Rosenvatten och illusion

På kvällen var det åter visning av Axels lägenhet.
– Jag kommer väl till dig efter jobbet, då, sa han till Kim.
– Nej, för jag har bestämt att jag ska bjuda dig på middag på Lupinen. Dyk upp när du är färdig!
Axel tackade och la på. Lupinen. Det var länge sedan. Han älskade Lupinen.

Efter jobbet tog han sig till Vita Bergen. Kim satt redan i förrummet, blond, rufsig gloria och smala fingrar, plockande med några lupinfrön. De gav varandra en lätt kram.
– Åh, vad jag trivs här, sa Axel.
– Vi kommer att ha mycket närmare hit när vi flyttar. Det blir vår kvarterskrog, nästan. Vill du också ha rosenvatten?
– Nej, ingefärsvatten. Jag tar det vid bordet.
Axel märkte inte Kims snopna min fastän han stod mitt emot honom och lekfullt drog honom upp ur den bekväma fåtöljen.

Kim hade tänkt vänta till desserten. Han hade för sig att de gjorde så i Hollywood. Men när de hade beställt kände han sig så explosiv att han inte kunde vänta längre.
– Axel, jag älskar dig, började han.
En hand for ut mot hans på bordet och Axel sa:
– Och jag älskar dig. Mer än mitt eget...
– Du avbröt mitt tal!
Axel rodnade när det började gå upp för honom vad Kim höll på med.
– Kim!
– Nu har jag glömt det. Talet. Men jag vill att vi gifter oss i samband med att vi flyttar ihop.
Han såg olycklig ut. Axels ögon blev våta. Frånvarande tog han bomullsservetten och baddade dem. Tystnaden blev lång, tills Kim ynkligt sa:
– Vill du?
– Det förstår du väl, sa Axel med en röst som om han talade inifrån en märgpipa. Jag menar ”ja”. Jag är så glad!
Kim tittade ner.
– Jag har ingen ring. Tänkte att vi skulle titta ut ringar tillsammans. Men jag har den här.
Över bordsskivan sköt han ett taffligt inslaget paket.
– Får jag öppna?
Kim nickade.
– Oj. Din pappas träkåsa! Men du då? Vad ska du ha?
– Det är inte pappas. Det är en kopia av den. Jag vet att du tycker om den.
Axels fingrar grep om Kims och maten kom, en underbar paj med en underbar sås. Kim beställde in ytterligare ett glas rosenvatten.
– Även om allt blev litet halvmisslyckat ska vi i alla fall skåla i rosenvatten, nu när de inte har champagne.
– Halvmisslyckat? Det var det mest romantiska som hänt mig i mitt liv, utom när jag blev kär i dig. Och du vet att jag föredrar rosenvatten framför champagne.
– Den romantiska kärleken är en illusion.
– Jag vet, vi vet. Därför är det en sådan nåd att detta händer oss.
– Nåd tror jag inte heller på.
– Man kan säga så ändå.
Rosenvattnet kom. Det var Axel som höjde sitt glas först.
– För en underbar illusion!
– För illusionen!

(Utmaning: skriv om att fria)

Mitt skåp

Om man öppnar min ryggtavla finner man att den är ett skåp, stängt med en enkel hasp som dock är ganska rostig. Men luckan går att få upp, gnisslande på gistna gångjärn. Därinne på hyllor av tunnhyvlad teak finns alla mina skatter: en himlastege, en månsten stor som ett ägg, utsnitt av texter jag bestämt att jag alltid ska bära med mig. Så typiskt mig att bära mitt vackraste dolt på baksidan. Ibland, kanske vart fjärde år, låter jag någon titta. Rune har fått se, och Alicia, men inte mamma och brorsan. När den jag visar skåpet har sett färdigt och ställt sina frågor ber jag honom eller henne varsamt lyfta ut föremålen och bära dem till min framsida, så att jag själv kan se. Det är texterna jag är mest intresserad av. Har man en gång sett en himlastege och en jättestor månsten minns man hur de ser ut. Jag går igenom texterna ganska grundligt, tills jag märker att min vän börjar bli rastlös. Då lägger jag till några nya fynd, om solens gula som smutsar rutan, till exempel (Det har jag läst. Det låter bättre på engelska. Yolk är ordet som används.) Bara små, små utsnitt. Små utsnitt som öppnar synen eller hjärtat.

Jag har tänkt på att det är opraktiskt att ha sitt skåp på baksidan. Att det är genant att inte komma in i sitt allra heligaste av egen kraft. Att vara utlämnad åt någons godtycke. Att inte kunna titta på de där textraderna när helst man vill.

Förr frågade jag alltid: ”Var har du ditt skåp?” Än har jag inte träffat någon som över huvud taget har något i sin kropp. Då tycker jag det är bättre att ha ett, även om det sitter litet obekvämt till.

(Utmaning: skriv om ett skåp)

Änkornas källare

En burk tonfisk och litet ris. Hur länge ska det räcka? Hur lång tid ska det ta innan vi är avskurna från världen utanför den lilla källaren, som kallas änkornas källare, fast vi inte vet om vi är änkor än. Min man var herde. Min man är herde. Han var ute i markerna och har inte kommit tillbaka på fjorton dagar. Belägringen har varat i tre veckor. Min man var bara tvungen att se om sina får. Litet får vi höra från dem som smyger ut och in genom källardörren. Det sägs att varje förband har med sig medlemmar av säkerhetspolisen. De ska ta hand om dem som vägrar skjuta på civila, de som försöker desertera. Det är ett av våra få glädjeämnen: att många har gått över, har lagt ner vapnen för att slippa skjuta på sina egna. Men det blir svårare nu, förstås. Med säkerhetspoliser i varje stridande förband. De arkebuseras väl, de som inte klarar av att skjuta på barnen, på sina grannar. Torteras kanske först.

