Credo

”Vi veta, att själens protoplasma aldrig dör.”
Det var kallt i rummet. Någon smög fram och rörde om i fyrkaret, lade på ett par stockar. Vi andra reciterade vidare:
”Vi veta tillika, att Kristus är uppståndelsen.”
Jag kan det utantill, ändå höll jag ögonen fästa på texten, ett helt ark. Ett credo. Vi reciterade det varje gång vi hade sammankomst. Så är det för en liten kringränd sekt, den måste ha sina trossatser klara för sig. Så var det nog också för de första församlingarna. Urkyrkan. De var hotade. Och minnet av det lever kvar i den vanliga kyrkan, alla kyrkor. Även där läses trosbekännelsen varje gång.
”Vi veta, att livet uppkom på Jupiter.”
Nackdelen med att läsa det varje gång man samlas är att det lätt blir en slentrian. Det brukar våra diakoner varna för. Jag borde förhålla mig till Jupiter varje gång jag läser. Jupiter?
”Vi veta, att Maria blev havande med ängeln Gabriel.”
Vi är en radikal kyrka. Vi tror inte på jungfrufödelse och bara i viss mån på skapelse. Det där med Jupiter och livets uppkomst är litet suddigt. Det är mycket som är litet suddigt. Jag är en inte helt okritisk församlingsmedlem.
”Vi veta...”
”Vi veta...”
”Vi veta...”
Trosbekännelsen växte sig in i mig, uppfyllde mig, hotade att kväva mig. ”Vi veta si och vi veta så”!Vilka är vi som behöver ett trossystem? Vad är det till för? Jag kände som jag alltid känner det ungefär när vi är vid punkt arton: Jag behövde inte det här. Hela min kropp ville att jag skulle lägga det tryckta bladet på stolen och stilla gå ut. Jag anade till och med att trossatserna var farliga för mig, hämmade mitt eget tänkande. Ändå stod jag kvar, mässade vidare:
”Vi veta, att den livgivande gemenskapen släcker all törst.”
”Ja, det är ju det,” tänkte jag. ”Detta är min biljett till den öppna, den varma, den obefläckade gemenskapen. Det är den jag inte vågar vara utan.” Det var bara några rader kvar. Sen skulle det bli fika.

(Utmaning: skriv om att veta)