Utan strand

Hon har hunnit bli hundra och hon repar sig från alla sina missöden. Salt vatten är hennes element. Hon simmar i en våt famn av tårar, äter maneter. För inte så länge sedan – tjugo år eller så – hände det något. Den stora havssköldpaddan nådde botten av sig själv. Där fanns inget ljus och ensam var hon. Man det tog bara ett par år så var hon uppe, leken fattade tag i henne igen och – vad ska man säga – någon sorts hopp. Hon såg korallrevens alla färger, visste inte hur hon hade åkt ner i depression och minst av allt hur hon kommit upp. Hon började äta. Allt var som förr, utom minnet.

En havssköldpadda behöver inte minnas mycket, utom den strand där hon är född.

Gör hon inte det får hon inte fler ungar.

Sköldpaddan försöker varje säsong. Hon sätter fart och simmar besatt men när hon borde vara framme är hon mitt i oceanen. Fel kurs. Dag efter dag, år efter år. Hon kan inte hitta hem. Ett enda minne har hon: hur hon kläcktes – sand överallt – och hur hon rusade mot havet.

Äggtung och modfälld ligger hon och flyter. Hon ska aldrig få lägga sina mjuka, sega ägg. Aldrig få gräva ner dem i sanden. För hon hittar inte längre till sin barndoms strand, dit hon alltid, alltid tagit sig för att föra livet vidare.

(Utmaning: skriv om att glömma)