skrattet, skatorna, förtvivlan, ensamheten

Jag känner till min diagnos men minns inte längre vad som identifierar den. Efter dessa år och turer, vägval och tillkortakommanden har jag växt samman med sjukdomen i en bubbla. Här går jag. Dessa lovikkavantar är mina, och benvärmarna, och den tennbroderade väskan. Men skrattet, skatorna, förtvivlan, ensamheten är inte ”mina”. De är jag. Jag är de. En bubbla som alltid växer. Du lider av en sjukdom av kronisk karaktär, sa hon, överläkaren, för länge sedan och såg på något sätt förnumstig ut. Jag var svag och utan skydd, så jag sa ”ja”.

Hon var rätt engagerad i mig då, när allt var så rått. Sen hejade jag på henne en gång på sjukhusparkeringen och hon viftade avvärjande och sa: Det är för lång tid sen.

Jag är van vid att folk kommer ihåg mig. Men om man är hopväxt med en diagnos, blir man kanske mera anonym.

Jag kliver fram till dem jag kände för tjugo år sedan och börjar prata. Vi kan föra ett livfullt samtal som avslutas med att jag får ett viskande Vem var det där? på ryggen.

Är det du? Eller är det din sjukdom? kan Ingalis säga om sådana intermezzon och jag förstår inte distinktionen. Till yttermera visso har alla börjat behandla mig som frisk ända sen jag väl tog emot min diagnos, haspade fast den i min identitet. Något drunknade. Om jag känner att jag flyter är det kanske som lik.

Här går jag, rakryggad, vis och sjuk i huvudet. Man ska nog egentligen huka sig litet mer om man försörjs av försäkringskassan. Jag märker det knappt, ska jag säga. Det kommer en slant på banken när den förra är slut. Försäkringskassan är inte min identitet. Inte dosetten heller. Aldrig de yttre attiraljerna. Det är bara med sjukdomen jag är i symbios. Jag ser bilden av det som stammar som ringlar sig om varandra, i ständig växt, i fuktig regnskog.

(Utmaning: större)