I museets dolda vrår

De möts i en av museets dolda vrår; han en man i paletå som bara tycks ha vägarna förbi, hon en kvinna, djupt hopsjunken i kläder som ser ut som sjok efter sjok av grått. Av darrningarna över axlarna förstår man att hon gråter. Han böjer sig ner några grader. En hand på hennes axel. Tröstande strupljud. Och han säger:

– Jag hörde vad de sa.

– Så du var inne i salen? säger hon utan att titta på honom.

Nu böjer han långsamt på knäna.

– Jag såg din installation också.

– Och..?

Hon låter förväntansfull, det kan inte hjälpas, men han säger ingenting, makar sig bara tillrätta bredvid henne i huksittande, som om de är två tiggare i maskopi. Hon tittar upp på honom:

– Du anar inte hur jag sparat och jobbat för att kunna ta mig hit till Vårsalongen och få se mitt verk.

– Och så råkar du ut för det där gänget.

– Det värsta var att de sa att jag blev antagen för att det var övertydligt att jag var same.

– Det är inte du som blivit antagen, det är installationen. Tycker du själv att den är bra?

Hon gnuggar sitt ansikte.

– Det vet man väl aldrig, säger hon grumligt.

Han sitter tyst en stund. Så säger han medan han börjar resa sig:

– Minns detta: du är inte ditt verk.

– Jag är inte mitt verk, repeterar hon.

– Och jag önskar dig, fortsätter han, rak rygg och ett par barn.

– Ett par barn??

– Du behöver känna kärlek.

– Då har jag ännu mindre tid och råd att äga mig åt konst!

– Tid är magisk. Du får se.

Han skuddar dammet av rocken och är försvunnen. Och hon reser sig och går tillbaka till salen där hennes installation hänger; hon går rakryggad, för hon är arg.

– Det skulle han aldrig säga till en kille! säger hon till ingen.

Argt kastar hon en blick på sitt projekt, som hon ägnat månader av möda. Norrskenet rör sig majestätiskt över den mörka sfären och i björkarna sitter stumma skator.

– Det är klart jag tycker om det, fräser hon.

En kvinna i närheten hajar till.

– Ja, jag med, säger hon och ler. Den här är verkligen en av mina favoriter. Man expanderar!

(Utmaning: kritik)