Pundförvaltning AB

Hon som ligger i glaskistan där är Anne-Mi. Det var hon som skapade Pundförvaltning AB, gemenligen kallat Pundarförvaltningen, trots att narkomanerna bland klienterna var mycket få. Nej, Anne- Mi sköt in sig på de rekorderliga; på förskollärarna och gymnasieingenjörerna, på journalisterna och de studieförbundsanställda, på alla med pundskuld, inte minst begravningsentreprenörerna. Pundskulden, hade Anne-Mi räknat ut, uppgick till 365 kronor om året per person och inkasserades av henne. Hon hade förbluffande lätt att komma till tals med flyhänt dagispersonal fast i cernitleraträsket, med ingenjörer med genivarning och med begravningsentreprenörer, inte minst begravningsentreprenörerna, som alla närde kreativa drömmar, åtminstone om att bli florister. Hon hade förbluffande lätt att övertyga dem om att det var värt det att betala henne en krona om dagen för att de inte tog hand om sin gåva ordentligt. För att de inte förvaltade sitt pund. Och så skulle hon på något sätt göra det åt dem. Drejandet. Uppfinningarna. Den fria prosan. De läckra blomsterarrangemangen. Ungefär en gång om året fick klienterna komma hem till henne på inspirationsaftnar, där hon visade allt från knöliga krukor till knaggliga krior – ja, någon gång även något som påstods vara ett nydanande filter för salpetersyra. ”Kan jag, så kan ni” var hennes enkla devis. Och de köpte det. År efter år efter år fick hon leka på deras bekostnad. Tills...

fortsättning följer

(Utmaning: ”ta hand om”)