Svävar

Liberia ska bli mitt. Därför sitter Roy och Stanley och Tony och jag bakom den här traven gamla däck och väntar. Vi är veteraner, därför väntar vi. Man har väl lärt sig någonting. Ingen idé att bli spattig, som åttaåringarna. Skjuta vilt omkring sig. Man har lärt sig någonting. Och kanske hade man en viss vad heter det insikt redan från början. Annars skulle man inte ha levt så här länge. Blivit så gammal. Jag fyller femton i morgon. Då får jag vodka och extra amfetamin. Yum, kallar vi det. Yum är bra.

Nu kommer de där borta! En nästan osynlig rörelse i dammet. Jag pussar min kalashnikov, Roy juckar litet mot sin. Det är för tur. Kikarsiktet är en del av min kropp, en ögonöppnare, det växer ihop med mitt öga och nu har jag en jävel i stråkorset. Jag kollar att de andra är skjutklara – man är ju veteran – och så börjar vi: ratatatatatata. Det gör skönt i kroppen. Jag fäller en, sen en annan. En liten patrull bara, de andra grabbarna tar hand om resten. Sen dansar vi ett tag, härmar AK47:orna. Ratatatatatatata. Det är så skönt att döda. En gubbe står upp och sen ligger han med en hinna av blod. Man blir vad heter det beroende av det till slut. Av att döda.

Det här är livet. Alltid litet påtänd. Och kompisarna. Dom säger att vi strider för Liberia och det är klart att vi gör. Men jag strider för att jag inte har något annat. För att jag svävar alldeles ovanför jorden och är fri, fri, fri!

(Utmaning: skriv om fokus)