Vi kan absolut inget göra. Det är det värsta. Det är värre än att jag inte vet var min Rashid är. Vi sitter i en källare som stinker alltmer. Så gott som alla som gått ut efter litet bröd, desperata förstås, har försvunnit. Inte Ali. Han slängdes tillbaka ner i vårt hål där han drog sina sista väsande andetag. Vi räknade fjorton kulhål.

Hur ska det här sluta? Kan det sluta? Var är FN? Resonerar de som så, att militär som släppts lös att slåss mot den egna obeväpnade befolkningen är en helt intern angelägenhet?

Men det finns inga interna angelägenheter när man bryter mot de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är universella, går utöver statsgränser. De universella rättigheterna kräver att alla, oavsett nation, ställer sig på folkets sida mot tyrannerna.

När kommer FN? Vi förblöder här i väntan. Jag slickar blod från pekfingret. Slant med kniven när jag skulle öppna tonfiskburken. Nu petar jag ut innehållet och delar det i åtta bitar. Åtta dagars försörjning, om tonfiskköttet inte härsknar i den kvalmiga luften. Och så riset till det.

(Litet grand snott från Marie Colvins sista reportage från Syrien i DN den 26 februari)

(Utmaning: skriv om vanmakt)

Anställningsintervjun

Stolt traskar jag i mina finaste boots Sveavägen fram. Jag hyser tilltro till mig själv. Snacka kan jag och snacka ska jag på denna första anställlningsintervju på sju år. Jag har använt rätt strategi.

Jag möts av en panel bestående av två kvinnor och en man. Kvinnan i havrefärgad dräkt börjar.
– Kan du visa ditt green card?
Jag blir litet överrumplad av frågan.
– Det tror jag att jag har slängt.
– Det spelar ingen roll, för den tidning i Wisconsin som du fått så goda vitsord från existerar inte, säger mannen.
– Det var rätt länge sedan. De kanske har bytt namn.
Då brister den andra kvinnan ut i en harang:
– Existerar inte och har aldrig existerat! Vi har varit i kontakt med andra tidningar. Och så har vi kollat med de referenter du angivit i din ansökan. På det bussgarage där du jobbade i tre månader – inte tre år, som din ansökan anger – frontalkrockade du totalt tre bussar. Som undertextare av film från engelska till svenska var du – jag citerar – ”urusel” och slutade före provanställningens slut. Varför tror du att vi vill ha dig som simultantolk?
– Varför har ni kallat mig till intervju om jag nu är så pissig?
– För att meddela dig att vi har lagsökt dig, säger mannen och knackar med pennan i bordet.
– Näh!
– Jo. För urkundsförfalskning och bedrägligt beteende. Aldrig i vår tid har vi stött på sådan fräckhet.

Vimmelkantig går jag därifrån. Allt var över på mindre än tre minuter. Det var ingen riktig intervju. Och som jag jobbat med ansökan. Klippt och klistrat. Det slår mig plötsligt att de inte sagt något om dokumenten från gymnasiet och från universitetet. Min fil mag. Betyder det att de går att använda igen någon gång? Det var mycket jobb med dem.

Jag går hem och bokar en enkel till Chiang Mai. Några månader bara, ett halvår. Tills allt har blåst över.

(Utmaning: skriv om något missvisande)

Kundalini

Hur mycket han än försökte ge sin kropp var den i vägen för sig själv. Han blev bara rastlös av avslappningsövningar och fick ont av pilgrimsvandringar. Nu hade han hittat ett litet yogacenter precis runt hörnet från där han bodde. Kundaliniyoga! I skyltfönstret stod bara några knapphändiga ord om att balansera energin i kroppen och få bättre sömn och ökad livsglädje men han visste, han kunde sin esoterika: att väcka upp kundalinienergin som låg och vilade som en hoprullad orm längst ner vid ryggradens slut var i princip likvärdigt med att bli upplyst! Han gick in och köpte ett klippkort. Och dagen försvann och också en natt och han stod där på centret med sin nyinköpta yogamatta. Så här såg han på sig själv: att han redan var så andlig att han skulle behärska kundaliniyogan på en nanosekund. Instruktören skulle se honom och förundras, kanske tro att han ljög om att vara nybörjare.

Det var som en skimrande snölykta som slocknade. Han hade burits av ett ljus som inte ville lysa på honom längre. Redan vid tredje positionen fick han ge upp. Han nådde inte sina fötter med händerna. Omkring sig såg han gamla och unga som svalt och avslappnat och med utsökta rörelser klarade det som han fick svettas och slita för, utan resultat. Förstulet smög han därifrån, lämnande den exklusiva yogamattan i ull för niohundrasjuttio kronor efter sig, och gick till kvarterspuben och beställde en Sofiero. Klippkortet rev han sönder. Han kunde inte ge det till någon utan att erkänna sitt misslyckande.

Så slutade hans försök att ge kroppen något den behövde.

Flera år senare, när han hade börjat meditera dagligen och inte bara läste om meditation, dök insikterna upp för honom: kropp och huvud är inte skilda från varandra och det finns ingenting som heter ”lyckas” och ”misslyckas”. Det är ingen tävling. Man är där man är. Alla dessa år han försökt ge kroppen något hade han sett sig som skild ifrån den. Därför hade han upplevt sina misslyckanden. Därför, och för att han jämfört sig, tävlat.

(Utmaning: skriv om energi)

Återträff

På Galleri Lilla Stinsen i Djursholm sitter de, trettio år senare, uppradade ungefär i den hackordning som gällde då: Micke och Korven och Ewa med sina kumpaner längst upp vid ena kortsidan, vid den andra Soe och Meta med mycket däven ensamhet omkring sig. Emellan dem alla andra, i fallande ordning. Det är återträff från gymnasiet, alla är där, men en person sitter ensam, alldeles ensam, vid ett runt bord som inte är dukat.
– Personalen måste ha räknat fel, väser Maria, som lika beskäftigt som på den gamla tiden har ordnat klassträffen tillsammans med Kerstin.
– Eller så har någon kommit som glömt att anmäla sig, viskar Kerstin tillbaka men Maria har redan begett sig ut i köket.

