Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 27 februari 2012

Änkornas källare

En burk tonfisk och litet ris. Hur länge ska det räcka? Hur lång tid ska det ta innan vi är avskurna från världen utanför den lilla källaren, som kallas änkornas källare, fast vi inte vet om vi är änkor än. Min man var herde. Min man är herde. Han var ute i markerna och har inte kommit tillbaka på fjorton dagar. Belägringen har varat i tre veckor. Min man var bara tvungen att se om sina får. Litet får vi höra från dem som smyger ut och in genom källardörren. Det sägs att varje förband har med sig medlemmar av säkerhetspolisen. De ska ta hand om dem som vägrar skjuta på civila, de som försöker desertera. Det är ett av våra få glädjeämnen: att många har gått över, har lagt ner vapnen för att slippa skjuta på sina egna. Men det blir svårare nu, förstås. Med säkerhetspoliser i varje stridande förband. De arkebuseras väl, de som inte klarar av att skjuta på barnen, på sina grannar. Torteras kanske först.

Vi kan absolut inget göra. Det är det värsta. Det är värre än att jag inte vet var min Rashid är. Vi sitter i en källare som stinker alltmer. Så gott som alla som gått ut efter litet bröd, desperata förstås, har försvunnit. Inte Ali. Han slängdes tillbaka ner i vårt hål där han drog sina sista väsande andetag. Vi räknade fjorton kulhål.

Hur ska det här sluta? Kan det sluta? Var är FN? Resonerar de som så, att militär som släppts lös att slåss mot den egna obeväpnade befolkningen är en helt intern angelägenhet?

Men det finns inga interna angelägenheter när man bryter mot de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är universella, går utöver statsgränser. De universella rättigheterna kräver att alla, oavsett nation, ställer sig på folkets sida mot tyrannerna.

När kommer FN? Vi förblöder här i väntan. Jag slickar blod från pekfingret. Slant med kniven när jag skulle öppna tonfiskburken. Nu petar jag ut innehållet och delar det i åtta bitar. Åtta dagars försörjning, om tonfiskköttet inte härsknar i den kvalmiga luften. Och så riset till det.

(Litet grand snott från Marie Colvins sista reportage från Syrien i DN den 26 februari)

(Utmaning: skriv om vanmakt)

7 kommentarer:

  1. Man får sno om man gör det så bra som du tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Ja det är spännande att följa dina krigshistorier, dom är så levande.

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt bra text. Det är OK att stjäla för att föra sanningen vidare, tycker jag.

    SvaraRadera
  4. Ja man undrar hur länge det ska få fortgå. Att döda sina egna. Hur tänker de? Bra skrivet. Gillade det sista, blodet när hon slinter med kniven.

    SvaraRadera
  5. Bisarr vanmakt. Vad är det att vara människa funderar jag igen när jag ryckts med av din text? Varför är vi så onda? Det är ju så enkelt att göra gott!

    SvaraRadera
  6. Förskräckligt förfärligt. Vanmakten känns nästan som en biprodukt...

    SvaraRadera