Händelsen med herr Angelou

När milisen kom till vår lilla stad satt herr Angelou som vanligt i administrationsbyggnadens tornrum, skötande bokföringen. Ett öga kastade han ut på gården, såg Philippos trashanksarmé som skanderade något och viftade med vapnen ovanför huvudena. Sedan lät han sig förloras i räkenskaperna, kolumn för kolumn, som en vanlig dag. Bredvid sig hade han ett glas vatten och en liten persimon. Det skulle bli mellanmål vid tiotiden.

Han hann inte till något mellanmål. Kvart över nio bröt sig milismännen in i administrationsbyggnaden, som bara var barrikaderad med några enkla lastpallar i trä. De fann ett tomt hus, borgmästaren och hans entourage hade valt att inte gå till arbetet när de hörde att milisen var i närheten. Blott vaktmästaren och chaufförerna hade tagit sig dit, satt upp de torftiga barrikaderna och hoppat ut genom ett fönster. Men före dem, förstås, herr Angelou, som hade tidiga vanor och en persimon i portföljen.

Det tog inte männen många minuter att hitta honom. Värdigt skruvade han på hatten på pennan, lade in bokföringen i kassaskåpet och frukten i väskan innan han lät sig föras med.

Ingen vet vad som hände honom de följande minuterna men man kan anta att han behandlades skändligt av milisen. Också att han satt eller stod med rak rygg. Det var hans sätt.

Det sista vi såg av herr Angelou var när han släpades i vristerna efter en gammal märr genom stadens dammiga huvudgata. Portföljen höll han tryckt mot bröstet trots att bakhuvudet dunsade i marken för varje steg hästen tog.

Vad hade han gjort? Han var inte en hög ämbetsman. Han var bara en kamrer som gjorde sitt jobb. Även om milisen tog över skulle de ha nytta av honom. Varför fick han dö en sådan ovärdig död?

Efteråt gick milisen från dörr till dörr och fick folk att skriva på med sina namn att de stödde dem. De var rädda och skrev på. Men i hjärtat var det ingen som stödde milisen efter händelsen med herr Angelou.

(Utmaning: skriv om att vara lojal)