Lill-Mensa

Tjugo sekundmeter och hagel. Det gick inte att tända valborgselden, för den hade blåst bort, och för första gången i den lilla ortens historia fick vi hållas inomhus med sångerna och vårtalet. Ett rakt och enkelt resonemang för alla utom min lillasyster. Hon som alltid var så jämn till humöret, så ”snäll”, som de vuxna sa, stormade mer än vindbyarna utanför. Det var synd. Det var hon som skulle hålla talet.

Jag vet att hon bara är nio år och ortens yngsta scout. Enligt traditionen ska en scoutledare hålla talet. Scouterna är stora hos oss.

Men min syster är ett underbarn. Hon har vunnit en uppsatstävling och fått åka till Mexiko för det. Hon läser gymnasiematte och kallas Lill-Mensa. Hon är en institution där vi bor. Ja, man kan faktiskt säga det. Men Lill-Mensa eller ej, en halvtimme innan programmet skulle börja låg hon och bankade i golvet för att få Eric i bygdegårn att låta programmet vara utomhus. Alva, som är kårchef i scouterna, slängde ut ungen på trappen. Fast hon klistrades mot bygdegårdsdörren ville hon inte ändra sig. Minuterna tickade.

Och sen kom jag. Med min nya telefon. Och jag ba, jag fixade det. Den här bilden, från bygdegårdens museidel, är den första och den sista jag tagit med min nya telefon. Den föreställer publiken när min näpna syster pratar om fred och utjämning och ljusets makt över mörkret och sån skit. Hon pratar i exakt sju minuter, för det har hon lovat, och hon gör det för det höga syftet: att få min telefon.

Nej. Jag är inte särskilt generös. Jag hann inte prata med mamma och pappa i röran före talet men jag vet att de, liksom alla i den här skithålan, är besatta av hur saker tar sig ut. Mina föräldrar kommer att kompensera min frikostighet.

(Bildutmaning:  https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/34424235086/in/photostream/lightbox/ )