Kärlek mellan främlingar

Jag plockar fång av kamomill bakom ladan. Kamomill är faktiskt ännu vackrare än baldersbrå. De toppiga mamillerna, skyarna av vitt. I ett kockumskärl för såpa får den hänga välkomnande på dörren. Den kommer att lysa i natten, när du redan är här. Nu är det inte länge kvar och allt är redo, pepparroten riven, färskpotatisen i vatten och i ugnen en gädda, så fin som den kan bli på sommaren. Smör skirar man på nolltid och jag kom inte på någon bra sallad, det blir många gröna blad och mild vinägrett.

Nu kommer jag på mig själv med att slå potatisplattan av och på, av och på. Potatisen får ju inte stå och vänta. Kanske var jag dum som ställde in fisken nyss? Men den tar ju nästan en timme. Jag kan ta ut den igen. Ska jag göra det? Kan vi slå ihjäl en timme med att tomprata och ta en sväng runt stället, kanske ner till sjön? Men potatisen måste ju på i mellantiden? Inte förrän i denna osäkerhet blir jag medveten om hur minutiöst jag planerat och att handflatorna har en hinna av fukt.

Ett halvår nu. Det har inte gått en kväll utan att vi nattat varandra, dunkla vinkningar in i telefonernas skärmar. Inte en dag utan att vi lärt känna varandra bättre. Inte en vecka utan att jag har fått ett nytt boktips, en ny insikt, förnyad längtan men också förnyad ro: ja, mellan varven har jag känt en sådan förtröstan på denna kvinna som jag aldrig sett. Kärlek mellan främlingar är faktiskt ännu vackrare än när man känner varandra har jag tänkt men det är ju avigt. För jag känner henne så väl. Allt vi berättat för varandra i text! Men i denna stund är det borta. Hon är fullständigt främmande och jag är rädd och femtiofyra år och har inte mina naglar sorgkanter också?

Nu hör jag en bil i kurvan nere vid Janssons...

Nu dyker den upp, en röd Fiat Panda. Hon parkerar och stiger ut, tar en korg från passagerarsätet, kommer emot mig, stor och blommig, och jag går emot henne, kaos i bröstet men jag känner att jag ler mycket stort i alla fall. Handsvett? Vad vet jag om handsvett? Vi kramas som två syskon som nyligen räddats ur ett sönderbombat hus. Sen ser vi varandra länge i ögonen. Hennes sminkfria ansikte. Hon är faktiskt ännu vackrare än på bilderna hon lagt upp. Hand i hand går vi upp mot huset.

– Å, baldersbrå! utbrister hon på håll.

– Bättre upp, säger jag. Kamomill!

(Utmaning: är faktiskt ännu vackrare än)

Utanför

Det är i bröstet det känns som om jag sprängs och då måste jag ut. Jag vet att man aldrig sprängs. Att det bara känns så. Att kroppar står ut med mycket mer än till exempel glas och, faktiskt, kastruller. Det sista jag hör är pappa som ropar efter mig i trappan. Det är minus tolv ute. Omkring mig dunsar vante, vante, mössa. Det vore idiotiskt att inte plocka upp dem och inför pappa behöver jag inte bevisa något.

Och det är galet kallt. Blåsten slänger drivor av snö från grenarna men jag är utanför och jag är trygg. Jag kan gå till Astrid. Det är bara ett kvarter. Jag sprängs inte, jag är inte utsatt, varför känns det då så i bröstet? Som om mamma är ett hemskt hot?

Hon vill bara väl, brukar pappa säga och jag svarar att det inte spelar någon roll. Jag kan inte förklara vad som är fel för jag vet det inte riktigt men vad hon än pratar om är det fel. Läxor och killar och kompisar. Som om hon vill vara jag? Det, men inte bara det. Det är som om jag inte har några håligheter, som om jag är en mark för henne att trampa omkring på. Det är då jag känner mig sprängd.

Hos Astrid får jag varm choklad. Jag önskar att hon vore missbrukare, säger jag ner i koppen. Varför då?? undrar Astrid. Då kunde jag hamna i fosterhem. Hon är inte missbrukare, inte det minsta. Hon är pedagog och nämndeman och jag kommer att ha henne i fyra år och sextiofyra dagar till. Men nu är jag i alla fall utanför, trygg hos Astrid. Och utanföret är så mycket större än innanföret; när man sitter med en kopp choklad är utanföret nästan hela jorden. Tanken läker bröstet, får axlarna att hasa ner. Men ändå är det tungt att tänka att man har femtio månader till av flykt.

(Utmaning: utanför)

En gång när jag var konstnär

Det var en gång när jag var konstnär och hade en utställning på Galleri Hos Mej. På vernissagen tyckte alla att mina figurer var för små. ”Hon jobbar mest i ben och horn”, sa Annika, galleristen, och det var förstås alldeles sant. Jag skulle ha tänkt på att det inte borgade för några kollossalformat.

Det var en lördagseftermiddag, så Annika skickade ut Eskil till Clas Ohlson och han kom tillbaka med två papperskassar fulla med förstoringsglas. De som inte redan hade gått var nöjda. Ett par besökare kom och pratade med mig om mina figurers ensamhet och längtan.

De som inte hade kommit var pressen. När de kom var det bråttom, bråttom. Jag hann inte se dem under de minuter de var där. De intervjuade Eskil och tog en bild av honom och berget med förstoringsglas, som nu var placerat på ett gigantiskt glasfat vid ingången. En närmare blick på vår tid var rubriken i måndagens blad.

Eskil bad mig om ursäkt sen men det gjorde inte redaktörn. Han gick rätt långt efter det, Eskil, har haft separatutställning i Stockholm med sina objekt. Jag övergick till att jobba i tänder. Det är inte lönsamt men jag har ställt ut mina verk bakom reflekterande skärmar på socklar i badhusentrén. Emalj är ett härligt material. Jag karvar ut apokalyptiska scener. Min favorit är fyra ryttare i ett hav av plast som jag förfärdigat av muständer. Ett har jag lärt mig: jag har väldigt bra syn.

(Utmaning: staty)

Tapper i Antwerpen

Demonstrationerna får vi alltid höra om per telefon. Det är litet hysch-hysch för att förhindra att infiltratörer kommer och saboterar.

Även den här gången är demonstrationen på Schumantorget. Klockan tio en tisdag. Inte en suck, alltså, att komma samma dag, fastän flyget från Bromma går i ottan. Jag bokar in måndagsmorgonen, skämselbilligt, med retur på tisdagkvällen. En hel dag i Bryssel. Vara turist. Gå mellan fiken.