Plötsligt är det som på en safari i Afrika. Människorna sitter uppradade på första parkett och tittar på djuret vid det runda vattenhålet. Viskningarna är andlösa men ändå gälla:
– Vad roligt att han kom!
– Det hade man aldrig kunnat tro.
– Ge sig tid...
– Det måste vara mycket nu.
– Man kanske skulle gå fram och hälsa?
– Det vore väl dumt. Vi sitter ju här.
– Men han är ju ensam!
– Minns du vad bra han var på matte?
– Han blev ekonomie doktor sen, sa min mamma. Hon känner hans mamma.
– Och nu är han partisekreterare...
Den lågmälda konversationen hämtar andan ett ögonblick tills Micke säger, och något för högt:
– Ja, men bara för sossarna!

Den ensamme mannen studsar till, tyr sig tröstsökande till sin iPhone. I nästa nu har han en plats allra längst ner vid bordet. Återträffen i Djursholm kan börja.

(Utmaning: skriv om att gå långt)

Händelsen med herr Angelou

När milisen kom till vår lilla stad satt herr Angelou som vanligt i administrationsbyggnadens tornrum, skötande bokföringen. Ett öga kastade han ut på gården, såg Philippos trashanksarmé som skanderade något och viftade med vapnen ovanför huvudena. Sedan lät han sig förloras i räkenskaperna, kolumn för kolumn, som en vanlig dag. Bredvid sig hade han ett glas vatten och en liten persimon. Det skulle bli mellanmål vid tiotiden.

Han hann inte till något mellanmål. Kvart över nio bröt sig milismännen in i administrationsbyggnaden, som bara var barrikaderad med några enkla lastpallar i trä. De fann ett tomt hus, borgmästaren och hans entourage hade valt att inte gå till arbetet när de hörde att milisen var i närheten. Blott vaktmästaren och chaufförerna hade tagit sig dit, satt upp de torftiga barrikaderna och hoppat ut genom ett fönster. Men före dem, förstås, herr Angelou, som hade tidiga vanor och en persimon i portföljen.

Det tog inte männen många minuter att hitta honom. Värdigt skruvade han på hatten på pennan, lade in bokföringen i kassaskåpet och frukten i väskan innan han lät sig föras med.

Ingen vet vad som hände honom de följande minuterna men man kan anta att han behandlades skändligt av milisen. Också att han satt eller stod med rak rygg. Det var hans sätt.

Det sista vi såg av herr Angelou var när han släpades i vristerna efter en gammal märr genom stadens dammiga huvudgata. Portföljen höll han tryckt mot bröstet trots att bakhuvudet dunsade i marken för varje steg hästen tog.

Vad hade han gjort? Han var inte en hög ämbetsman. Han var bara en kamrer som gjorde sitt jobb. Även om milisen tog över skulle de ha nytta av honom. Varför fick han dö en sådan ovärdig död?

Efteråt gick milisen från dörr till dörr och fick folk att skriva på med sina namn att de stödde dem. De var rädda och skrev på. Men i hjärtat var det ingen som stödde milisen efter händelsen med herr Angelou.

(Utmaning: skriv om att vara lojal)

Alla pojkar

Det är alla pojkar som får gå in i hennes boudoir. Alla pojkar får smyga hennes laxrosa konstsidenklänning uppefter hennes lår, avtäcka kvadratcentimeter efter kvadratcentimeter av hud. Alla pojkar får ta för sig av gotterna mellan hennes ben. Där ligger de på knä och dricker som rusiga bin. Alla pojkar får det jag inte får. Ni kan tänka er vad det skulle kunna vara mera.

Men när alla har gått får jag ligga på hennes arm med handen bekvämt på hennes högra bröst. Jag får viska med henne om stort och smått och fnissa litet, tills morgonen börjar gry. Det får inte alla. Det får bara jag.

(Utmaning: skriv om att särbehandla)

Svävar

Liberia ska bli mitt. Därför sitter Roy och Stanley och Tony och jag bakom den här traven gamla däck och väntar. Vi är veteraner, därför väntar vi. Man har väl lärt sig någonting. Ingen idé att bli spattig, som åttaåringarna. Skjuta vilt omkring sig. Man har lärt sig någonting. Och kanske hade man en viss vad heter det insikt redan från början. Annars skulle man inte ha levt så här länge. Blivit så gammal. Jag fyller femton i morgon. Då får jag vodka och extra amfetamin. Yum, kallar vi det. Yum är bra.

Nu kommer de där borta! En nästan osynlig rörelse i dammet. Jag pussar min kalashnikov, Roy juckar litet mot sin. Det är för tur. Kikarsiktet är en del av min kropp, en ögonöppnare, det växer ihop med mitt öga och nu har jag en jävel i stråkorset. Jag kollar att de andra är skjutklara – man är ju veteran – och så börjar vi: ratatatatatata. Det gör skönt i kroppen. Jag fäller en, sen en annan. En liten patrull bara, de andra grabbarna tar hand om resten. Sen dansar vi ett tag, härmar AK47:orna. Ratatatatatatata. Det är så skönt att döda. En gubbe står upp och sen ligger han med en hinna av blod. Man blir vad heter det beroende av det till slut. Av att döda.

Det här är livet. Alltid litet påtänd. Och kompisarna. Dom säger att vi strider för Liberia och det är klart att vi gör. Men jag strider för att jag inte har något annat. För att jag svävar alldeles ovanför jorden och är fri, fri, fri!

