Valentinyra

Snön tassar milt. Vi hade tänkt oss att den skulle yra på vår första icke-kommersiella Valentinyra. Choklad och rosor förbjudna, pussar påbjudna. Snö som smälter på varma läppar. Mun mot mun. Kärleken är gratis.

Vid sjökanten sätter Jonatan igång den första brasan i god tid, den som ska bli glöd för våra fiskar. Den andra riggar han strax innan folket kommer, den som ska värma och ge ljus. Så lägger Harald på potatisen och smålöken och sist fisken på gallret, så att allt är färdigt när klockan slår sex. Då kommer Ingrid med sallad, i en stor kylväska för att hålla den varm, och snart börjar alla droppa in. Det är vännerna från hela stan och några modiga som sett affischerna vid Brommaplan.

I ett par timmar håller vi på. Det är käk och cava och pussar, några tar chansen att åka skridskor i mörkret och Astrid och Folke läser kärlekspoesi – ja, några prosasnuttar också – som de skrivit i hast. ”Med gudomlig inspiration”, hävdar Folke. Vi hade tänkt oss att komma på sätt att få folk att tala om kärlek. Inga-Lill föreslog att vi skulle dela ut lappar med frågor. Inga-Lill är bra men hon är rektor. Vi kommer nog på något till nästa år, om det blir någon icke-kommersiell Valentinyra. Sponsorerna blir nog inte så glada i år. Vi har glömt att ta med oss deras stora skyltar. Eller var det Madeleine som tyckte de var fula? ”Får Judarn att se ut som en hockeyrink”, ska hon ha sagt. Jag ser oss framför mig, Inga-Lill och Harald och jag, i hjälmar och massor med skydd, tacklande varandra för kärleken. Skulle det ha blivit mycket annorlunda med skyltarna? Ja, det tror jag. Den intima känslan skulle vara borta. Ska vi låta sponsorerna förstöra? Nej. Vi kan faktiskt ta betalt för maten.

(Utmaning: skriv om att yra)