Vi snarade änder på saltängarna ner mot Salthouse, Philippa och jag.
– Så här får man inte göra hemma, viskade jag andlöst.
– Ni har inte lika dumma fåglar hos er. Var tyst nu!
När vi hade gjort i ordning betet och snarorna var jag så exalterad att jag darrade. Detta var riktig jakt! Jag befann mig i den varma skuggan av en mängd förfäder och förmödrar, i rakt nedstigande led ända från stenåldern, som hade gjort samma sak. I kroppen mindes jag uttåget från Afrika.
Vi behövde bara vänta tio minuter innan en flock landade. Ovetande om våra hotande gestalter bakom en buske gick de fridfullt och betade. Jag darrade igen. Jag kan inte bedöma tiden det tog innan jag hade en and helt nära min snara. Hon tog ett kliv rakt in i öglan och jag drog till i rätt ögonblick. Fångst!
Och det roliga var över. Det rofyllda också. Jag glömde allt om färden från Afrika, det enda jag hade ögon och öron för var den stackars fågeln, som skrek av smärta och dödsångest.
– Nu ska du bryta nacken av den, instruerade Philippa lugnt.
– Aldrig. Det får du göra.
– Det är ditt byte.
Anden skriade. Jag kunde knappt hålla den.
– Kan vi inte bara släppa den?
– Det går inte. Den har brutit foten.
Gråtande lyckades jag till slut övertala Philippa att döda den vackra fågeln. När hon gjorde det grät jag ännu mer. Philippa kunde känna att jag inte var upplagd för mera jakt. Med den sakta svalnande fågeln i famnen gick jag de två kilometerna hem till Beck House. Philippa stannade. Hon hade inte snarat på många år.
Det var fågel till middag den kvällen. Som jag älskade vildfågel. Och utan hagel i. Jag satt och vände på ett salladsblad. Förfäderna hade lämnat mig. Jag kände mig ömklig och patetisk. Skulle jag bli som alla andra och hellre äta kött från djurindustrin än att jaga själv? Skulle jag – hemska tanke – bli vegetarian? Kunde jag lämna övervägandena till senare? Jag visste bara att jag hade förändrats i grunden. Jag hade bragt en varelse om livet på grymmaste sätt. Det var en gärning som inte gick att utplåna. Jag hade stigit över en gräns.
(Utmaning: skriv om en fälla)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fantastisk text.
SvaraRaderaEn bra historia. Svår fråga jaget ställts inför.
SvaraRaderaDu skriver så bra och har så intressanta historier.
SvaraRaderaBra som vanligt. Påminns om den gång jag slog undan bössan för pappa när han skulle skjuta ett rådjur. Jag kan inte döda ens en liten mus
SvaraRaderaSå bra! "I kroppen mindes jag uttåget från Afrika" Vilken ut/inzomning! Känner igen allting.
SvaraRaderaDet känns som om jag skulle ha reagerat likadant. En dubbelmoral som är svår att värja sig mot. Lysande text.
SvaraRaderaEn fröjd att läsa ditt, som alltid!
SvaraRaderaLysande text om brännande fråga-
SvaraRaderaJag hoppas att det här är påhittat - att gråta istället för att avliva fågeln som lider är väldigt inhumant, trots att man redan jagar på ett humant sätt, d.v.s att tillvarata kött från djur som har fått leva fritt i naturen - inte köpa billigt kött från giriga multinationella företag, där djuren ofta har dåliga levnadsvillkor.
SvaraRaderaEfter att ha läst mitt redan publicerade inlägg, inser jag att det bara var negativa saker jag skrev - lätt hänt att jag koncentrerar mig på negativa aspekter och förbiser det positiva!
SvaraRaderaUr ett litterärt perspektiv var det väldigt bra skrivet - lättläst och fokuserat på känslor - jag tror att många människor kan identifiera sig med den här texten, eftersom större delen av sveriges befolkning lever ett stadsliv och ofta är distansierade från naturen och råvarorna för vår föda.
Väldigt bra skrivet!