(Utmaning: skriv om fokus)

Utan strand

Hon har hunnit bli hundra och hon repar sig från alla sina missöden. Salt vatten är hennes element. Hon simmar i en våt famn av tårar, äter maneter. För inte så länge sedan – tjugo år eller så – hände det något. Den stora havssköldpaddan nådde botten av sig själv. Där fanns inget ljus och ensam var hon. Man det tog bara ett par år så var hon uppe, leken fattade tag i henne igen och – vad ska man säga – någon sorts hopp. Hon såg korallrevens alla färger, visste inte hur hon hade åkt ner i depression och minst av allt hur hon kommit upp. Hon började äta. Allt var som förr, utom minnet.

En havssköldpadda behöver inte minnas mycket, utom den strand där hon är född.

Gör hon inte det får hon inte fler ungar.

Sköldpaddan försöker varje säsong. Hon sätter fart och simmar besatt men när hon borde vara framme är hon mitt i oceanen. Fel kurs. Dag efter dag, år efter år. Hon kan inte hitta hem. Ett enda minne har hon: hur hon kläcktes – sand överallt – och hur hon rusade mot havet.

Äggtung och modfälld ligger hon och flyter. Hon ska aldrig få lägga sina mjuka, sega ägg. Aldrig få gräva ner dem i sanden. För hon hittar inte längre till sin barndoms strand, dit hon alltid, alltid tagit sig för att föra livet vidare.

(Utmaning: skriv om att glömma)

Credo

”Vi veta, att själens protoplasma aldrig dör.”
Det var kallt i rummet. Någon smög fram och rörde om i fyrkaret, lade på ett par stockar. Vi andra reciterade vidare:
”Vi veta tillika, att Kristus är uppståndelsen.”
Jag kan det utantill, ändå höll jag ögonen fästa på texten, ett helt ark. Ett credo. Vi reciterade det varje gång vi hade sammankomst. Så är det för en liten kringränd sekt, den måste ha sina trossatser klara för sig. Så var det nog också för de första församlingarna. Urkyrkan. De var hotade. Och minnet av det lever kvar i den vanliga kyrkan, alla kyrkor. Även där läses trosbekännelsen varje gång.
”Vi veta, att livet uppkom på Jupiter.”
Nackdelen med att läsa det varje gång man samlas är att det lätt blir en slentrian. Det brukar våra diakoner varna för. Jag borde förhålla mig till Jupiter varje gång jag läser. Jupiter?
”Vi veta, att Maria blev havande med ängeln Gabriel.”
Vi är en radikal kyrka. Vi tror inte på jungfrufödelse och bara i viss mån på skapelse. Det där med Jupiter och livets uppkomst är litet suddigt. Det är mycket som är litet suddigt. Jag är en inte helt okritisk församlingsmedlem.
”Vi veta...”
”Vi veta...”
”Vi veta...”
Trosbekännelsen växte sig in i mig, uppfyllde mig, hotade att kväva mig. ”Vi veta si och vi veta så”!Vilka är vi som behöver ett trossystem? Vad är det till för? Jag kände som jag alltid känner det ungefär när vi är vid punkt arton: Jag behövde inte det här. Hela min kropp ville att jag skulle lägga det tryckta bladet på stolen och stilla gå ut. Jag anade till och med att trossatserna var farliga för mig, hämmade mitt eget tänkande. Ändå stod jag kvar, mässade vidare:
”Vi veta, att den livgivande gemenskapen släcker all törst.”
”Ja, det är ju det,” tänkte jag. ”Detta är min biljett till den öppna, den varma, den obefläckade gemenskapen. Det är den jag inte vågar vara utan.” Det var bara några rader kvar. Sen skulle det bli fika.

(Utmaning: skriv om att veta)

Pendla August

Varje förlag med självaktning har en champagnekyl. Det behöver inte vara något märkvärdigt med den kylen, det kan vara moster Astrids gamla avlagda hushållskyl, men däri ska ligga minst två (2) flaskor äkta champagne. Det är för Nobelpriset, förstås. Eller, särskilt hos det lilla förlaget, för vilket annat pris som helst eller kanske en Augustnominering. På ett förlag ska man alltid vara beredd på det magiska.

På det lilla, lilla förlaget Scripta Magna var kylen just moster Astrids avlagda. Förlagschefens (tillika redaktörens och springflickans) moster Astrid var dessutom då och då anlitad av förlaget som sierska, eftersom hon hade en pendel.

En pendel kan förutsäga allt. En pendel är ganska dum, i princip kan den bara svara på ”ja”- och ”nej”-frågor. Moster Astrid pendlade med en konformad pendel av päronträ.

Hos Scripta Magna låg det bara en (1) champagneflaska i kylen. Där fanns ju bara redaktören (tillika förlagschefen och springflickan) samt en lönebidragsarbetare, en man från Västerort, som gjorde resten. Och så moster Astrid, som var där och pendlade ibland. Nu hade hon pendlat att Josefin Markman skulle vinna August. Eftersom de redan gjort slut på champagnen vid Josefins nominering, begav sig springflickan, tillika redaktören och förlagschefen, till Systembolaget på Sveavägen, där hon köpte tre (3) flaskor, eftersom de inte skulle kunna öppna champagnen förrän dagen efter att de varit på prisutdelningen, och då kanske gratulanter och tillskyndare skulle dyka upp. Den här gången tog hon inte den allra billigaste champagnen.

Uppeldade kom de till Augustgalan i Konserthuset. De var ett litet gäng som visste. Lönebidragsarbetaren var röd om öronen.

Kallduschade gick de därifrån. Romanpriset hade gått till Stefan Backelin för Orosspår. Det är en sak att gå miste om ett pris när man hoppats och en annan att se det snuvas för en när man vetat. De hade ju för sjutton bjudit in ett gäng till förlaget dagen därpå. Förlagschefen var röd om kinderna.