Men nej, när jag sitter och ska boka Air bnb kommer jag på att jag har mitt livs chans! Snabbt räknar jag ut att det är ungefär tjugo år sedan Phil nämnde ett tryckerimuseum i Antwerpen – det bästa museum han varit på, sa han då, och jag litar på honom. Dessutom är jag torsk på trycktyper och papper, häfttråd och fileter; bokhantverk i vid och snäv mening... så jag bokar natthärbärge i Antwerpen och känner mig som en fjortonåring som har gömt sitt första cigarrettpaket.

Och som jag gläder mig den dryga månad som är kvar! Demonstrationen, som är viktig och rolig och bra, bleknar trots det till ett sidoåtagande när jag ändå är i Belgien. Mitt liv delas upp i ett före och ett efter, med måndag den nionde som en gnistrande diamant i mitten. Så sällan som jag gör något som jag vill så mycket!

Måndag. Väckarklocka. Taxi. Väntan. Avfärd. På centralstationen i Antwerpen finns en liten turistbyrå med en tilltalande kvinna i. Jag tilltalar den tilltalande, andlöst säger jag: ”tryckerimuseum!” och blir genast omskakad, för jag ser henne skina upp och stelna i begravningsmin samtidigt.

– Du menar Museum Plantin-Moretus... Det är mitt favoritmuseum!

Jag slappnar av igen och börjar babbla... hört om i tjugo år... måste se... längtat i månader...

Hon veckar sin panna, drar fram en karta och gör en cirkel.

– Men du kan inte gå idag.

Nu uppfattar jag inget mer, för här fastnar filmen i projektorn och brinner upp.

– Va, säger jag med hängande underkäke när någon flink maskinist fixat allt på en nanosekund och jag finns med i livet igen.

– Som sagt: det är måndag.

Vi är tysta båda två medan den kalendariska uppgiften gör sig stor i mig. Sen börjar jag skrika.

– Hur kunde jag vara så dum??? Museer i hela världen är stängda på måndagar!! Det är det enda man vet om museer!!

Två små barockkyrkor är öppna idag på udda klockslag. Det är allt. Och tunneln under floden Schelde, förstås.

Jag måste mejla Phil och prata av mig. Hans svar kommer medan jag nöter gator i Antwerpen. Han gillar stan rätt mycket men har märkt under åren att han har mer tolerans för barocken än jag.

På kvällen får jag gå genom den långa tunneln med sina trärulltrappor i varsin ände. Swish, swish av cyklar. Jag har gått halvannan mil och är rädd för att vingla. Utanför min värds port går jag och gräver i planteringarna efter en plastask med nyckeln i. Det roligaste denna gråa dag: ett schackrutigt golv i en av de barocka kyrkorna, där de vita rutorna nötts mycket mer än de svarta. En ensam dag i en främmande stad är alltid ett privilegium, intalar jag mig när jag ska somna men det är för att jag är tapper.

(Utmaning: passa på)

Inte 30-tal

Hon vill inte att det ska vara 30-tal. Inga strumphållare, ingen swing, inga dåliga flickor. Inga mörka hörn att stå och vänslas i, tobaksdoft och trevande händer uppefter låren. Inga murriga hotellrum. Inga sneda blickar från portiererna. Inte oönskad grossess, hem för obemärkta och så tåget upp till Stockholm igen. Snipiga inackorderingstanter. Förbjudna spritkök. Inget av allt detta fuktiga och brunrosa vill hon veta av. Fri vill hon vara, lika fri som hon leker på danspalatset, lojt uppsträckta armar och skratt så glittrande glatt. ”En bekanting till mig” vill hon kunna säga till sitt sällskap om en herre på gatan lyfter på hatten för henne. ”En bekanting bara”.

(Utmaning: bekant)

Herrens ranch

När jag lämnar skolhuset lyser ranchen redan röd i solen, liksom den hårt packade leran på stigarna, alltid röd. Tuvtåteln böjer sig åt väster. Det är dit jag ska, för idag är det jag som ska sopa Master Seths stuga.

I kväll lämnar han mig ifred. Först stryker han mig över huvudet, sedan visar han att jag ska sopa arbetsrummet först. När jag är färdig med det, går han in där och ber. Jag sneglar över axeln från storstugan och han står som vanligt bredbent med armarna höjda. Som ett ”x”. Länge står han så och talar med sin pipiga röst. Jag förlorar honom ur sikte när jag tar köksvrån och sovkammaren men när jag ställt undan sopkvast och skyffel sitter han på verandan med en kopp te för oss båda och kumminkaka.

– Aurora, Aurora.

Han mässar det namn han givit mig, som om han fortfarande bad.

– Går det bra med skolan? säger han sen.

– Jovars.

Det är en typ av respons han inte uppskattar. Träldomsspråk. Ja ska vara ja och nej ska vara nej.

– Jag hörde att lille Echnaton tilläts orera om svarta hål ganska länge häromdagen...

Jag tar sats att svara, vad vet jag inte än, men han fortsätter:

– Det är orätt, Aurora.

– Han hade fått tag på någon broschyr...

– Fienden samlas runt Herrens ranch och vilseleder de små. Nu får du se mig som herden som ger mig ut och söker det hundrade fåret, det som kommit vilse. Du har kunskapen och färdigheten att stävja syndfullt tal. Vill du ha rapp eller ostracism?

– Ostracism!! Det var ju Echnaton som...

Han talar alldeles lugnt:

– Skyll inte på barnet. Tänk på vem kvarnstenen om halsen tillkommer! Jag menar nu inte fullständig ostracism, bara att du binds utanför tillbedjanssalen vid mötestid några veckor. Mycket milt. Församlingsförbud, inte uteslutning från Herrens folk.

Han stryker sitt strimmiga, stripiga skägg. Jag funderar på vad jag är rädd för. Det är klart jag kommer att välja rappen, för Echnatons skull. Ett snabbare avslut, mer privat. Det kommer att ske nu, i Master Seths sovrum. Han slår i allmänhet inte långt efter att man börjat gråta. Då blir man vaggad och kysst.

Men vad är det jag är rädd för?

(Utmaning: tillhöra)

Det blåser i ditt hår

Det blåser i ditt hår fast vi sitter under vindskyddets tak. Det är små bågar som står upp och fladdrar lätt. Jag är inte kär men ditt hår har samma färg som vårvintersolen och min macka faller till marken. Vi tittar båda på hur den hamnat med osten ner, finskt rågbröd, nästan osynligt mot förna och barkrester där snön har töat bort.

