här nu. Jag måste höja ribban nästan varje dag för att jag ska bli nöjd. Samtidigt grubblar jag inte, utan flödar bara på. Jag har lärt mig så mycket, Berit. Att ha en blogg är som att ha en spegel. Jag kan inte säga hur det är. Men jag vill inte ha det som förr.
– Vad heter du?
– Du kan googla på Tuffa primörer. Det är fånigt men...
– Tuffa primörer! Är det du som är Tuffa primörer?

(Utmaning: skriv om en metod)

Dagens latin

Jag tror aldrig att jag förödmjukat någon. Sårat, ja. Varit elak. Men inte förödmjukat. Nå, det spelar väl inte så stor roll vad jag säger om just det – det är väl bara den som utsätts för förödmjukelse som kan bedöma om hon förödmjukats. Alltså kan jag uttala mig om det omvända fallet: jag har aldrig blivit förödmjukad. Kränkt, ja. Utnyttjad. Men inte förödmjukad.

Att jag har väldigt litet erfarenhet av mord och tortyr och allt möjligt annat jag skriver om på bloggen har aldrig hindrat mig från att leva mig in i dessa aktiviteter – men förödmjukelse? Nej, jag hittar inte ingången. Så jag gör som jag gör ibland: jag googlar. Och se vad jag finner:

”Förödmjukelse är abasementen av stolthet; förtret. Det statligt av att kväsas eller förminskas till lowlinessen eller submission ”

Inspirerande. Det låter nästan som poesi och inbjuder till att kasta om orden:

… eller submission?
Det statligt av att kväsas
är abasementen av stolthet;
förtret.
… eller förminskas
till lowlinessen.

Är det sådana automatöversatta texter vi kommer att få läsa fler och fler av på våra skärmar? De kommer förstås att bli bättre så småningom men än så länge skjuter de långt vid sidan av målet – för att fatta dem måste man minst ha en mastersexamen i ursprungsspråket. Jag kisar med ögonen mot orden och anar hur detta millenniums motsvarighet till medeltidslatinet kommer att se ut: en rådbråkad, dystert könlös röra av engelska ord.

Förödmjukelsen, då? Jag har inget att säga, annat än att citera M.K. Gandhi: ”Den som har en god självkänsla blir aldrig kränkt.”

(Utmaning: skriv om att förödmjuka)

Renunciare

Renunciare. Avstå. I början var det svårt men då engagerade hon sig mycket i att undersöka det svåra, känslorna som var inblandade. ”Jag släpper taget om girighet, jag släpper taget om nostalgi.” Man har i alla fall en livstid på sig. Hon började för sent men en livstid är det lika väl.

Nu vet hon inte hur det har gått till men det är enkelt. Just att avstå är enkelt. Renunciare. Det har inte längre med det materiella att göra, utan med en glänta i bröstkorgen, lätthet och rymd. Plånboken oanvänd i jackfickan flera dagar i följd. Ett sug som har lagt sig, ett sug som hon inte hade vetat att hon hade. Berusande tomhet. Nej, tvärtom:

I en civilisation som är uppbyggd på kommers går hon omkring som en av de få som inte är beroende av drogen konsumtion. Hennes största fröjd är tanken: ”jag behöver inte”. En fröjd, en glädje, en salighet. Renunciare.

Och kläder efter klimat.
Och varje dag mat på bordet.
Och varje natt skön sömn i en behaglig bädd.
Ingen behöver mer.
Ingen är värd mindre.

Renunciare. Världen är värd det.

(Utmaning: skriv om att avstå)

Liftaren

Jag hinner knappt lätta på gasen och blinka höger innan jag måste trycka ner bromsen med kraft. Ändå får hon springa en bra bit innan hon kommer i jämnhöjd med mig.
– Vart ska du? flämtar hon när hon öppnat passagerardörren.
– Borlänge.
– Det blir bra.

Hon slänger gitarren och ryggsäcken i baksätet, sätter sig bredvid mig och drar upp mobiltelefonen, sänder ett SMS.
– Nu har jag messat ditt registreringsnummer och signalement till min bästa vän. Ta det inte personligt.
Så enkelt och fiffigt. Om det inte vore för alla motorvägar, där det inte finns någonstans att stå, borde alla unga lifta idag.

Hon har rosa hår och budskap tatuerade på tinningarna. Det måste ha gjort ont. Tänk, när hon blir less på dem.
– Du säger det inte, stöter hon fram.
Det låter som en fråga.
– Vad säger jag inte?
– Det alla säger. Att det är livsfarligt att vara ute och lifta och att jag hade tur som blev upplockad av just dig.
– Jag tänkte just på hur säkert det är jämfört med när jag var ung.
”Jag var ung!” Det känns som två – tre år sedan.
– Du är unik. Så du liftade, du?
– Jämt. Då sa alla: ”Man ser inte många som du utefter vägarna längre.” Och så förklarade de att det hade varit ofarligt när de var unga men nu... Liftar du mycket?
– Så mycket jag kan. Det gäller att hålla sig till de gamla riksvägarna.
Hon pillar in ett par hörlurar i öronen och förloras för mig.