Och moster Astrid grämde sig. Hon grämde sig så, att hon kastade ut pendeln genom fönstret. Sen ångrade hon sig och sprang ner och letade rätt på den, gjorde några pendlingar, kastade sig på telefonen till sin systerdotter och sa:
– Josefin kommer att vinna Augustpriset. Något annat år. Jag får utslag på 2017 men jag är inte säker. Jag gjorde fel. Jag glömde fråga om hon skulle vinna just i år.
– Jaha, sa förlagschefen trött.
– Sen har jag pendlat igen. Jag har frågat pendeln om jag ska hålla på med att pendla och den sa ”nej”. Vill du ha min pendel?
– Jag säger också ”nej”. Hädanefter ska vi hålla oss till oddsen på Ladbrokes.

(sens moral: om du använder en pendel, var noga med hur du ställer frågan)

(Utmaning: skriv om att spå)

Du och jag - the movie

Igår kom en gubbe fram till mig och frågade om jag gillar vintern. Jag svarade och han gick. Det kommer också att vara med.

Allt kommer att vara med, varje fimp jag kastat på rätt ställe och de jag låtit falla på marken, varje tanke jag tänkt och sedan glömt.

Det blir långt. Alltihopa kommer att ta cirka fem minuter och fyrtiosex sekunder att titta på. Hela filmen om mitt liv. Den kommer att börja visas så fort jag lämnat det här livet för gott. Eller kanske litet, litet tidigare. Tänk på alla människor som hållit på att dö i en olyckshändelse. De kommer tillbaka och har sett hela livet passera revy. Alltid denna ordalydelse: ”passera revy”. Det är förstås en film det handlar om. Det finns en för dig och en för mig. Fem minuter och fyrtiosex sekunder som täcker allt. Allt. Varje fis, varje måltid, varje människa som betytt något. Varje handling. Och den filmen får vi se när vi dör. Och det märkliga är att vi inte kommer att känna vare sig skam eller stolthet, vi kommer bara att sakligt tänka ”just så”. Just så var mitt liv.

Vem som filmar? Det vet vi i nuläget ingenting om. Du får föreställa dig att det sitter ett kameraliknande föremål på en av Sirius' planeter som filmar just dig, när du sover, när du skrattar, när du dansar, när du skriver. Tätt intill din kamera sitter den som filmar mig. Hela den planeten glittrar av att Hundstjärnans starka sken reflekteras i de många linserna som är till för att föra oss vidare från livet. Just så.

(Utmaning: skriv om att filma)

Snälla leken

Vuxenröst: Snälla leken börjar nu!
(tystnad)
(mer tystnad)
Vuxenröst: OK. Jag kanske ska förklara. Man får prata, man får sjunga, man får gå omkring i klassrummet och den som har varit snällast när klockan ringer vinner.
Barnröst: Vad vinner man, fröken?
Vuxenröst: Det är en hemlighet.
Barnröst: Jag är snäll! Jag sitter alltid på min plats och räcker upp handen.
Vuxenröst: Det är väl bra men du måste vara aktiv för att vinna.
Barnröst: Varför ska man sjunga?
Vuxenröst: Det var bara något jag kom på, för att förklara att man får göra allt.
Barnröst: När man gör allt är man väl inte snäll?
Vuxenröst: Ja, vad är det egentligen att vara snäll?
(muttranden)
Barnröst: Att lämna tillbaka saker man har tagit.
Barnröst: Att inte ta något från första början.
Barnröst: Att säga förlåt.
Barnröst: Att inte behöva säga förlåt för att man inte gjort något.
Vuxenröst: Bra! Många av er tycker att snällhet är något passivt. Ni kanske har rätt. Varför ska man vara snäll, då?
Barnröst: Det är tråkigt att vara snäll!
Barnröst: Tyst! Sabba inte! Du får inget pris!
Barnröst: Man ska vara snäll för att det gör ont i folk om man inte är snäll mot dom.
Barnröst: Sebastian är inte snäll mot Sofie.
Barnröst: Alla killarna mobbar Sussi.
Barnröst: Nästan alla killarna.
(klockan ringer. alla barnen rusar ut)

– Jag tänkte inte så mycket när jag utformade den här övningen, säger fröken Johanna till sin handledare Hans. Jag hade väl hoppats att processen...
– Processer hoppas man inte på i sexan. Man kan låtsas ha en process men man ska veta mycket väl vad målet är. Du var illa förberedd. Nu tar vi en kopp kaffe.
– Kan jag få fortsätta efter rast? Knyta ihop det?
– Det finns inget att knyta ihop. Vi har lagt ner nog med tid som det är.
Olyckligt går Johanna mot lärarrummet. Hon hade förväntat sig så mycket. Oceaner av visdom och kärlek. Ja, hon vet vad hon sett framför sig innan hon somnade kvällen innan: hur alla killarna – nästan alla killarna – samlades kring Sussi och sa förlåt.

Ett litet barn kommer fram till henne och tar henne i handen.
– Tror du att det blir lättare för mig nu, fröken?
Hon säger det så neutralt att Johanna förstår att det är en anklagelse.
– Nej. Förlåt, Sofie.

(Utmaning: skriv om att vara snäll)

Valentinyra

Snön tassar milt. Vi hade tänkt oss att den skulle yra på vår första icke-kommersiella Valentinyra. Choklad och rosor förbjudna, pussar påbjudna. Snö som smälter på varma läppar. Mun mot mun. Kärleken är gratis.

Vid sjökanten sätter Jonatan igång den första brasan i god tid, den som ska bli glöd för våra fiskar. Den andra riggar han strax innan folket kommer, den som ska värma och ge ljus. Så lägger Harald på potatisen och smålöken och sist fisken på gallret, så att allt är färdigt när klockan slår sex. Då kommer Ingrid med sallad, i en stor kylväska för att hålla den varm, och snart börjar alla droppa in. Det är vännerna från hela stan och några modiga som sett affischerna vid Brommaplan.