– Ska jag? säger du och sparkar bort den.

Din tilltagsenhet förvånar mig. Jag känner mig litet fattig.

– Här! säger du och bryter en bit av ditt bröd och räcker mig.

Någon sorts baguette med någon sorts mesost. Jag vill snegla litet på dina rödaktiga slingor av skägg men jag kan inte, för nu ser du rakt på mig. Du har lutat ryggen mot vindskyddsöppningen, sitter skräddare, ser kaxig ut och glad, mumlar något.

– Vad sa du?

– Roligt att du följde med!

Jag hade hört fast inte.

– Ja, det är skönt med en skidtur till lunchen men nu måste jag nog ner och jobba litet igen.

Du böjer dig omständligt mot säcken, plockar fram en ny äcklig macka och häller upp den sista chokladen.

– Äh, du behöver ändå mig. En kvart till kan vi sitta.

– Behöver dig?

– Ja för du ska fila på miljöpolicydokumentet och då behöver du mina kunskaper om PFAS.

Du ser listig ut och solen glimmar ännu i allt som lyser på dig. Jag tar upp min kåsa och säger att en stund då. En liten stund. Det är den 22 februari 2018 och vi har jobbat och lyst tillsammans i fem år, sex. Snart ska vi staka iväg till den fina utförslöpan ner mot huvudkontoret, stänga in oss bakom spröjsverk och under stuckatur. Dina testar kommer att slockna men inte sluta bölja och vippa. Jag har ingen agenda. Det är väl felet med mig. Jag har ingen agenda. År läggs till år.

(Utmaning: närvaro)

De vill inte att vi ska tala

– Blanka, blanka, blanka, fräser min kund, herren som sitter i stolen däruppe med the Boston American och bläddrar frasigt och fort.

Jag brukar låta skokrämen sitta kvar en liten stund innan jag putsar upp, det är näring för skinnet, men jag vet bättre än att diskutera. De vill inte att vi ska tala. Lydigt torkar jag av överflödig kräm med en trasa och sätter igång med min specialitet, blankningen. Vad bryr sig herren om om han blir tvungen att byta skor ett halvår tidigare.

Nästa herre skulle kunna ha varit samma gubbe men den här har the Boston Herald under armen och har bruna skor.

– Inte svart som ditt ansikte, boy, säger han och tar plats.

Det fanns en tid när jobbet var skojigare. När mitt enkla hantverk var i fokus, inte tiden och pengarna, fastän det klirrade i glasburken hemma på kvällarna. Nästan bara nickels och dimes, ibland en quarter. Pennyslantarna sparade jag till kollekten på söndagarna. Nu är det pennyslantarna vi har att leva på, så att säga. Syndikatet ska ha sitt.

Sen syndikatet tog över äger jag inte ens min skoputslåda. Min egen var blålaserad, det var farbror Herbert som hade snickrat den och tagit litet av färgen från farmors hus. Den skimrade men var förstås nött och fläckig på fotställningen ovanpå, där herrar i åratal placerat sin fot, först för farbror Herbert, sen för kusin Martin och så för mig. Den lådan kan man inte längre ha. Man måste ha syndikatets egna, bruna och stora, med metallemblemet synligt på främre kortsidan. Avbetalningen är upplagd så att man aldrig blir fri och licensen är också dyr.

Men ingenting förfars hemma hos oss. Den blåskimrande lådan är skafferi, affär eller brandbil i min dotter Jo-Annes lekar. Kanske hon får stå i en riktig affär när hon vuxit upp? Brandbil kan hon väl inte köra men hon är vild som sin mamma Darlene, vild och galen, det är därför jag älskar dem. Darlene gungar Jo-Anne på foten och sjunger: ”Du ska gå på college, du ska gå på college!” Jo-Anne har lärt sig sjunga efter. ”Jag ska gå på college!” Jag ler och är tyst. Det kommer nog en dag när himlen faller ner och fåglarna flyger på rygg. Det kommer nog en dag.

(Utmaning: blanka)

Obs! Syndikatet är mitt eget påhitt. Liknande arrangemang har funnits i många branscher men jag vet ingenting om skoputsnäringen...

En vessla till pojk

Premiärafton igen och herrskapet ska bjuda på Biff Ryberg till vickning efter teatern. I isskåpet både renat och pilsner och en flaska bourgogne står i skafferiet för dem som vill ha. Hos Malmbergs är man moderat med starkvarorna. Lotten gör kuber av potatisen enligt sitt eget system: först omformar hon potatisen till ett rätblock, sen skär hon nätt och raskt och fint kuberna av detsamma. Hon är både stolt över det enkla knepet och inte. Det blir mycket svinn, som dock kan förvandlas till rårakor åt personalen.

Lotten hummar för sig själv. I skålar ligger redan det tärnade köttet och den hackade löken. Det är ro i köket, fastän hon inte är helt ensam. På vedlåren sitter Sigurd, en vessla till pojk. Ovant att se honom så stilla. Sigurd är son till Koks-Olle, som inte har alla getter hemma och som drar sig fram med några timmars kolkörning om dagen. Ungen är dock skarp, vad det verkar, men snorig, smutsig, dåligt hållen. Hur det kommit sig att han börjat trivas här, vet inte Lotten.

Det är tid. Hon slänger in en vedpinne till i AGA:n, där smöret just har slutat skumma i stora stekgrytan. I med potatisen först, så att den inte mörknar.

Det fräser på spisen och det börjar rycka i pojken. Han begynner en sällsam dans härs och tvärs i köket, tittar på allt, fingrar på det mesta; som om han satts igång av ljuden från spisen. Lotten vänder sig mot honom och ler. Han är en sorts sällskap. Mot förnuftet går hon in i skafferiet och kommer ut med ett glas svagdricka som hon räcker till barnet. Han ler med avspända läppar, härmar hennes tysta låt. Hon rufsar om hans blankfeta hår och går tillbaka, steker det sista.

Ännu hummande torkar hon flyktigt händerna på de rejäla höfterna och ger sig in till matsalen för att duka.

***

Halv elva kallas Lotten in i matsalen. Hon är omklädd nu, i en husas dräkt, ifall det skulle uppstå behov av tjänstefolk under måltiden.

– Lotten! säger August Malmberg. Biff Rydberg?

– Jag trodde herrn sa pytt-i-panna.