Jag kör en extra sväng i Borlänge för att sätta av henne på festivalområdet. Peace and Love. Snuvad. Den första liftaren jag ser på åratal och så har hon så finurliga säkerhetstricks för sig. Jag som känner till en bra skogsbilväg söder om Löa. Fälgkorset har jag som alltid i förardörren. Ännu darrande av frisläppt spänning saktar jag in mot en busshållplats och går ur och tar en cigarrett.

(Utmaning: skriv om att sakta ner)

Inte utan min palt

De träffas minst en gång om året. Antingen åker hon till dem i Sussex eller så åker de över till henne. Den här gången har de bett om en rundtur i Sverige. Hon fattar ett exekutivt beslut och väljer Norge i stället. Hon är less på svenska städer där ingenting finns kvar efter det krig som aldrig utkämpades. Less på att åka flera mil för att visa dem ingenting. Hon hyr en bil och hämtar dem på flygplatsen i Västerås. Glatt tjatter i bilen men Phil som kan geografin ganska bra vid det här laget uttrycker oro när hon fortsätter på E18 i stället för att svänga upp på 66:an. ”Norge ligger häråt!” säger hon lättsamt. ”Men våran palt, då?” kommer det mörkt från Phil.

Hon har diskuterat det med mamma. Om Hil och Phil inte äter den rituella välkomstpalten mest av hövlighet. Att det inte kan betyda så mycket för dem som de säger. Så mamma och hon har gemensamt beslutat att vägen till Norge ska gå över Karlstad, inte via den ångande, porösa pitepalten hemma hos mamma. Men nu känner hon att bilen liksom vaggar av ett hotande myteri. Lugnande ord och hänvisningar till en god rökt fisk hjälper föga. De har bespetsat sig på palt. Hon ringer mamma, får ett löfte om palt på tillbakavägen om fjorton dagar. När de stannat i Karlstad konsulterar hon listan över bokade stugor. Man behöver inte ändra så mycket för att dirigera återresan till mamma och pappa. Nu är det upp till mamma att hitta gammal potatis mitt i sommaren.

Stämningen lugnar sig. Phil och Hil vecklar sakta ut sina sinnen för natur och kultur, blir intresserade och initierade igen, tar hand om sina barn, går promenader, beter sig civiliserat, nu när de ska få sin palt. Men de kan inte skoja om det. Inte än. Och Phil tittar misstänksamt på den rökta fisken.

(Utmaning: skriv om att äta något ovanligt)

Doris Tilding, sömmerska

Kriget är långt borta. De har flyttat till Gävle. En trång tvåa och knappt med mat på bordet. Hon sparar och gnetar och en dag har hon råd med skylten. ”Doris Tilding, sömmerska.” Inget märkvärdigt, den ska bara sitta i fönstret. Tre gånger den dagen går hon ut och tittar. Men herr Tilding kommer hem och förbjuder den. Ger inga skäl, säger bara att den ska bort. Den har kostat tio och nittio och hon har absolut ingen användning för den. Om inte... Jo. Hon låter skylten vara uppe när han inte är hemma. Det är ett vågspel men hon gör det. Ett vågspel hela tillvaron, hon måste ge livsrum åt sig och dottern, som tre år gammal redan har lärt sig att det som inte passar när pappa är hemma, kanske går för sig när han är borta. Så ska det vara – en livets pakt mellan modern och barnet. Hon tvingas till ett rikt inre liv.

Kunder har hon men de är ännu inte många. Vardagsrummet är provrum och hon syr i sovrummet. Tillskärning är hennes största styrka. Hon har blick för linjer och är noggrann och snabb. En arkitekt, en konstnär med tyger som material. Och flickan är snäll. Sitter i ett hörn och leker. Utom den dag hon får vinterkräksjuka samtidigt som Doris ska sy Greta Heimers brudklänning med pärlbroderier och allt. Herr Tilding slutar tidigt den dagen.
– Du... Kan du sköta lillan litet? Den här ska vara färdig i morgon bitti.
– Det skulle du ha tänkt på tidigare.
– Jag visste inte att tösen skulle bli sjuk!
Han går fram till henne, tar sidenet ur hennes händer och vrider och vänder på det. Sen går han in i badrummet, stannar länge, går ut i köket och häller upp en kall pilsner, tar med den till vardagsrumssoffan. Han slår på radion, tar en försiktig klunk av ölet. Hon har räddat klänningen upp på en hylla innan hon börjat torka den hulkande flickan om munnen men fortfarande står hon anspänd, i trotsig förväntan. Herr Tilding har slutit ögonen, lyssnar på Mahler. Efter flera minuter slår han upp ögonen igen, säger:
– Jag betvivlar att du hinner göra den där färdig, jag. Som egen företagare borde du lära dig att organisera arbetet bättre.