I ett par timmar håller vi på. Det är käk och cava och pussar, några tar chansen att åka skridskor i mörkret och Astrid och Folke läser kärlekspoesi – ja, några prosasnuttar också – som de skrivit i hast. ”Med gudomlig inspiration”, hävdar Folke. Vi hade tänkt oss att komma på sätt att få folk att tala om kärlek. Inga-Lill föreslog att vi skulle dela ut lappar med frågor. Inga-Lill är bra men hon är rektor. Vi kommer nog på något till nästa år, om det blir någon icke-kommersiell Valentinyra. Sponsorerna blir nog inte så glada i år. Vi har glömt att ta med oss deras stora skyltar. Eller var det Madeleine som tyckte de var fula? ”Får Judarn att se ut som en hockeyrink”, ska hon ha sagt. Jag ser oss framför mig, Inga-Lill och Harald och jag, i hjälmar och massor med skydd, tacklande varandra för kärleken. Skulle det ha blivit mycket annorlunda med skyltarna? Ja, det tror jag. Den intima känslan skulle vara borta. Ska vi låta sponsorerna förstöra? Nej. Vi kan faktiskt ta betalt för maten.

(Utmaning: skriv om att yra)

Snara fågel

Vi snarade änder på saltängarna ner mot Salthouse, Philippa och jag.
– Så här får man inte göra hemma, viskade jag andlöst.
– Ni har inte lika dumma fåglar hos er. Var tyst nu!
När vi hade gjort i ordning betet och snarorna var jag så exalterad att jag darrade. Detta var riktig jakt! Jag befann mig i den varma skuggan av en mängd förfäder och förmödrar, i rakt nedstigande led ända från stenåldern, som hade gjort samma sak. I kroppen mindes jag uttåget från Afrika.

Vi behövde bara vänta tio minuter innan en flock landade. Ovetande om våra hotande gestalter bakom en buske gick de fridfullt och betade. Jag darrade igen. Jag kan inte bedöma tiden det tog innan jag hade en and helt nära min snara. Hon tog ett kliv rakt in i öglan och jag drog till i rätt ögonblick. Fångst!

Och det roliga var över. Det rofyllda också. Jag glömde allt om färden från Afrika, det enda jag hade ögon och öron för var den stackars fågeln, som skrek av smärta och dödsångest.
– Nu ska du bryta nacken av den, instruerade Philippa lugnt.
– Aldrig. Det får du göra.
– Det är ditt byte.
Anden skriade. Jag kunde knappt hålla den.
– Kan vi inte bara släppa den?
– Det går inte. Den har brutit foten.
Gråtande lyckades jag till slut övertala Philippa att döda den vackra fågeln. När hon gjorde det grät jag ännu mer. Philippa kunde känna att jag inte var upplagd för mera jakt. Med den sakta svalnande fågeln i famnen gick jag de två kilometerna hem till Beck House. Philippa stannade. Hon hade inte snarat på många år.

Det var fågel till middag den kvällen. Som jag älskade vildfågel. Och utan hagel i. Jag satt och vände på ett salladsblad. Förfäderna hade lämnat mig. Jag kände mig ömklig och patetisk. Skulle jag bli som alla andra och hellre äta kött från djurindustrin än att jaga själv? Skulle jag – hemska tanke – bli vegetarian? Kunde jag lämna övervägandena till senare? Jag visste bara att jag hade förändrats i grunden. Jag hade bragt en varelse om livet på grymmaste sätt. Det var en gärning som inte gick att utplåna. Jag hade stigit över en gräns.

(Utmaning: skriv om en fälla)

För och emot

Han har ett sånt där brevställ, ni vet, från Indien. Min älskade har ett indiskt brevställ och i det främre facket vet jag att han har post-it-lappar och jag är ensam hemma hos honom en dag och behöver en post-it-lapp att skriva upp något på, märkvärdigare än så är det inte, det finns inget annat skäl till att jag börjar rota i brevstället. ”Rota” och ”rota”, jag grabbar tag i post-it-lapparna på en gång och då följer det med ett ark papper. Som också stod i det främre facket. Det är inget brev. Det är en lista, skriven med hans handstil. En för-och-emot-lista. Om mig. Och jag lovar att emot-sidan är mycket längre än för-sidan. Jag hinner inte fatta något beslut om att läsa eller inte. Ögonen sugs till texten men jag läser utan att se och jag är kränkt, inte över vad som står där – ”relativt intelligent”, ”fiser” - utan över att han satt sig ner och skrivit en sådan lista. Att han objektifierat mig så. Jag får för mig, men det kanske inte är sant, att det vore lättare om han skrivit en för-och-emot-lista om förhållandet. Skulle det göra skillnad? Ja, jag tror det. Jag känner mig överlägsen också. Hans barnsliga beskäftighet. För-och-emot-lista!

Vi pratar aldrig om det. Jag knycklar tillbaka listan i det bräddfulla brevstället men den finns och nästan lever, blir större för var dag. När jag gör slut ett halvår senare finns listan med i det mentala synfältet. Svart tuschpenna för ”för”. Röd för ”emot”. Men jag säger ingenting. Upplevelsen när jag upptäckte listan fossiliseras i mitt inre. Jag kommer alltid att bli kränkt och föraktfull när jag tänker på det. Det kommer inte att gå att vrida och vända på det, se nya synvinklar. Det är en hård sten.