– ”Trodde att jag sa”! Har jag nånsin sagt pytt-i-panna? Har vi nånsin ätit pytt-i-panna i det här huset? Kommer jag nånsin att säga pytt-i-panna i det här huset?

– Bror, bror, inbryter en av herrarna. Det är väl ändå ungefär samma sak?

– ”Ändå samma sak!” I Biff Rydberg är biffen huvudsaken, allt serveras var för sig, man kan alltså aldrig tulla på köttet som i en pytt-i-panna.

Lotten stryker sig ofrivilligt över munnen.

– Nåväl, fortsätter herr Malmberg. Alltnog. Pytt-i-panna är det, pytt-i-panna får det bli.

Han är egentligen förtjust i sin stadiga kokerska. Lotten vänder sig försiktigt om för att gå.

– Stopp där, madame. Om det nu är pytt-i-panna, var är då de stekta äggen?

– Där, herrn, sa Lotten med en gest mot sidobordet, där perfekta ägg stod på värmning på ett stort fat. Ska jag ställa fram dem, herrn?

(Utmaning: omärkligt)

skrattet, skatorna, förtvivlan, ensamheten

Jag känner till min diagnos men minns inte längre vad som identifierar den. Efter dessa år och turer, vägval och tillkortakommanden har jag växt samman med sjukdomen i en bubbla. Här går jag. Dessa lovikkavantar är mina, och benvärmarna, och den tennbroderade väskan. Men skrattet, skatorna, förtvivlan, ensamheten är inte ”mina”. De är jag. Jag är de. En bubbla som alltid växer. Du lider av en sjukdom av kronisk karaktär, sa hon, överläkaren, för länge sedan och såg på något sätt förnumstig ut. Jag var svag och utan skydd, så jag sa ”ja”.

Hon var rätt engagerad i mig då, när allt var så rått. Sen hejade jag på henne en gång på sjukhusparkeringen och hon viftade avvärjande och sa: Det är för lång tid sen.

Jag är van vid att folk kommer ihåg mig. Men om man är hopväxt med en diagnos, blir man kanske mera anonym.

Jag kliver fram till dem jag kände för tjugo år sedan och börjar prata. Vi kan föra ett livfullt samtal som avslutas med att jag får ett viskande Vem var det där? på ryggen.

Är det du? Eller är det din sjukdom? kan Ingalis säga om sådana intermezzon och jag förstår inte distinktionen. Till yttermera visso har alla börjat behandla mig som frisk ända sen jag väl tog emot min diagnos, haspade fast den i min identitet. Något drunknade. Om jag känner att jag flyter är det kanske som lik.

Här går jag, rakryggad, vis och sjuk i huvudet. Man ska nog egentligen huka sig litet mer om man försörjs av försäkringskassan. Jag märker det knappt, ska jag säga. Det kommer en slant på banken när den förra är slut. Försäkringskassan är inte min identitet. Inte dosetten heller. Aldrig de yttre attiraljerna. Det är bara med sjukdomen jag är i symbios. Jag ser bilden av det som stammar som ringlar sig om varandra, i ständig växt, i fuktig regnskog.

(Utmaning: större)

Jag brukade vara så stolt över mina bokstäver

Fotsula efter fotsula på den upphöjda stigen mellan risfält. Fotsula efter fotsula, grundad i medvetenheten om trampdynornas varje kontaktpunkt med jorden. Det går bättre än det gjorde när jag bodde här. Nu är jag trettiofem. Innan dagen är slut kommer jag att ha gråtit.

De meditativt trevande fotsulorna i bekväma med tjusiga skor från Art Shoe. Leende inser jag att jag på bara ett par dagar har ömsat till mitt propra Sri Lanka-jag. Ingen respekterar dig om du klär ner dig! hade Mr. Fernando ganska bryskt tillhållit mig när jag kom hit för tolv år sedan. Men i solidaritet med de fattiga... invände jag. Att spotta på är inte samma sak som solidaritet. Jo. Jag förstod så småningom.

På en annan upphöjd stig uppenbarar sig fem orangesvepta munkar, också de gående i full koncentration. Vi har samma mål: det lilla huset, vårt kontor, brungrått med palmbladstak, i den knappt märkbara sänkan ner mot floden. When there is walking, there is just walking, sa Gautama Buddha på sin tid. When there is running, there is just running, pilutta dig! svarar jag i nuet och plockar fram mitt bästa löpsteg.

Studsande europé med blossande kinder, svettgardin för ögonen och dunsande rullväska tvärnitar på gårdsplanen framför rofyllt munkgäng som ler som om de hade klädgalgar instoppade i munnarna. Ömsesidiga bugningar. Må du vara lycklig! Tänk, att vi fick ses en gång till! Har du sans och hälsa?

Lycka är en plats och den är här. Bhante Sudhu ber mig formellt att kliva in på kontoret och där, innanför dörren, kommer tårarna. De kommer inför en liten whiteboard-tavla, som efter otaliga suddningar snarast är ljusblå. Där finns en lista på medarbetare. Förbluffande många är kvar efter tio år, andras namn, bland dem mitt eget, är borttagna med sprit och ersatta med nya. I kolumner bredvid namnen magnetknappar för ”ute” och ”inne” och så en bred kolumn för särskilda aktiviteter innevarande dag. Jag fixade den där tavlan när kontoret var nytt. Det är mina bokstäver i namnkolumnen, mina ungdomligt vildvuxna bokstäver med skuggningar, och varje gång ett nytt namn fyllts i har någon, förmodligen Rohinie, sorgfälligt imiterat bokstäverna med skuggor och allt.

Jag brukade vara så stolt över mina bokstäver.

(Utmaning: tavla)

Pundförvaltning AB II

Dagens puff är en fortsättning på texten Pundförvaltning AB, som jag skrev för närmare två år sedan.

Tills Anne-Mi i sin gärning träffade på Jaqueline, en osedvanlig begravningsentreprenör vars håg inte stod till att arrangera blommor i första hand. Snarare var det sagorna hon stod mentalt och estetiskt nära. Jaqueline hade varit kund hos Pundförvaltning AB i tre år, när hon dök upp på en inspirationsafton med ett lockande, ja, oemotståndligt, rött äpple, som hon blitt lämnade över till Anne-Mi. Sen var det inte mer med det. Aftonens tema var pappersmarmorering. Tryckfärg i pipetter, kar efter kar med vatten och med vätskor av högre densitet, tvättställningar med buktande, fuktiga papper. Inte en yta var torr. Ett stråk av barnslig skaparglädje bröt in i deltagarnas skamsna sinnen, trots att Anne-Mi, sitt koncept trogen, stod för det mesta av leken. Innan klienterna gick swishade de 365 kronor var. Anne-Mi drog sig tillbaka till soffan i sitt burspråk, la sig under en filt av virkade mormorsrutor och började knapra på äpplet medan hon förstrött fingrade på sin telefon.