Hon hann färdigt. Satt uppe till halv sex. När hon långt senare skilde sig slog det henne att han sa ”mitt” om allt utom om symaskinen. Om den sa han ”våran”.

(Utmaning: skriv om att vara skeptisk)

Evaluation Crew

Det var på åttitalet. Början nitti. Utvärdering var hippt men det var inte hippt att säga ”hippt”. jag säger det ändå.

Först gick de omkring i svarta t-shirts med ”Evaluation Crew” i rött och vitt. De var nio. Martha, Ellinor, Bert och Sune var väl de mest färgstarka. Det bara lyste om Ellinor. Efter ett tag blev det västar och byxor med benfickor. Allt i svart och så den där loggan.

De utvärderade ta mig sjutton allt. Försoningsprocessen i Guatemala, bokföringen på huvudkontoret, kycklingprojektet i Tanzania och så min lilla baby, Projekt Solidaritet. Project Solidarity. Djupintervjuer med mig och mina counterparts i olika länder, till och med med utvalda deltagare, utförda av lokalanställda, på lokalspråk. Dessa lokalanställda hade för övrigt bara en penna som det stod ”Evaluation Crew” på att vifta med. Jodå: svart med vitt och rött tryck. Men visst var det litet nedlåtande? Det sa vi till dem så fort vi fick tillfälle och så föddes idén att utvärderarna själva skulle utvärderas. Det ska sägas till deras fördel att de var lika entusiastiska inför detta som inför alla andra uppdrag. Vi var förstås många, många som uttryckte att vi inte ansåg att det var rätt att de här nissarna skulle utvärdera sig själva men de presenterade ett fullständigt odechiffrerbart schema för korsvis utvärdering och sagt och gjort, huvudkontoret var på och de kunde börja.

För oss som betraktade spektaklet såg det ut som alldeles i slutet av ett väldigt stort nattvardsfirande. Alla officianterna sprang hittan och dittan och gav varandra brödet och kalken och hoppades att det skulle gå jämnt upp på slutet. Det gjorde det nog inte. De fick allesammans väldigt goda vitsord för allt, förutom den där ynkliga pennan som delats ut till de lokala utvärderarna av mitt projekt (jag var stolt över att gamla Projekt Solidaritet utmärkte sig på detta sätt). Toppoäng på Cross Cultural Sensibility, Intellectual Fervour och Target Orientation. Toppoäng för allt, utom pennan. Huvudkontoret skickade nöjt ut gamla t-shirts till de redan avpolletterade lokalanställda och frågan var ur världen. Det gick en suck av lättnad genom den världsvida organisationen.

Så såg vi in nittitalet: med stor tillförsikt, i tron på transparens och på att allt kan utvärderas. Vi hade lärt oss skriva våra styrdokument så att vi skulle få höga poäng i den påföljande utvärderingen. Antagligen var det det som var meningen.

(Utmaning: skriv om att utvärdera)

Med ljummen glöd

Du är som en bifigur i en bild av Brueghel. Så sant – på Brueghels bilder finns inga bifigurer. Småfolk som du och jag, djupt försjunkna i sina egna handlingar på torget och i gränderna, var och en huvudperson i sin värld. Jag vill älska dig som en skomakare, en kittelflickare eller en suput. Du lagar alltid det trasiga, ser inte längre än utanför det omedelbara synfältet men rör dig med lätthet med namnen på galaxer många ljusår bort.

Föremålen är din värld. Det var därför jag tänkte på Brueghel. Jag avundas dig ditt umgänge med sakerna men jag har andra sätt att skapa mening.

Jag har också andra sätt att älska. Dig älskar jag från en neutral utgångspunkt, som Brueghel när han måste fördela omsorgerna mellan alla sina figurer. Många skulle säga att det är en sval kärlek, hävda att den är mindre värd. Hemligheten är att den varar för alltid.

Min skomakare! Min kittelflickare! Min suput! Du är inte min men jag måste tala med dig. Jag måste trivas på min kärleks ljumma glöd. Du är min, som man kan välja en person på ett gammalt oljetryck i sovrummet och fantisera om den. Jag måste ständigt ha omsorg om dig.