(Utmaning: skriv om att sammanställa)

Saidas dröm

”Om alla som bor här skulle gå samman...” Saidas röst slocknar. Metodiskt bygger hon på ett torn av pinnar. Vi är nio år, hon litet mer, jag litet mindre, och vi sitter och leker vid muren som omgärdar lägret. ”Det här är inget vanligt ställe, vet du,” säger jag förnumstigt. ”Vi som bor här bestämmer inget.” ”De som bor på vanliga ställen bestämmer inte heller,” säger hon vasst. Det blir så här när man pratar med Saida. Det går liksom runt, runt. ”Vad tänkte du säga?” frågar jag för att få litet fart på samtalet. ”Om alla som bor här skulle gå samman skulle det bli som FN! Vi kunde kräva saker!” FN:s ge-ne-ral-för-sam-ling har vi sett bilder på i skolan. De kom med ett lä-ro-me-dels-paket från Unicef. Jag skrattar. Skillnaden är så stor mellan vårt ruffiga läger och de fina människorna i FN. ”Vad skulle du kräva?” frågar Saida. ”Att de skickade leksaker. Och frukt. Och att Almuts och deras släktingar inte skulle få alla privata matsändningar.” Jag säger det snabbt för jag har tänkt på det länge. Det händer att lokala affärsmän kommer med extra mjöl och salt och ris och sånt till internflyktinglägret och då blir det kaos och de bara delar ut och de som inte är framfusiga har ingen chans. ”Jag skulle kräva att det blev fred och vi fick flytta hem,” säger Saida och raserar sitt fina torn med en mjuk handrörelse. ”Och alla skulle få nya fiskeredskap och båtar och varje flicka skulle få en ny klänning...” Jag hinner inte fråga om pojkarna, för hon reser sig upp och fortsätter: ”... Men sen! Sen ska vi inte behöva få nånting mer! För alla ska kunna leva på vad de har och bestämma själva vad de ska köpa för pengarna!” Jag tittar storögt på henne. Vi är för små. Hon kan inte minnas någon sådan tid. Någon osedd kraft har smugit in i henne och gett henne sådana syner. Jag frågar henne inte om hon tror att det går. Vi vet båda att det är hopplöst. Jag hjälper henne att bygga upp tornet. Sen är det dags att köa för vatten.

(Utmaning: skriv om kraft)

Pulp

Detta har jag hört: Det fanns en tid när levande sniglar ansågs vara det bästa smörjmedlet för vagnshjul. Nu är det dokusåpor, tevespel och pocketdeckare på papper av låg kvalitet som håller hjulen igång. Som håller hjärnorna upptagna och förflackar dem, medan vi lovar bort allt vi äger i så kallade lån (utan ränta) för att hålla euron under armarna. Låt mig säga det: ESM är odemokratisk smörja. Snart är den här.

PS: Det är fel att fråga sig vad sniglarna hade gjort för fel. Genom sin konsistens var de helt enkelt bäst för uppgiften. Däremot är det inte fel att fråga vad sniglarna har med ESM att göra. Svar: ingenting.

(Utmaning: skriv om smörja)

Högst upp i huset

Jag bor högst upp i huset, i tornrummet. Mamma och systrarna är spridda neröver. Jag vet knappt var hälften av dem har sina rum men jag har mitt här, med utsikt åt alla håll och en toalett dörr i dörr. Det är sällan jag går längre än dit. Jag är husets enda karl. Jag målar mina tavlor. När färgen tar slut, eller dukarna, skickar jag Sivan till I B Wahlströms på Olofsgatan. Hon kommer oftast tillbaka med vad jag behöver. Annars skickar jag henne dit igen. Duk låter jag köpa på rulle, sen får Astrid spänna upp den i de dimensioner jag vill ha. Vera och Ottilia ser jag inte mycket till. De ansvarar för städningen och vi har haft en del kontroverser kring mitt rum, som alla med rätta kallar ateljén. De får absolut inte komma in när det är dagsljus, för det är min arbetstid och den måste de respektera. De anför trötthet på kvällarna när de kommer hem från sina jobb och diverse lössläppta aktiviteter på helgkvällarna. Återstår lördag och söndag på dagtid men jag säger STOPP. Så de kommer i allmänhet på onsdagskvällarna kring sju, efter middagen. Måltiderna lagas av mamma men hon är åttiofyra år, så på sistone har lilla Beata börjat gå henne tillhanda, med växlande resultat. Maten levereras upp till mitt rum. Jag skulle bli irriterad av pladdret i matsalen. Trots att jag aldrig träffar hela familjen samtidigt, är jag glad att kunna styra dess liv här uppifrån. Till hjälp har jag en utsökt japansk klangskål vars ljud fortplantar sig genom hela huset. När så händer kommer en utsänd där nerifrån och undrar vad jag behöver. Cigarrer, säger jag. Eller lemonad. Aldrig tidningen. Astrid har tränat hunden att komma upp till mig med Svenska dagbladet varje morgon. Jag hävdar att han skulle kunna dresseras till mer, som att bädda min säng, men då ler Astrid och säger att hon tror det är mindre jobbigt för henne att göra det själv än att lära upp Bimbo.

(Utmaning: skriv om att delegera)

Mandelträdet i fängelsecellen

Cellväggarna föll inåt, hotade att krossa mig. Tankarna och känslorna stockade sig, drev färg till mina kinder och jag kunde bara andas i stötar, som ett gammalt kylskåp. Rån. Dråp. Sex års fängelse. Varför föll aldrig de där väggarna?

Så fort jag fick domen kom skulden. Den som höll på att äta upp min mage medan huvudet snurrade. Varför? Jag hade begått många brott förut. Det jag älskade var att planera dem. Få fokusera på något helt utanför. Flyktbilens placering. Tidpunkten för aktionen. Plats för byte av flyktbil. Korttidsförvaring av bytet... Jag kände mig som en vd. Agera kraftfullt i världen. Och lyckas. Många gånger lyckas. Ända till den här gången.

Jag fick tabletter i fängelset för väggarna som hängde över mig och för snurret i huvudet. Det hjälpte inte. All min inlåsta tid vandrade jag i cellen, ofta också på natten, tills jag blev tillsagd. Tillsammans med de anda internerna var jag liten och försagd men det var skönt att inte vara instängd på de åtta kvadratmetrarna. Jag var så rädd för cellen, trodde att huvudet skulle sprängas där någon kväll.