Döden bör ha varit ögonblicklig. Släktingarna såg alla broschyrer om begravningsbyrån där Jaqueline jobbade, vilka hon snillrikt placerat runt om i lägenheten. Och när släktingarna väl dök upp, övertygade Jaqueline dem om det progressiva och rimliga i att välja en kista av glas.

På kvällen, två dagar före den egentliga begravningen, bjöd Jaqueline in till inspirationsafton. Hon använde sig av Pundförvaltning AB:s logga men platsen för evenemanget var denna gång begravningsbyrån.

”Ack” och ”Oh” hördes från den bestörta publiken när de såg den dekorativa kistan med sitt stela innehåll. Jaqueline avvaktade. När hon hörde ett förtvivlat: ”Vad ska nu hända med mitt pund??”, anknöt hon till det och höll sitt brandtal. Hon sa att Anne-Mi frusit inne, för att hon levt på andras eld. Att leken, barnsligheten, sången, dansen, formandet, inspirationen aldrig kunde läggas ut på entreprenad. Att det var varje människas skyldighet och ynnest att uttrycka sig i enlighet med sin böjelse och person. Hon slutade med att riva sedlar motsvarande ungefär en årsavgift i små, små bitar.

– Stopp! ropade en manlig journalist. De där kunde man väl ha vikt origami av?

– Bra där, sa Jaqueline. Du är nog på rätt väg.

(Utmaning: dekorativ)

Tiden och Andevinden

Som vanligt börjar vi med slutet. LED-lampa av (gult sken, månglob, vacker på vingligt ställ, 399 kronor). Läsvanor: allt som går att stoppa in i en telefon gratis. Som Vladimir Nabokov i Aris Fioretos' översättning. Strängt taget behövs inte lampan men den är ett sällskap. Frotterar sig efter duschen men lämnar ben och rygg att torka under täcket. Dusch. Termostaten femton grader framåt i förhållande till maken. (Maken borta ofta och saknad, förutom i detta avseende: hon slipper ställa om duschreglaget.)

Ni ser! Det är verkligen en rutin. Och sådär håller det på. Bakifrån och fram, framifrån och bak. Ni märker det bara inte. Distraheras av ett par betande rådjur ena kvällen (om vi nu ska koncentrera oss på den senare delen av dygnet), av lite ömsesidighet, kanske rentav ömhet, den andra; den tredje en ovanligt god ost (gruyere de cave, 449 kr/kg). Distraheras till att tro att livet är mångfaldigt mångfacetterat, kanske rytmiskt men inte rutinartat.

Du är arg på mig nu. Du håller på att storkna. Och du tar det lilla exemplet: kvällsläsningen. Att i denna lilla skärva, hennes telefon, kan hela universum speglas. Utan att lämna sin bädd, utan att avsluta duschen varje kväll vid ett visst klockslag, utan att över huvud taget någonsin gå ut, bjuder hon varje kväll in världarna till sig under sitt krispigt bleka påslakan, menar du. Och du menar att hon på samma sätt är bjuden till dem. Och att inget andetag är det andra likt.

Såhär håller vi på. Eonerna går under våra vakna, fuktiga blickar. Jag är Tiden och jag ser rutin. Du är Andevinden och det finns inga skaklar som kan hålla dig på kurs. Och vi älskar varandra rakt igenom tiderna. Varje kväll sitter vi och spanar ner på tellusvarelserna, varje kväll med det gnabb som förtjuser oss så. I årmiljarder har vi varit länkade till varandra. Lyssna därför noga när någon säger till dig ”Rytm” eller ”Vana” eller ”Impuls”. Då är det vi som är i farten.

(Utmaning: Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

Jag plockade The Tipping Point av Malcolm Gladwell ur olästa hyllan och hittade meningen: ”Emily is describing her Friday routine.” på sidan 120)

Lill-Mensa

Tjugo sekundmeter och hagel. Det gick inte att tända valborgselden, för den hade blåst bort, och för första gången i den lilla ortens historia fick vi hållas inomhus med sångerna och vårtalet. Ett rakt och enkelt resonemang för alla utom min lillasyster. Hon som alltid var så jämn till humöret, så ”snäll”, som de vuxna sa, stormade mer än vindbyarna utanför. Det var synd. Det var hon som skulle hålla talet.

Jag vet att hon bara är nio år och ortens yngsta scout. Enligt traditionen ska en scoutledare hålla talet. Scouterna är stora hos oss.

Men min syster är ett underbarn. Hon har vunnit en uppsatstävling och fått åka till Mexiko för det. Hon läser gymnasiematte och kallas Lill-Mensa. Hon är en institution där vi bor. Ja, man kan faktiskt säga det. Men Lill-Mensa eller ej, en halvtimme innan programmet skulle börja låg hon och bankade i golvet för att få Eric i bygdegårn att låta programmet vara utomhus. Alva, som är kårchef i scouterna, slängde ut ungen på trappen. Fast hon klistrades mot bygdegårdsdörren ville hon inte ändra sig. Minuterna tickade.

Och sen kom jag. Med min nya telefon. Och jag ba, jag fixade det. Den här bilden, från bygdegårdens museidel, är den första och den sista jag tagit med min nya telefon. Den föreställer publiken när min näpna syster pratar om fred och utjämning och ljusets makt över mörkret och sån skit. Hon pratar i exakt sju minuter, för det har hon lovat, och hon gör det för det höga syftet: att få min telefon.

Nej. Jag är inte särskilt generös. Jag hann inte prata med mamma och pappa i röran före talet men jag vet att de, liksom alla i den här skithålan, är besatta av hur saker tar sig ut. Mina föräldrar kommer att kompensera min frikostighet.

(Bildutmaning:  https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/34424235086/in/photostream/lightbox/ )

Mentor

Han satt längst bak, längst in, bakom en skärm och han hette Hans Rask. I mötet med honom började min egentliga resa i världen. Vad jag dessförinnan hållit på med var övningar, blindspår, imitationer.