(Utmaning: skriv något kärleksfullt)

Njuta enkelt

– En enkel livsstil är ju det senaste. Väldigt gångbart. Att lägga beslag på litet marknadsandelar där...
– Enkel livsstil? Jag har en enkel livsstil. Jag lever på cigarretter och vin.
– Jag med. Men för mig blir det ostron och skumpa. Om vi återvänder till diskussionen: Enkelt. Ekologiskt. Återanvänt.
– Usch. Jag känner svettlukten.
– Okay, då. Enkelt. Ekologiskt. Vad mer?
– Närproducerat?
– Närproducerat. Jag ser en ask, en liten ask, i returpapperskartong.
– Liten ask? Svindyrt.
– Svindyrt. Storleksordningen tvåhundrasexti kronor kilot. Och så knölar vi in vårt gamla knäckebröd där...
– Fast vi måste ha sesamfrön på!
– Med sesamfrön. Och så kallar vi det ”Enkel njutning”...
– ”Njuta enkelt”!
– ”Njuta enkelt”. I handstil på kartongen.
– Och så får överklassen njuta detta, de som vet att det enkla är inne.
– Medan de fattiga stackarna får klara sig med vårt vanliga knäcke för en tiondel av priset.
– För enkelhet!
– För enkelhet!

(Utmaning: skriv om enkelhet)

Samlaren

Ni tror att jag är social och gärna frotterar mig med kufiska typer. I själva verket är jag en enstöring men stilla och försynt samlar jag på intelligens. Det är där ni kommer in, alla typer som jag känner. Jag stöter mig mot er, lutar mig, finner fäste, repelleras, jag behöver ert snille för att bygga upp min trygga, rika eremittillvaro.

Jag tänker på dig, du som uttrycker dig på ett sätt i dina målningar, på ett annat när du talar – det är i spänningsfältet däremellan som jag trivs och växer och blir tydlig för mig själv.

Och på dig, du som har den praktiska intelligens jag så hett åtrår, kan räkna ut hur saker fungerar och dessutom med lätthet rör dig med stora tal.

På dig, som är den enda jag känner som är riktigt förnuftig. Jag älskar dig för din pragmatiska klokhet och inte bara därför.

Och du, du som förgyller mina dagar med halsbrytande formuleringar om det outsägliga och hjälper mig att fortsätta vara jag.

Ju längre jag samlar, desto mer uppenbart blir det för mig att alla, precis alla, besitter någon form av helt unik intelligens, mer eller mindre skör, mer eller mindre tillbakahållen. Därför går jag lugn bland människohoparna. Där intelligens finns kan det inte vara farligt. Det är en sorts gemenskap vars trygghet jag bär med mig långt efter det att jag låst dörren om mig för att vara i fred.

(Utmaning: skriv om intelligens)

Lillpastorn

I första backen på vägen hem från kapellet vänder hon. Det är mörkt men hon håller sig sällskap med en enkel sång. ”Jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå...” Hon tycker själv att hennes röst är ovanligt klar men så har hon alldeles nyss genom dopet upptagits i Herrens församling. Det ännu fuktiga håret har bara styvnat litet i den milda vinterkvällen.

Det är en bit att gå. När hon kommer fram kommer det att vara släckt i kapellet, bara i den lilla evangelistbostaden ska lyset vara på och hon kan gå dit, en syster vorden nu, och fråga sina andliga frågor.

Han är snygg, lillpastorn. Så kallar de evangelisten. Till och med hans sneda framtand är snygg. Idag hade han en glencheckrutig kostym – ja, ända tills han förrättade dopet. Han är så fin. Det glöder litet extra i bröstet. Det passar bra för nästa vers: ”Om andra tvekar, ska jag dock följa. Om andra tvekar, ska jag dock följa. Om andra tvekar, ska jag dock följa och aldrig mer tillbaka gå...”

Hon anar kapellet mellan tallarna. Elim. Men! Där lyser än! Ett svagt ljus som strilar genom de höga fönstren invid podiet. Har hon missat någon eftersamling? Har de inte berättat för henne fast hon är döpt och allt? Spänningen inför en ensam stund med lillpastorn omvandlas till oro inför att möjligen, möjligen vara hållen utanför. Hon ökar på sina steg men dörren är låst. Upp i drivorna för att titta in genom fönstren. Där... Där ligger lillpastorn. I dopgraven. Naken. Med badborste och allt. Och badar!

I vattnet som hon döpts i. Han sjunger, det ser hon, men hon hör inte vilken sång. Först blir hon förorättad. Sen tänker hon på hur behagligt varmt dopvattnet varit och hur slösigt det vore att det bara skulle användas för att doppa henne några sekunder. Hinka ur så mycket prima badvatten. Leende åser hon hur han borstar sig grundligt och ser sådär glad och förtrolig ut som han gör när han talar med Gud.

Viss om att han inte ska höra henne stämmer hon själv upp: "Jag följer korset och lämnar världen. Jag följer korset och lämnar världen. Jag följer korset och lämnar världen och aldrig mer tillbaka går.” Sjungande vänder hon åter mot hemmet. Vad hon sett ska aldrig nämnas för någon. Det kan missuppfattas. Hon höll på att missuppfatta det själv. Men brodern lillpastorn är ren. Ren i alla bemärkelser. Frustande fnissar hon till.

(Utmaning: skriv om att ta ett beslut)

Saligprisningarna

Saliga är de fula, ty de kan gå genom livet utan att distraheras.
Saliga är de fattiga, ty de lever ett sannare liv.
Saliga de som sjunkit till djupen, ty de ska glädjas åt det lilla.

