Jag brukade vara så stolt över mina bokstäver

Fotsula efter fotsula på den upphöjda stigen mellan risfält. Fotsula efter fotsula, grundad i medvetenheten om trampdynornas varje kontaktpunkt med jorden. Det går bättre än det gjorde när jag bodde här. Nu är jag trettiofem. Innan dagen är slut kommer jag att ha gråtit.

De meditativt trevande fotsulorna i bekväma med tjusiga skor från Art Shoe. Leende inser jag att jag på bara ett par dagar har ömsat till mitt propra Sri Lanka-jag. Ingen respekterar dig om du klär ner dig! hade Mr. Fernando ganska bryskt tillhållit mig när jag kom hit för tolv år sedan. Men i solidaritet med de fattiga... invände jag. Att spotta på är inte samma sak som solidaritet. Jo. Jag förstod så småningom.

På en annan upphöjd stig uppenbarar sig fem orangesvepta munkar, också de gående i full koncentration. Vi har samma mål: det lilla huset, vårt kontor, brungrått med palmbladstak, i den knappt märkbara sänkan ner mot floden. When there is walking, there is just walking, sa Gautama Buddha på sin tid. When there is running, there is just running, pilutta dig! svarar jag i nuet och plockar fram mitt bästa löpsteg.

Studsande europé med blossande kinder, svettgardin för ögonen och dunsande rullväska tvärnitar på gårdsplanen framför rofyllt munkgäng som ler som om de hade klädgalgar instoppade i munnarna. Ömsesidiga bugningar. Må du vara lycklig! Tänk, att vi fick ses en gång till! Har du sans och hälsa?

Lycka är en plats och den är här. Bhante Sudhu ber mig formellt att kliva in på kontoret och där, innanför dörren, kommer tårarna. De kommer inför en liten whiteboard-tavla, som efter otaliga suddningar snarast är ljusblå. Där finns en lista på medarbetare. Förbluffande många är kvar efter tio år, andras namn, bland dem mitt eget, är borttagna med sprit och ersatta med nya. I kolumner bredvid namnen magnetknappar för ”ute” och ”inne” och så en bred kolumn för särskilda aktiviteter innevarande dag. Jag fixade den där tavlan när kontoret var nytt. Det är mina bokstäver i namnkolumnen, mina ungdomligt vildvuxna bokstäver med skuggningar, och varje gång ett nytt namn fyllts i har någon, förmodligen Rohinie, sorgfälligt imiterat bokstäverna med skuggor och allt.

Jag brukade vara så stolt över mina bokstäver.

(Utmaning: tavla)