Så också på Redaktionen, där jag tillbringade min tredje dag. Jag var tjugoett år och mån om att göra rätt. Så hade jag också rätt ton i mina nyhetstexter (olika beroende på om det handlade om en order för stans största industri, en budgetmiss i sport- och fritidsnämnden, ett fackligt utspel), i mitt reportage (schnauzerföreningens riksläger) och i texten om visaftonen om bygdens stora dotter och skald (recension? reportage? Jag hade inte stannat hela tiden men fått det att låta som om jag hade). Det var en liten redaktion, många sidor att fylla och stressen var redan fnasröda kinder och en hjärna som värderingsfritt simmade utan möjlighet att fatta beslut. Själv var jag redan ett fullt reporterblock och uttjänta pennor.

– Längst bak, längst in och till vänster är förrådet, sa redaktionschefen.

Jag gick med pennknippet och blocket som insignier framför mig och hamnade längst bak, längst in och till höger.

Hos Hans Rask. Jag frågade honom aldrig om han också kände stress. Ganska många artiklar bar faktiskt hans byline. Han hade en dator i ett hörn av sitt krypin, men mest satt han vid ett runt bord i dess mitt, där det fanns en gammal remington reseskrivmaskin och, första gången jag tittade in, liksom en mandala av olikfärgade kartongbitar.

Han reste sig upp, den där första gången. borstade byxorna fria från något, sträckte ut handen och sa:

– Hans Rask. Och du är förstås Elisabeth Wermén?

– Sommarvikarien, ja.

– Kaffe? frågade han.

Jag hade inte tid och jag sa ”ja”. Det var då jag upptäckte hans gamla italienska kaffemaskin i hisnande turkosgrönt. Den i sin tur fick mig att inspektera ”mandalan” och jag fann att varje kartongbit bar ett ord.

– Jag skulle komma fram till något, sa han tankspritt. Jag leker mycket när jag tänker.

Det räckte med förekomsten av denne man på en liten, utsatt lokaltidningsredaktion i början av nittiotalet för att min världsbild åter skulle befolkas, utanför tunnelseendets gråa monotoni. Vad han gjorde för mig låg mer i vem han var – och det tyckte jag mig se på en gång – än i vad han faktiskt sa till mig. Han var ytterst sparsam med råd och kritik hörde jag aldrig från honom. Ändå var det som om han från det där inre rummet lyste min väg som en fyrbåk och vad jag hörde var ”humanitet”, ”värderingar”, ”moral”. Den praktiska tillämpningen av dessa begrepp var autentiska texter.

Jag lärde inte så mycket den där första sommaren och ingen av de påföljande heller. Jag slår bakut mot de där begreppen fortfarande ibland men om jag någon gång vill förstå dem och kalla dem viktiga måste jag tänka på honom.

Han segnade ner på gatan utanför sin bostad för några vintrar sedan och dog ögonblickligen. Jag lobbade litet hos familjen, som jag vid det laget kände litet grand, och fick dem att skriva Jag leker mycket när jag tänker på hans gravsten.

(Utmaning: honom)

Utan stav

Som elitidrottare måste man kompromissa. Ni vet, mål och delmål, fokus, kroppen ens instrument. Eller ljuger jag nu? Det känns så sant att det var idrotten som gjorde att jag la språket på hyllan och att det sen följdes av annat som jag inte räknat med att lägga dit. Konsten att sjunga landet. Respekten för farfar, som var trollkarl där jag kom ifrån. Inte ens en egenhändigt smidd kniv har jag och det lastar jag idrotten för.

Minnet? Det är tomt. I alla fall minnet från de första åren, när morfar tagit mig till tränarn och tränarn sagt... Jag minns inte vad han sa.

Men jag har ett senare minne. Det är från skolgården, jag är väl tretton och jag fräser åt bästisen: ”Tala så att man begriper!”

Jag tror att jag såg mig som en som väljer motorvägen framför de kringelikrokiga stigarna, det rationella framför urfolksmentaliteten (som om den är mindre rationell! Ja, vad vet jag. Jag har förlorat den) och kanske inte minst individualiteten. Jag framför stammen.

Ironiskt, därför att det är jag som står på tidskrifternas förstasidor, i fyrfärg står jag och så är rubrikerna Bertha, the tribal Queen eller något sådant. Och någon annan än jag får läsa intervjuerna, för där ljuger jag fett ur mitt ihåliga, sönderkörda, själlösa inre. Ljuger om det jag inte vet. Och så blir jag representant för det ursprung jag valt bort.

Allt detta tänker jag på idag, för för första gången under min lysande karriär fick jag tröst. Den som tröstade var farfar och han gjorde det via tolk. Ja, jag var uppe vid viken bortom ormkullen – mitt efternamn betyder faktiskt det – och fick ett samtal med den döende mannen.

– Jag ljuger. Du ljuger. Ljuger gör vi alla! sa han. Har vi en gång fått kontakt med civilisationen, den som slår med händerna och predikar med munnen, är vi gjorda lögnare.

– När de nu nästan slutligt lyckats utplåna oss, vill de göra våra emblem och riter till sina, sa han också.

Innan vi gick pratade han i hörnet med min farbror på det språk som känns som ljummen, okänd mjölk för mig. Min farbror var bekymrad. På vägen ner muttrade han:

– Han gav dig inte staven.

Jag förstod att det rörde sig om något rituellt.

– Fattas bara, sa jag torrt.

(Utmaning: söka)

Livets lagar

Det är någonting speciellt med Annelie varenda vecka, känns det som. Förra veckans speciellhet kommer jag inte ihåg men den här veckan har hon en rosa kassettbandspelare med radio i. Rosa och liksom fluffig och kommande från Amerika. Hon var inte helt cool när hon kom till skolan med den första gången, för hon hade inte testat den ordentligt. Gick omkring och skröt om att det skulle vara amerikansk radio i den. Men det var vanlig svensk. Och det enda kassettband hon hade var Längtan till Italien med Hootenanny Singers. Så att.

Hootenanny Singers har mjuka röster. Det är nästan omöjligt att tänka att de inte är frälsta men det är de inte, fast de sjunger så snällt.

Det speciella med mig är samma varje vecka. Och det är att jag är frälst. I skolan är jag frälst för att mamma och pappa är frälsta men hemma säger mamma och blir fläckig på halsen att det bestämmer man själv. ”Och Jesus”, säger pappa.