Så fick jag en bok i posten. Den tyckte jag om. Mandelträdet i din trädgård. En liten, enkel bok om uppmärksamhet. Där stod hur man skulle meditera. Det verkade så lätt. Jag satte mig på min brits. Det var inte lätt. Det var så komplicerat som så: man skulle följa andningen. Det gick väl ett par andetag, sen flödade tankar och minnen in. Jag blev förbannad och reste mig. Sådär höll jag på.

Jag har fortfarande svårt för att fokusera men jag reser mig inte upp. Tankarna och minnena får finnas. Jag återvänder lugnt till andningen. Cellens väggar står upprätta igen. De omsluter en fånge men det kunde lika gärna vara en munk. Här har jag att leva ytterligare fyra år av mitt liv. Mitt liv är portabelt. Jag kan leva var som helst. Jag skriver dagbok. Innanför dörren har jag en plats för mina skor.

(Utmaning: skriv om att fokusera)

On a mission

I'm on a mission from Buddha. I am to eradicate all greed, all hatred and all illusion. From the face of the earth? No, that would be an easy task. I am to wipe them out from my innermost ”me”. He says that that way, in time, we will purge mankind of delusion. And I confess my disbelief and say: ”Is there time?” And he smiles. His childish grin! He whispers: ”Love yourself!” and vanishes.

It must be something like training a dog, I think. Because most things are like training a dog. Either you can go for the easy option out: correct the dog without giving an alternative, chastise it without maintaining a framework of play. It seems like the easy option but you can only aspire to have a dog who is superficially well-trained, if at all. That's how I train dogs, unless somebody explains to me exactly, step by step, the other version. Every time. It is so easy, that I can't understand it.

It must be something like Buddhism. It is so easy, that I can't understand it. ”Eradicate greed, hatred and delusion.” ”Start by sending lovingkindness to yourself.” I ask the political question: ”Have we got time?” and get the political answer: an enigmatic smile.

(Utmaning: skriv om ett uppdrag)

Min tillvaro

Gikten har jag. Och reumatismen. Jag blir yr på morgnarna och ibland når jag inte ner till golvet med fingertopparna. Allt är tungt. Det är tungt att vakna, det är tungt att leva och alla vänner har vänt sig från mig eller dött. Man är väl inte attraktiv när man sitter med en obetydlig pension och inte kan röra sig mycket. Rollator? Jo, det är klart. Det fungerar förstås. Men vem vill bli sedd med rollator på stan?

Jag gör inte mycket. Det är inte mycket jag kan göra. Händerna är det inget fel på men jag kommer mig inte för att handarbeta. Vem skulle jag sticka åt? Brodera är för engagerande. Som att lägga pussel. Teven finns förstås men jag kräver bättre intellektuell stimulans. Nej, jag kan inte läsa. Tänk om jag gav mig i kast med en bok som inte var värd besväret?

Jag har att stå ut med många plågor men en sak är jag glad över: att jag sluppit bli en gnällkärring, trots alla mina besvär.

(Utmaning: skriv om att vara förskonad)

Installationen på Skallen

Han var glad. Han tjoade. Ljudet studsade snabbt mellan granitväggarna i det gamla stenbrottet, blev ett vrål, när han kastade sig från sida till sida i en lian av rep. Över avgrunden. Vi lockade upp honom och han klättrade, smidigt, lydigt. Bergqvist sa:
– Vad håller du på med?
Han sa det förbluffande neutralt och mannen svarade beredvilligt:
– Jag testar mina installationer. Skallen ska bli en plats för barn. Jag har två hängbroar färdiga och en ligger däruppe. Den är ett plockepinn än så länge. Jag har inte haft så mycket tid...
Han såg så onaturligt lycklig ut. Som om han tillhörde en religiös sekt.
– Vad har du mer för planer? frågade Bergqvist.
– Tja... Jag följer inspirationen. En klättervägg hade jag tänkt, förstås.
– Ska du ta betalt av barnen?
Han log ännu saligare.
– Nej, o nej. Det här är ideellt.
– Du har gjort fästanordningar i stenen och därvid brukat cement.
Mannen reagerade inte på den litet myndighetsaktiga tonen.
– Ja, det ska sitta säkert.
Bergqvist strök sig över skulten. Nu hade vi lyssnat länge nog på denne Glad-Jesus.
– Jag är tillsyningsman på Skallens naturreservat. Du har ett dygn på dig att plocka bort dina grejer och återställa berget så gott det går. Vid vite!
Och han tog namn och adress. Mannen verkade fortfarande glad men arg på samma gång.
– Och vad ska det bli av barnen? fräste han upp i ansiktet på Bergqvist, som backade.
– Blir du aggressiv tar jag hit ordningsmakten, sa han myndigt.
– Jag är inte aggressiv! Jag har planerat det här för barnen hela våren, och för ett levande Skallen. Tänk, när de små kastar sig ut i repen! Du kan inte förhindra detta!
– Tänk när de små trillar ner trettio meter, sa Bergqvist torrt. Tjugofyra timmar. Vid vite. Och laga stängslen du har klippt upp också.
Vi gick, raka i ryggen. Jag såg mig om en gång. Då satt den glade, arge mannen i hopsjunken ställning på en sten. ”Knäckt”, tänkte jag. Men nästa morgon när vi kom till Skallen hade hans lekpark utökats med två klätterväggar och den tredje hängbron. Vi såg honom inte och han fanns inte på den Haverdalsadress han lämnat. Installationen var kvar i några veckor, älskad framför allt av tonåringarna, som med pannlampor på kastade sig över brottets djup på nätterna.

(Utmaning: skriv om ett stenbrott)