I källaren med dig

Du attackerar mig med trälim. Jag vet det för att den klibbiga ytan på träsleven glittrar litet när du håller upp den mot mitt ansikte. Det måste vara från källarfönstret uppe i trappan som det kommer in en aning ljus. När sleven träffar (kind, näsa, haka, mun) bekräftar smaken och lukten vad jag anat. Trälim. Det är bara trälim. Ändå kväljer mig den lilla klick jag råkat svälja. Själva slaget gjorde inte ont.

Jag måste erkänna att jag är praktiskt taget handfallen. Som så ofta tänker jag, att en borde tänka på möjliga scenarion och lägga upp åtminstone skissartade strategier. Jag har inte gjort det den här gången heller.

Det andra slaget träffar tyvärr mitt på huvudet. Jag har alltid varit litet stolt över mitt hår. Det kommer jag inte att kunna vara längre på ett tag. Jag är klarsynt nog att inse att det är mitt minsta problem just nu.

Ett gurglande läte. Jag förstår att du fyller träsleven med mer lim. Då är det alltså från en burk. Jag hade föreställt mig Cascos orangefärgade flaska i plast.

Tydligen blir du otålig, för i ett nu flödar vad jag uppskattar till en halvliter lim över hela min varelse, från hjässan och nedåt. Jag får mål i munnen, tar sats och ropar:

– Du!

Det allra mesta tyder på att det är försent.

Utmaning: Mörkret