Ja, jag säger er:
Saliga är ni om ni inte blev tillfrågade om att vara med i Let's Dance eller På spåret,
eller blev hånade av Idoljuryn eller aldrig fick era femton minuter.

Ty saligast är icke-kändisarna.
Det vanliga livet är inte grått,
det skimrar i alla färger

och du är salig som kan se det.

(Utmaning: skriv om att tänka tvärtemot)

Lyssna nu!

Det här är en lång historia. Jag misstänker starkt att alltihopa började när jag började ljuga för mamma och det var långt före högstadiet. Vad jag ljög om? Inga stora saker, sånt jag slarvade bort och vad jag hittade. Vad jag ljög om spelar ingen roll för resten av historien. Det är inte temat. Lögn är temat. Själva temat. Lyssna nu!

Jag var hos läkaren alldeles nyss. Det handlade om koncentrationsförmåga och minne. Och om en massa annat, okay, men det är inte intressant för oss här och nu. Koncentrationsförmåga. Minne. Alltså. Och jag berättar med livaktiga exempel hur bra jag är på att koncentrera mig och hur bra mitt minne är. Vilka exempel? Det kommer jag väl inte ihåg. Jag satt och blåljög. Jag har uruselt minne och att koncentrera sig vet jag inte riktigt vad det är.

Det här är en lång historia. Har jag redan sagt det? Så lång behöver den väl inte bli. Den går långt tillbaka, menar jag. Jag tror att ända sedan jag började ljuga för mamma har jag ljugit för mig själv.
Jag tror mig själv när jag sitter och snackar om koncentrationen och minnet, hur bra de är. Jag tror mig när jag seglar ut från läkaren med intyget i min hand. Jag tror mig. Studsar i ett hopptorn av lögner. Och just den här gången märker jag det, det är som att se dubbelt, jag märker hur jag serverar mig lögner hela tiden, mig och andra, hela tiden, och jag tänker att där nere på marken går de som lever bland sanningarna och jag stannar upp för jag måste tänka på hur det skulle kunna kännas. Det känns lika lätt att bli som de som att byta art. Men jag ska börja försöka med sådana som du. Med vänner. Tala sanning.

För. Ända sedan mellanstadiet, alltså. Fler lögner varje dag. Och det kommer att fortsätta. Men körkortet fick jag tillbaka. Va? Har du sett intyget? Jo, men det var en så liten lögn att jag lät den passera. Jag kan ju inte börja rätta mig jämt. Nej, körkortet fick jag inte tillbaka.

(Utmaning: skriv om att ha koncentrationsförmåga)

Bilden av dig

Hunden är inte förtjust i att åka bil. När vi når Ludvika har han flåsat så på ditt porträtt, att emulsionen har knottrat sig, gett efter.
– Du kan väl bara ta fram ett nytt ur datorn där, säger du och nickar mot Macen i ryggsäcken.
Jag påminner dig om att just bilderna på dig har jag plåtat med min gamla Hasselblad, inte digitalt. Vi får vänta tills jag kommer tillbaka till Stockholm. Sen får jag väl skicka bilden, när jag har kopierat den.
– Ha medkänsla med mig, säger jag, bara delvis på skämt.

Du suger på en kaffedränkt sockerbit, granskar fotot. Det är som om du tittar igenom dess krackelerade yta och förbi.
– Man är inte tjusig, direkt, med de här cortisonstinna hamsterkinderna, säger du torrt och kastar dig sen karaktäristiskt till ett annat ämne:
– Medkänsla. Paliordet för medkänsla kan översättas med så mycket... ”Loving-kindness”, säger de på engelska.
– Loving-kindness, säger jag för att visa att jag är med.
– Buddha lär ha sagt att man ska rå om alla levande varelser som en mor försvarar sitt enda barn med sitt liv.
– Loving-kindness, säger jag igen. Är det inte att lägga ribban rätt högt? Alla varelser? Ge sitt liv?
– Han tenderar att lägga ribban högt.
Du sluter ögonen till hälften, grimaserar litet.
– Har du ont?
– Litet.
Det susar som alltid i ventilationen. Vi sitter en stund i stillhet.
– I den ömkliga position jag har nu märker jag att jag har fått det lättare med medkänslan. Nått närmare ribban, så att säga.
– Beundransvärt, raspar jag.
– Vi vet båda att jag ska dö. Men den här sista delen av resan är inte bortkastad. Jag kan hålla på med metta-bhavana. Sprida medkänsla.
Jag gråter nu. Du säger tålmodigt:
– Så småningom förstår man att vi alla kan vara mödrar för varandra. Ge vårt liv om så är. Det går. Det är bara synd om man ska behöva vara nära döden för att fatta det.
– Ibland är jag mor åt dig, ibland du åt mig. Så långt kan jag sträcka mig, snyftar jag och torkar kinderna med händernas utsidor.
– Det är långt nog.
Du talar tröstande men låter mig sörja. Tar inte i mig, inte ens en klapp på låret. Snart är du inte här. Måtte jag kunna ge dig mycket medkänsla tills dess.
– Det är ett bra kort, säger du. Jag ser ut sådär nu. Det är ett faktum.

