Utan stav

Som elitidrottare måste man kompromissa. Ni vet, mål och delmål, fokus, kroppen ens instrument. Eller ljuger jag nu? Det känns så sant att det var idrotten som gjorde att jag la språket på hyllan och att det sen följdes av annat som jag inte räknat med att lägga dit. Konsten att sjunga landet. Respekten för farfar, som var trollkarl där jag kom ifrån. Inte ens en egenhändigt smidd kniv har jag och det lastar jag idrotten för.

Minnet? Det är tomt. I alla fall minnet från de första åren, när morfar tagit mig till tränarn och tränarn sagt... Jag minns inte vad han sa.

Men jag har ett senare minne. Det är från skolgården, jag är väl tretton och jag fräser åt bästisen: ”Tala så att man begriper!”

Jag tror att jag såg mig som en som väljer motorvägen framför de kringelikrokiga stigarna, det rationella framför urfolksmentaliteten (som om den är mindre rationell! Ja, vad vet jag. Jag har förlorat den) och kanske inte minst individualiteten. Jag framför stammen.

Ironiskt, därför att det är jag som står på tidskrifternas förstasidor, i fyrfärg står jag och så är rubrikerna Bertha, the tribal Queen eller något sådant. Och någon annan än jag får läsa intervjuerna, för där ljuger jag fett ur mitt ihåliga, sönderkörda, själlösa inre. Ljuger om det jag inte vet. Och så blir jag representant för det ursprung jag valt bort.

Allt detta tänker jag på idag, för för första gången under min lysande karriär fick jag tröst. Den som tröstade var farfar och han gjorde det via tolk. Ja, jag var uppe vid viken bortom ormkullen – mitt efternamn betyder faktiskt det – och fick ett samtal med den döende mannen.

– Jag ljuger. Du ljuger. Ljuger gör vi alla! sa han. Har vi en gång fått kontakt med civilisationen, den som slår med händerna och predikar med munnen, är vi gjorda lögnare.

– När de nu nästan slutligt lyckats utplåna oss, vill de göra våra emblem och riter till sina, sa han också.

Innan vi gick pratade han i hörnet med min farbror på det språk som känns som ljummen, okänd mjölk för mig. Min farbror var bekymrad. På vägen ner muttrade han:

– Han gav dig inte staven.

Jag förstod att det rörde sig om något rituellt.

– Fattas bara, sa jag torrt.

(Utmaning: söka)