Först hade vi ingen stereo och sen hade vi ingen stereo och sen! Sen fick vi en jättetuff med kassettdäck och skivspelare i samma. Fast jag skulle ha sett hur brorsan himlade sig för när jag tog hem Annelie och Bea var det inte tufft alls och högtalarna i samma som jag tyckte var så praktiskt. Och jag hade gjort hitlistor av skivorna vi hade – Samuelsons och Lyckselekvartetten och Jan Sparring och Mia Marianne och Per Filip och sådär – och bara tagit med de riktigt poppiga låtarna men fast jag inte märkte nån skillnad gjorde alla andra det. Alla andra. Jag kunde inte låta bli att tro att de var förinformerade. Om artisternas frälsthet.

Livet har sina lagar. Livets lagar stiftas på skolgårdarna och de säger bland annat att Hootenanny Singers med mjuka röster spelat av Annelie är coolt, men Samuelsons med tuffa röster och på engelska ibland kan aldrig bli coolt, i synnerhet inte spelat av mig. Skollagen säger att man ska gå i skolan i nio långa år, i praktiken i tolv. Och det är 1973 på hösten. Man har lärt varenda paragraf i livets lagar, kan dem på sin hud och intill tristess, och ändå är det sex år kvar.

I praktiken nio.

(Utmaning: längtan)

Samma gamla äng

Som jag anar dig, som bakom ett galler, så skönjer du mig – men då är jag den som är inlåst.

– Ditt liv är som burar på en blomsteräng, sa du en gång men det var tidigare, innan jag hunnit se de spjälor du klamrar dig fast vid.

Frihetens apostel tänkte jag mig dig som. Men vem är utan rädsla, utan vrede, utan girighet, utan skam?

När jag omsider såg hur du är fjättrad, såg jag också att de flesta fängelserna är dragiga hembyggen. Blygsel hindrar mig från att benämna det byggmaterial du släpat ihop för ditt.

Om konstruktionen av själva fängelset är löjeväckande, är låset sinnrikt och bygger på intrikata kombinationer av rörelser och tryckningar. De flesta fängslade kommer, ärligt talat, aldrig ut. Det enda råd jag kan ge är att börja långt från det som verkar vara öppningen och ha tålamod.

Och om du en dag är med om ögonblicket, då låset klickar och går upp, ska du kanske inte inställa dig på att vara så enormt överväldigad. Det första du ska erfara är: det är samma gamla blomsteräng.

(Utmaning: ögonblick)

Kvinnor i velour

”Som ett led i din eventuella behandling vill vi att du svarar på följande frågor:”

Jag tittade mig omkring. Åtta kvinnor i velour i en cirkel av skrapiga konferensstolar. Nio inalles, med mig. Suckande antog jag att det inte bara var jag som reagerade på den svajiga logiken i formulärets första mening men detta var inte platsen, inte stunden. De hade oss där, i velour. Nu var vi kvinnor med dubbel-n. Kvinnor är bejakande, män får pillidutta med språket.

Jag lösgjorde pennan från dess lilla metallmuff som var fäst på skrivunderlägget och tog mig an frågorna. ”Har du någonsin känt dig sviken av din partner?” Ja, mycket, litet, på en skala från 0 till 10 där 10 är... ”Har du haft åderbråck, diskbråck eller annan typ av inre bråck?” ”I så fall, har du genomgått kirurgisk korrigering?” Min känsla av irrelevans steg till irritation. Snart skulle jag stå i brand. Jag såg för mig en bländande låga och sedan förkolning. Stanken av utbrunnet kött och velour.

De andra, de ännu inte antända, satt koncentrerat hukade över sina formulär. ”Det måste finnas någon som är arg,” tänkte jag. Jag förstod att jag såg lika koncentrerad ut som de.

Den fråga som fick mig att brisera var: ”När du var liten, föredrog du att leka med

• pistoler
• dockor
• annat, specificera:............................................

– Vad har det här att göra med min ofrivilliga barnlöshet? skrek jag förtvivlat ut genom en stor och fnasig mun. Jag skrek och skrek och skrek och äntligen försvann cirkeln av kvinnor, äntligen fick jag känna svettig hud mot svettigt lakan, äntligen en däven smak i svalget, fukt i ögonen, ett hjärta på plats i en trögrörlig äkta verklighet. Du pussade min örsnibb och sa grötigt – klockan var omkring tre på natten:

– Gaphals! Du får berätta i morgon.

(Utmaning: led)

Papphammars Pappslöjd

 Det stiger ett fniss upp mot himlarna. Det kommer från två individer, från dig och mig, som står lutade över ett reservdäck som är alldeles platt. Det är rejält kallt, ur munnarna en rök, men himlarna tar möjligen emot fnisset, inte rökoffret. Däcket förblir platt, så också höger fram på din älskade Volvo. Det är ingen fara. Din bil står tryggt på min parkering. Du skulle bara till Bauhaus.

– Jag hämtar mammas, säger jag.

Åka och pumpa ett reservdäck ska vi väl klara, vi som kallar oss Herr och Fru Papphammar. Inte underligt att alla tror att vi är ett par.

Fram med Chevroleten, i med däcket och iväg.

– Kan vi möjligen ta Bauhaus i samma vända, frågar du som för att visa att du mognat, blivit litet praktisk.

Vi är fortfarande litet upprymda över situationen, handfallenheten, äventyret, tidsspillan. Fnissar på under färden.

– Vad ska du ha på Bauhaus? frågar jag i skuggan av ännu ett Papphammarskämt.

– De har specialkartonger med olika mått. Det är en lampa som ska till Berlin.

Bauhaus är enormt. Alla karlar i nejden har tagit sig dit för att fira helg.

– Var har ni specialkartongerna med olika mått? frågar du förtroendefullt en anställd. Jag vill ha en som är sjuttifem gånger sjuttifem gånger sjuttifem.

Vi är nog fortfarande tramsiga. Den Bauhausanställde verkar livas upp. Trots att han insisterar på att de bara har flyttkartonger, ringer han alla upptänkliga avdelningar för att kolla att han inte har missat något.

De har bara flyttkartonger. Den som missat något är du. Herr och fru Papphammar tågar ut från Bauhaus med tre flyttkartonger, en pakettejpsmojäng med pakettejp i och ett nystan snöre. Snöret kostar mest. Någon av oss säger ”Papphammars Pappslöjd” och vi drabbas av paroxysmer. Vad som än händer oss är vi som två tvillingar, spädbarn, som ligger bredvid varandra på en filt och garvar i timmar.

Nästa grej som händer oss är att vi blir bortmotade från luftstället på OKQ8 och finner ett trasigt sådant på Preem. På The-petrol-station-formerly-known-as-Statoil funkar luften i alla andra däck, de som sitter på alla andras bilar, men inte i vårt lösa. Tillbaka till OK, där aggressionsnivåerna gått ner betydligt sen sist och där en anställd konstaterar att det är något konstigt med vår ventil.

