Återträff

På Galleri Lilla Stinsen i Djursholm sitter de, trettio år senare, uppradade ungefär i den hackordning som gällde då: Micke och Korven och Ewa med sina kumpaner längst upp vid ena kortsidan, vid den andra Soe och Meta med mycket däven ensamhet omkring sig. Emellan dem alla andra, i fallande ordning. Det är återträff från gymnasiet, alla är där, men en person sitter ensam, alldeles ensam, vid ett runt bord som inte är dukat.
– Personalen måste ha räknat fel, väser Maria, som lika beskäftigt som på den gamla tiden har ordnat klassträffen tillsammans med Kerstin.
– Eller så har någon kommit som glömt att anmäla sig, viskar Kerstin tillbaka men Maria har redan begett sig ut i köket.

Plötsligt är det som på en safari i Afrika. Människorna sitter uppradade på första parkett och tittar på djuret vid det runda vattenhålet. Viskningarna är andlösa men ändå gälla:
– Vad roligt att han kom!
– Det hade man aldrig kunnat tro.
– Ge sig tid...
– Det måste vara mycket nu.
– Man kanske skulle gå fram och hälsa?
– Det vore väl dumt. Vi sitter ju här.
– Men han är ju ensam!
– Minns du vad bra han var på matte?
– Han blev ekonomie doktor sen, sa min mamma. Hon känner hans mamma.
– Och nu är han partisekreterare...
Den lågmälda konversationen hämtar andan ett ögonblick tills Micke säger, och något för högt:
– Ja, men bara för sossarna!

Den ensamme mannen studsar till, tyr sig tröstsökande till sin iPhone. I nästa nu har han en plats allra längst ner vid bordet. Återträffen i Djursholm kan börja.

(Utmaning: skriv om att gå långt)