Papphammars Pappslöjd

 Det stiger ett fniss upp mot himlarna. Det kommer från två individer, från dig och mig, som står lutade över ett reservdäck som är alldeles platt. Det är rejält kallt, ur munnarna en rök, men himlarna tar möjligen emot fnisset, inte rökoffret. Däcket förblir platt, så också höger fram på din älskade Volvo. Det är ingen fara. Din bil står tryggt på min parkering. Du skulle bara till Bauhaus.

– Jag hämtar mammas, säger jag.

Åka och pumpa ett reservdäck ska vi väl klara, vi som kallar oss Herr och Fru Papphammar. Inte underligt att alla tror att vi är ett par.

Fram med Chevroleten, i med däcket och iväg.

– Kan vi möjligen ta Bauhaus i samma vända, frågar du som för att visa att du mognat, blivit litet praktisk.

Vi är fortfarande litet upprymda över situationen, handfallenheten, äventyret, tidsspillan. Fnissar på under färden.

– Vad ska du ha på Bauhaus? frågar jag i skuggan av ännu ett Papphammarskämt.

– De har specialkartonger med olika mått. Det är en lampa som ska till Berlin.

Bauhaus är enormt. Alla karlar i nejden har tagit sig dit för att fira helg.

– Var har ni specialkartongerna med olika mått? frågar du förtroendefullt en anställd. Jag vill ha en som är sjuttifem gånger sjuttifem gånger sjuttifem.

Vi är nog fortfarande tramsiga. Den Bauhausanställde verkar livas upp. Trots att han insisterar på att de bara har flyttkartonger, ringer han alla upptänkliga avdelningar för att kolla att han inte har missat något.

De har bara flyttkartonger. Den som missat något är du. Herr och fru Papphammar tågar ut från Bauhaus med tre flyttkartonger, en pakettejpsmojäng med pakettejp i och ett nystan snöre. Snöret kostar mest. Någon av oss säger ”Papphammars Pappslöjd” och vi drabbas av paroxysmer. Vad som än händer oss är vi som två tvillingar, spädbarn, som ligger bredvid varandra på en filt och garvar i timmar.

Nästa grej som händer oss är att vi blir bortmotade från luftstället på OKQ8 och finner ett trasigt sådant på Preem. På The-petrol-station-formerly-known-as-Statoil funkar luften i alla andra däck, de som sitter på alla andras bilar, men inte i vårt lösa. Tillbaka till OK, där aggressionsnivåerna gått ner betydligt sen sist och där en anställd konstaterar att det är något konstigt med vår ventil.

Sen händer det inte så mycket mer. Det har gått tre timmar. Vi har inte tid att dricka kaffe. Resan till Berlin börjar sex i morgon bitti.

– Synd att vi inte har nån kartongfixarbok, säger jag när jag kör dig hem. Alla dina praktiska färdigheter har du ju uteslutande tillägnat dig teoretiskt!

Du brukar säga så och jag tycker det är så kul. Det är ett socialt stigma vi har, att vi fröjdas så med varandra, att det kan uppfattas som ett uteslutande av andra.

Betydligt tidigare än jag kunnat ana men så sent att det kommer att nagga din sömn i kanten skickar du bilden på en perfekt kub, förfärdigad av kartong och mycket pakettejp. Där står ”fragile” och ”this side up” och står det inte, som ett litet sigill på ena sidan, ”Papphammars Pappslöjd”?

(Utmaning: praktisk)