(Utmaning: skriv om medkänsla)

"Safety in numbers"

– Vet du inte vem du skyddar? frågar polismannen nästan vänligt.
Hon sitter tyst.
– Joo. Nää. Jag visste men vet inte längre.
– Nu tycker jag att du ska gå in för att rädda ditt eget skinn! säger han käckt.
Hon tänker: ”sju miljarder, säkert ställe, bara jag vet och Thomas.”
– Mm.
Snutarna. De tror alltid att man är mer eller mindre oskyldig, bara för att man är kvinna. Att man följt med sin snubbe, eller något. ”Sju mil-jar-der!”
Hon svarar på hur Göran känner Thomas. Kuppen säger hon inget om (”vet inte”) men om var bytet är gömt (hon anger det förrförrförra stället) berättar hon i detalj. Ju längre hon pratar, desto mer framstår hon som en ovetande bimbo, polisen rafsar rastlöst över frågor, räknar inte med henne. Och så får hon gå.

Det första hon gör är att åka ut till villan på Värmdö, det nuvarande gömstället, och sno med sig alltihop, de rasslande dollarsedlarna, in till stan. Hon har tänkt ut ett tokbra ställe. Nu är hon ensam om att veta. ”Safety in numbers” har hon hört talas om. Nu känner hon sig absolut trygg med siffran ett. Hon går till frissan. Klipper sig, slingar, fönar, blir kammad som en knähund. Ett kvarter hemifrån blir hon överfallen av tre män i balaklavas. Hon förstår förstås att det är Görans grabbar, dessutom har de en bil som är reggad på honom. I den blir hon indragen.

Hon får en bak-och-framvänd balaklava på sig men hon tror sig känna vart de är på väg. Den gamla kvarnen... Vattentortyr? Hur dum har hon inte varit! Som om det skulle vara så tryggt att vara ensam.

Bara en att fånga in.

Bara en att pressa sanningen ur.

Bara en att sedan slå ihjäl.

Hon blir hård och kall när hon ser att killarna utan att tveka tar av sig sina balaklavas när de kommer fram. Hon vet mycket väl att det betyder ”Kul att se dig, nu slår vi ihjäl dig!” Hårdare och kallare blir hon när hon registrerar att det är både Görans och Thomas grabbar som dolt sig under luvorna. Det värsta har hänt, de har slagit sig samman igen. Nu finns ingen nåd.

(Utmaning: skriv om att veta för mycket)

Mabeka

Du kom in före alla andra. Satte dig vårdslöst på en bänk. ”Ge mig vilken bokstav som helst!” sa du och du fick ”S”. ”Självsäkerhet,” sa du och läraren antecknade det i sin dyra bok, som var både stämplad och märkt. Ditt namn antecknade hon och så ”självsäkerhet.” Tentamensdatum: 14 februari. Du reste dig upp och vände dig om och gick med din alldeles egen vaggande gång ut i friheten igen. På torget köpte du mango och fisk och ganska mycket vitlök. Sen satte du dig på Breiras ensam vid ett bord, sparvarna stal bröd vid dina fötter. Du hade inte tid att sitta där, inte råd heller. Du spanade ut över torget och när två bekantingar närmade sig, helt klart för att ta ett glas på Breiras, flöt du upp från stolen och försvann i riktning mot stationen. Återigen din vaggande ryggtavla. Om man kunde spegla sig i den!

Vid stationen blev du äntligen fast. Det var själve rektorn och hans fru som stötte på dig i trängseln.
”Nå, Mabeka,” försökte rektorn myndigt. ”Vad fick du för ord idag?” ”Jag fick en bokstav, ordet gav jag mig själv” svarade du. ”Bokstaven var S och ordet var 'självsäkerhet'” Rektorn såg bekymrad ut: ”Men det är alltför lätt för dig! Tänk om inte läraren kan ge dig högsta betyg? Du vet, det är svårare att få högt betyg när ämnet är enkelt.” ”Jag klarar det,” sa du utan ett uns tvivel.

När du hade gått, vände sig rektorn skrattande mot sin fru och sa: ”Den där Mabeka! Han är självsäkerheten personifierad!” ”Har han anledning till det, då?” frågade frun. ”Han klår sin lärare i franska och mig i historia och är en bolltrollare i fotboll. Vill du ha mer?” svarade han. ”Det räcker,” sa hon. ”men kan han färga tyg och väva som sin släkt?” Rektorn satte upp näsan så långt han kunde, sniffade litet. ”Det får man väl utgå från,” sa han.