Sen händer det inte så mycket mer. Det har gått tre timmar. Vi har inte tid att dricka kaffe. Resan till Berlin börjar sex i morgon bitti.

– Synd att vi inte har nån kartongfixarbok, säger jag när jag kör dig hem. Alla dina praktiska färdigheter har du ju uteslutande tillägnat dig teoretiskt!

Du brukar säga så och jag tycker det är så kul. Det är ett socialt stigma vi har, att vi fröjdas så med varandra, att det kan uppfattas som ett uteslutande av andra.

Betydligt tidigare än jag kunnat ana men så sent att det kommer att nagga din sömn i kanten skickar du bilden på en perfekt kub, förfärdigad av kartong och mycket pakettejp. Där står ”fragile” och ”this side up” och står det inte, som ett litet sigill på ena sidan, ”Papphammars Pappslöjd”?

(Utmaning: praktisk)

I museets dolda vrår

De möts i en av museets dolda vrår; han en man i paletå som bara tycks ha vägarna förbi, hon en kvinna, djupt hopsjunken i kläder som ser ut som sjok efter sjok av grått. Av darrningarna över axlarna förstår man att hon gråter. Han böjer sig ner några grader. En hand på hennes axel. Tröstande strupljud. Och han säger:

– Jag hörde vad de sa.

– Så du var inne i salen? säger hon utan att titta på honom.

Nu böjer han långsamt på knäna.

– Jag såg din installation också.

– Och..?

Hon låter förväntansfull, det kan inte hjälpas, men han säger ingenting, makar sig bara tillrätta bredvid henne i huksittande, som om de är två tiggare i maskopi. Hon tittar upp på honom:

– Du anar inte hur jag sparat och jobbat för att kunna ta mig hit till Vårsalongen och få se mitt verk.

– Och så råkar du ut för det där gänget.

– Det värsta var att de sa att jag blev antagen för att det var övertydligt att jag var same.

– Det är inte du som blivit antagen, det är installationen. Tycker du själv att den är bra?

Hon gnuggar sitt ansikte.

– Det vet man väl aldrig, säger hon grumligt.

Han sitter tyst en stund. Så säger han medan han börjar resa sig:

– Minns detta: du är inte ditt verk.

– Jag är inte mitt verk, repeterar hon.

– Och jag önskar dig, fortsätter han, rak rygg och ett par barn.

– Ett par barn??

– Du behöver känna kärlek.

– Då har jag ännu mindre tid och råd att äga mig åt konst!

– Tid är magisk. Du får se.

Han skuddar dammet av rocken och är försvunnen. Och hon reser sig och går tillbaka till salen där hennes installation hänger; hon går rakryggad, för hon är arg.

– Det skulle han aldrig säga till en kille! säger hon till ingen.

Argt kastar hon en blick på sitt projekt, som hon ägnat månader av möda. Norrskenet rör sig majestätiskt över den mörka sfären och i björkarna sitter stumma skator.

– Det är klart jag tycker om det, fräser hon.

En kvinna i närheten hajar till.

– Ja, jag med, säger hon och ler. Den här är verkligen en av mina favoriter. Man expanderar!

(Utmaning: kritik)

Fettisdag

Redan de gamla etruskerna skulle ha hånat mormor för att hon inte hade några semlor att bjuda på på fettisdagen. Mormor: bullrande men ängslig. Hon framförde rullatorn som om hon egentligen var dansare men mot slutet med egendomliga hack i rörelserna. Detta var i februari hennes sista år.

Vi samlades som vanligt under hennes skumma tak på eftermiddagen; försonade, förenade, hetväggsälskare och torrbullstuggare om varandra, i förväntan och i lättnad över att höra till. Ingen tänkte på att de rejäla kartongerna från Hellgrens inte var tillstädes men alla såg på mormor när hon gled ut ur köket att något allvarligt hade hänt.

Hennes berättelse var långsam och entonig men när hon kom till slutet bröts hennes röst ned till hulkningar:

– Trenne manspersoner stod det där!

Utanför Hellgrens, alltså. Och de hade rökt och haft rutiga skjortor och talat ”polackiska” och mormor vågade bara inte gå förbi dem och de stod och stod och stod. När mormor blev riktigt kall om fötterna, smet hon in på Ica.

– De har semlor där också, farmor, sa min kusin Anita.

Det gurglade om mormor.

– Alimenta! fick hon fram i till vansinne gränsande förakt.

Vi vet ju det. Det är bara Hellgrens som duger. Så medan vi kusiner tröstade mormor sprang morbror Börje ned och köpte ett par ton semlor hos dem. När väl mormor tagit sin gryta till chiffonjén, där hon nådigt hällde upp varm mjölk till dem som ville ha med den nötta nysilversleven började hon låta som vanligt igen. Det till och med undslapp henne att hon kommit billigt undan detta år. Då kom det en naken blixt i morbror Börjes ögon men bara för en stund.

Hon dog sen på höstkanten.

(Utmaning: Person)

I källaren med dig

Du attackerar mig med trälim. Jag vet det för att den klibbiga ytan på träsleven glittrar litet när du håller upp den mot mitt ansikte. Det måste vara från källarfönstret uppe i trappan som det kommer in en aning ljus. När sleven träffar (kind, näsa, haka, mun) bekräftar smaken och lukten vad jag anat. Trälim. Det är bara trälim. Ändå kväljer mig den lilla klick jag råkat svälja. Själva slaget gjorde inte ont.

Jag måste erkänna att jag är praktiskt taget handfallen. Som så ofta tänker jag, att en borde tänka på möjliga scenarion och lägga upp åtminstone skissartade strategier. Jag har inte gjort det den här gången heller.

Det andra slaget träffar tyvärr mitt på huvudet. Jag har alltid varit litet stolt över mitt hår. Det kommer jag inte att kunna vara längre på ett tag. Jag är klarsynt nog att inse att det är mitt minsta problem just nu.

Ett gurglande läte. Jag förstår att du fyller träsleven med mer lim. Då är det alltså från en burk. Jag hade föreställt mig Cascos orangefärgade flaska i plast.

Tydligen blir du otålig, för i ett nu flödar vad jag uppskattar till en halvliter lim över hela min varelse, från hjässan och nedåt. Jag får mål i munnen, tar sats och ropar:

– Du!

Det allra mesta tyder på att det är försent.

Utmaning: Mörkret