Mentor

Han satt längst bak, längst in, bakom en skärm och han hette Hans Rask. I mötet med honom började min egentliga resa i världen. Vad jag dessförinnan hållit på med var övningar, blindspår, imitationer.

Så också på Redaktionen, där jag tillbringade min tredje dag. Jag var tjugoett år och mån om att göra rätt. Så hade jag också rätt ton i mina nyhetstexter (olika beroende på om det handlade om en order för stans största industri, en budgetmiss i sport- och fritidsnämnden, ett fackligt utspel), i mitt reportage (schnauzerföreningens riksläger) och i texten om visaftonen om bygdens stora dotter och skald (recension? reportage? Jag hade inte stannat hela tiden men fått det att låta som om jag hade). Det var en liten redaktion, många sidor att fylla och stressen var redan fnasröda kinder och en hjärna som värderingsfritt simmade utan möjlighet att fatta beslut. Själv var jag redan ett fullt reporterblock och uttjänta pennor.

– Längst bak, längst in och till vänster är förrådet, sa redaktionschefen.

Jag gick med pennknippet och blocket som insignier framför mig och hamnade längst bak, längst in och till höger.

Hos Hans Rask. Jag frågade honom aldrig om han också kände stress. Ganska många artiklar bar faktiskt hans byline. Han hade en dator i ett hörn av sitt krypin, men mest satt han vid ett runt bord i dess mitt, där det fanns en gammal remington reseskrivmaskin och, första gången jag tittade in, liksom en mandala av olikfärgade kartongbitar.

Han reste sig upp, den där första gången. borstade byxorna fria från något, sträckte ut handen och sa:

– Hans Rask. Och du är förstås Elisabeth Wermén?

– Sommarvikarien, ja.

– Kaffe? frågade han.

Jag hade inte tid och jag sa ”ja”. Det var då jag upptäckte hans gamla italienska kaffemaskin i hisnande turkosgrönt. Den i sin tur fick mig att inspektera ”mandalan” och jag fann att varje kartongbit bar ett ord.

– Jag skulle komma fram till något, sa han tankspritt. Jag leker mycket när jag tänker.

Det räckte med förekomsten av denne man på en liten, utsatt lokaltidningsredaktion i början av nittiotalet för att min världsbild åter skulle befolkas, utanför tunnelseendets gråa monotoni. Vad han gjorde för mig låg mer i vem han var – och det tyckte jag mig se på en gång – än i vad han faktiskt sa till mig. Han var ytterst sparsam med råd och kritik hörde jag aldrig från honom. Ändå var det som om han från det där inre rummet lyste min väg som en fyrbåk och vad jag hörde var ”humanitet”, ”värderingar”, ”moral”. Den praktiska tillämpningen av dessa begrepp var autentiska texter.

Jag lärde inte så mycket den där första sommaren och ingen av de påföljande heller. Jag slår bakut mot de där begreppen fortfarande ibland men om jag någon gång vill förstå dem och kalla dem viktiga måste jag tänka på honom.

Han segnade ner på gatan utanför sin bostad för några vintrar sedan och dog ögonblickligen. Jag lobbade litet hos familjen, som jag vid det laget kände litet grand, och fick dem att skriva Jag leker mycket när jag tänker på hans gravsten.

(Utmaning: honom)