Vid det här laget hade du hunnit hem och lagt dig att slumra en stund på din säng. Mamma kom och frågade hur det var fatt. ”Bra,” sa du avmätt. ”När fick du tenta?” ”Den fjortonde.” ”Så snart...” sa mamma med oro i rösten. Sen låg du där ända tills det började skymma. En metallpåle spetsade dig genom bröstet och fixerade dig vid sängen. I magen körde det runt som en cementblandare. Läpparna var kalla och fingertopparna. När du hörde rösterna från Sumo och Bob, dina bästa vänner, smög du tyst upp och smet ut genom fönstret.

(Utmaning: skriv om självsäkerhet)

Varför?

– ”Varför” är inte alltid den mest ändamålsenliga frågan, säger den yngre kvinnan.
Hon säger det trött, för det är en av hennes käpphästar och, vad mera är, hon lyckas sällan förklara sig när hon får följdfrågor.
– Varför säger du så?
Den äldre snappar efter luft när hon talar.
– För att det är vad erfarenheten lärt mig, svarar den yngre vänligt.
– Så när jag frågar ”varför måste jag må så här?”, ”varför blir jag inte bättre?”, så är det inte... ändamålsenligt?
– Nej, i all synnerhet som du inte väntar dig något svar. Den där skivan har stått och snurrat ett bra tag nu. Frågorna har upphört vara frågor, i stället är det som om du bara sitter och pillar på en sårskorpa. Det svider litet men det är skönt.
– Du är så saklig att du är elak! flämtar den äldre. Säg nu: varför ska jag inte säga ”varför?”
– För det är inte ändamålsenligt, repeterar den yngre lugnt som en ko.
– Vems skiva är det nu som står och snurrar? säger den äldre triumferande.
– Min. Och det är bara för att du ställer frågor som börjar med ”varför.”
– Och vad ska jag fråga?
– Rikta dig inåt och ta reda på exakt hur du har det där...
– Det törs jag inte, flämtar den äldre.
– Bara några sekunder till en början. Bara när du är trygg. Som när vi pratar med varann. Sen kan du försöka acceptera hur det känns...
– Acceptera??
– Det blir aldrig någonsin sämre av det, det kan jag lova.
– Det känns som om jag är utsatt för hjärntvätt!
Den yngre funderar.
– Du är nog det. En mild upputsning med en fuktig trasa, inget automatiskt tvättprogram med centrifug och allt. Börja med att observera och acceptera, sen kommer mera – fast kanske inte just idag.
– Å, vad skönt. En kaka till?
– Nej, men jag tar gärna en tår till av ditt goda kaffe.

(Utmaning: skriv om att fråga ”varför?”)

Den rädda lilla björnen

Det går bra med de två stora nallebjörnarna. De följer Lisa vart hon går, utom när de ger sig ut på små äventyr; söker honung och färskt gräs, hoppar upp och ner i tjärnen, busar på ängarna. Då försöker de få med sig den lilla nallebjörnen men han börjar trippa på stället på sitt säregna vis och stämmer upp små ilande ylanden. Han är rädd för bin och vatten och till och med för fjärilar, hävdar att en anfader till honom en gång dog när han råkat svälja en fjäril. Den lilla nallebjörnen är rädd för allt. Och han har alltid goda skäl till det, tycker han själv. Han trutar med munnen och vänder sig upp mot Lisa för att bli upplockad. När han når hennes öra viskar han varför allt är farligt.

”Lilla nallebjörn,” säger Lisa, ”Förstår du inte att man aldrig tror dig, när du hela tiden hävdar att allt är farligt?” ”Det är inte så långt från sanningen,” säger den lilla björnen dystert. Han sitter och lapar krusbärssylt med gräddmjölk, för det älskar nallebjörnar, till och med den lilla.

Om nätterna är det värst. Särskilt om Lisa glömt att släcka lampan, för då ser den lilla björnen sin skugga, där han ligger och vrider sig och vänder sig och jämrar tyst. Han räknar stegen när mamma eller pappa eller Sebastian går på toaletten, sjunker ihop av lättnad när de går tillbaka till sina rum.

Men ibland gör inte Sebastian det. Då ylar nallebjörnen ända tills dörrhandtaget trycks ned. Den lilla björnen trycker sig tätt intill Lisa men hon vaknar inte. Nallebjörnen kryper nästan under henne av skam för att inte kunna varna. Sebastian rör sig över det röda linoleumgolvet. ”Syrran!” väser han. ”Syrran?” Den lilla nallebjörnen sjunker ner i halvkoma. Han är så rädd för Sebastian. Nu smeker Sebastian över täcket där Lisa ligger, hårdare och hårdare tills hon vaknar. ”Sebastian!” säger hon och sätter sig rakt upp. ”Kan inte du skriva en uppsats åt mig tills på torsdag?” viskar Sebastian. ”Vad är det för ämne?” frågar Lisa. ”Det ska vara något med skräck,” säger Sebastian. ”Jag har några figurer men du vet, jag har ingen fantasi.” ”Du har fantiserat ihop figurer, i alla fall,” säger Lisa uppmuntrande. Hon vet att hon åker på det. Hon åker alltid på det.

