Snälla leken

Vuxenröst: Snälla leken börjar nu!
(tystnad)
(mer tystnad)
Vuxenröst: OK. Jag kanske ska förklara. Man får prata, man får sjunga, man får gå omkring i klassrummet och den som har varit snällast när klockan ringer vinner.
Barnröst: Vad vinner man, fröken?
Vuxenröst: Det är en hemlighet.
Barnröst: Jag är snäll! Jag sitter alltid på min plats och räcker upp handen.
Vuxenröst: Det är väl bra men du måste vara aktiv för att vinna.
Barnröst: Varför ska man sjunga?
Vuxenröst: Det var bara något jag kom på, för att förklara att man får göra allt.
Barnröst: När man gör allt är man väl inte snäll?
Vuxenröst: Ja, vad är det egentligen att vara snäll?
(muttranden)
Barnröst: Att lämna tillbaka saker man har tagit.
Barnröst: Att inte ta något från första början.
Barnröst: Att säga förlåt.
Barnröst: Att inte behöva säga förlåt för att man inte gjort något.
Vuxenröst: Bra! Många av er tycker att snällhet är något passivt. Ni kanske har rätt. Varför ska man vara snäll, då?
Barnröst: Det är tråkigt att vara snäll!
Barnröst: Tyst! Sabba inte! Du får inget pris!
Barnröst: Man ska vara snäll för att det gör ont i folk om man inte är snäll mot dom.
Barnröst: Sebastian är inte snäll mot Sofie.
Barnröst: Alla killarna mobbar Sussi.
Barnröst: Nästan alla killarna.
(klockan ringer. alla barnen rusar ut)

– Jag tänkte inte så mycket när jag utformade den här övningen, säger fröken Johanna till sin handledare Hans. Jag hade väl hoppats att processen...
– Processer hoppas man inte på i sexan. Man kan låtsas ha en process men man ska veta mycket väl vad målet är. Du var illa förberedd. Nu tar vi en kopp kaffe.
– Kan jag få fortsätta efter rast? Knyta ihop det?
– Det finns inget att knyta ihop. Vi har lagt ner nog med tid som det är.
Olyckligt går Johanna mot lärarrummet. Hon hade förväntat sig så mycket. Oceaner av visdom och kärlek. Ja, hon vet vad hon sett framför sig innan hon somnade kvällen innan: hur alla killarna – nästan alla killarna – samlades kring Sussi och sa förlåt.

Ett litet barn kommer fram till henne och tar henne i handen.
– Tror du att det blir lättare för mig nu, fröken?
Hon säger det så neutralt att Johanna förstår att det är en anklagelse.
– Nej. Förlåt, Sofie.

(Utmaning: skriv om att vara snäll)