”Det där var väl inte så farligt,” tröstar Lisa nallebjörnen när Sebastian har gått. Men han ligger lealös och stum i hennes händer.

(Utmaning: skriv om ängslan)

(Dessutom har jag lovat S att skriva en text om nallebjörnar, som kompensation för den läskiga puffen i måndags)

Vägskäl

”Ambitiös och driven utesäljare....”
”Noggrann och ambitiös kundtjänstmedarbetare med kundfokus...”
”Till dig som är både ambitiös och social....”

Arbetslös igen. Fortfarande bemödade hon sig om att läsa de orubricerade annonserna fastän de gjorde henne nedslagen. ”Kundfokus”? På sin mentala lista skrev hon ner att hon måste lära sig vad en utesäljare är. Nu igen. Eller så inte. Säljartypen var hon inte. Inte. Vad var hon för typ? Vagt mindes hon gymnasiet. Labbarna på kemin. Cykliska kolväten! Hur kunde hon ha glömt? Hon skulle forska, var det tänkt. Hela livet som en lång kemilabb. Tanken kittlade men hon insåg att det var för sent. Hon hade inte ork att dra upp kemikunskaperna ur den sjunkna sjön och putsa upp dem. Fem år var för lång tid.

Tankarna hade som vanligt inte behövt vindla långt förrän de kom till en bekant punkt:
Varför blev jag ihop med Jonatan?

Minnen från den dammiga, oxblodsfärgade lilla ettan där de hade hängt, spelat dataspel, tittat på film, ätit pizza. Tristessen hade frigjort henne från det livet men det hade tagit tre år.

Utesäljare. Varför inte. Hon måste söka sina tjugofem jobb. Och hennes senaste vik var faktiskt på Ica. Det var väl ett sorts säljjobb?

Hon önskade att hon kunde drömma större. Stora drömmar var väl likvärdigt med ambition?

Om hon skulle plugga? Kanske till sjuksköterska. Inte för att få jobba med människor men för att få nytta av de kunskaper i kemi och biologi hon hade kvar. Få vara med i en urvalsprocess som inte var godtycklig. Hjärtat sjönk vid tanken. Nej, hon hade inte självförtroendet. Vid arton säker på att bli kemist. Vid tjugotre darrig och svettig vid tanken på att utbilda sig till sjuksköterska.

Vad var ett jobb? Något att gå till för att få råd med köttfärs och limpa. Eller en central plats i livet där de egna drömmarna fick rum. Handen åkte upp på bordet, knöts och började slå. Iläggsskivan for på sned. Hon bankade vidare, omedveten om att bultarna blev skeva. I stället för att gråta skrev hon en annons i huvudet:

”Ambitiös och noggrann underhuggare
med fokus på att vara till lags
anmäler sig frivilligt
till förekommande slavtjänster”

Vad spelade ett liv för roll? Hon var ändå tjugotre, snart gammal. Hon skulle inte få något fast och aldrig träffa någon och aldrig få barn. Överspelat liv innan det ännu börjat. Hon stängde tidningen, knuffade iväg den över bordsytan så att den hamnade på golvet i den oformliga högen från tidigare dagar.

(Utmaning: skriv om att vara ambitiös)

Grå grå, grå grå

Skammen. Hon är nästan femtio och har ännu inte lyckats lära sig om ”grå” på engelska stavas med ”e” eller med ”a”. Hon ser det förstås ofta i skrift men hon flyter med texten när hon läser, hakar inte fast i ett enskilt ord.

För ett par månader sedan skedde dock ett genombrott. Då läste hon en bok som var ganska njutbar – inte alltför njutbar för att hon skulle glömma allt om enskilda ord – och där stod ordet flera gånger. Gray. Gray. GRAY. ”Gray” med ”a”. Hon koncentrerade sig hårt, skapade minnesregeln ”samma vokal som på svenska men utan ring”, bar med sig ordet genom den dagen och det fastnade. Hon visste nu att det stavas med ”a”.

Tills hon för ett par veckor sedan läste en lagom njutbar bok där hon till sin förtvivlan såg att ”grå” stod som ”grey”, med ”e”. Det första hon gjorde var att ifrågasätta sin tidigare insikt. Det andra var att bli förvirrad. Det tredje var att förskjuta frågeställningen tills hon just idag googlade på ”grey” med ”e”. Det skulle hon ha gjort tidigare, för där stod det att ”grey” även stavas med ”a” i USA. Minnesregeln är given: ”grEy” med ”e” som i England, ”grAy” med ”a” som i Amerika – ibland, i alla fall.

Det lättaste är ofta det svåraste.

(Utmaning: skriv om att fylla en kunskapslucka)