Bichon havanais

Det äcklar mig hur de sover i samma säng. ”Mitt gullehjärta, min älskling” kuttrar hon, min enda dotter. ”Kom under täcket med mig!” Hennes ton är frånstötande. Det är frugans också. Hon kallar sig ”mormor”. Har en bild uppe på väggen, bredvid den av vår sonson. Min dotter säger till och med ”morfar” om mig till den lilla varelsen, som vad det verkar är både man och barn till henne. Gammelnuckan. Men då säger jag med arga rösten: ”Jag har aldrig haft ihop det med någon hynda” och hon blir tyst, stryker honom, i bitterhet eller skam vet inte jag, kanske båda, människan är sammansatt, men att min dotter – som till och med var med på älgjakten fyra gånger när hon var ung – skulle få ett sådant förhållande med ett litet djur, en liten onyttig knähund, det trodde inte jag. Det trodde inte jag. Jag älskar hundar, riktiga hundar, men den här kan jag knappt röra.

(Utmaning: skriv om ett surrogat)

Guru

”Dagar ska följa och tider...” Det finns böcker och det finns böcker och det finns böcker som den här, den som berör och som hon nästan lär sig utantill, vissa stycken, ibland lösryckta, utan sammanhang. ”Dagar ska följa och tider...”

Ett litet nätt klotband i turkos, någonstans mellan A6 och A5. Hon kan slå upp boken var som helst och finna ord som pekar bara på henne: ”... men större än varje dagdröm är stunden du har nu....” Hon tror det inte men hon vet att det är sant. För, som han säger på en annan sida: ”Kan du fullständigt bebo ditt nu, så expanderar det och du lever i rikedom.” Och jo, hon har snuddat vid det i sina mest stilla stunder. De hon är långt ifrån nu.

Hon tröstar sig med sin favorittext:
”so I have to be an artist.
I have to describe
the landscape of a truck
seen from below”

Inget författarnamn, ingen titel syns på pärmen men hon vet så väl vem som skrivit. Arne Odell. Med jämn och mjuk handstil har han skrivit en tänkebok för sig själv. Hon fick tag på den från hans nattduksbord när hans hustru Lisa tog henne med på husesyn i våras. Hon tror inte att hon är misstänkt och hon känner ingen skuld. En som har så många visa ord kan lätt skriva en ny bok. Han skulle förstå att hon behöver sin turkosa bok. Som hon sitter vid hans fötter när de träffas, demonstrativt, som Maria. Hon skulle inte ha något emot att olja in hans fötter med sitt hår. Hennes hjärta är hans. Han borde veta. Visst vet han. I sin vishet vet han. De hör ihop. Hustrun Lisa och maken Markus får ställa sig åt sidan. Så. Hans ord är till för henne.

(Utmaning: skriv om att följa)

Plocka skräp

Vi skulle plocka skräp i Stadsparken och i Kasttjärnsparken för att få pengar till vår skolresa. Alla var ute men bara några stycken hade sådana där pinnar med en spets på. Jag fick plocka för hand. Jag gick tillsammans med Mattias, som hade pinne. Jag tänkte på skräp och sa:
– För min farsa fanns inte skräp. Han tyckte att allt gick att använda igen eller göra något nytt av.
– Allt? sa Micke tvivlande.
– Allt. Det mesta. Mjölkpaket, krokig spik och... Ja, mjölkpaket och krokig spik, till exempel. Och vår trasiga teve skulle han göra en braskamin av. Det var bara det att han behövde tre likadana till.
– Men så dog han.
– Ja. Han dog när han bara hade fått tag på tre teveapparater. Och massor med spik och massor med mjölkkartonger. Och 58 skruvmejslar och tre slagborrmaskiner. Min mamma säger: ”Vad ska jag göra, ensam med ett dubbelgarage fullt med skräp?” Hon kan inte bygga braskaminer. För henne finns bara skräp.
– Du, då? Är du som din mamma eller som din pappa? frågade Micke.
Vi hade pratat om genetik tidigare i veckan.
– Äsch, jag är så liten. Det blir inte mycket skräp efter mig.
– Men du meckade med din kassettbandspelare som gick sönder.
– Ja, jag skulle göra en tvättvinda åt mamma men den var för klen.

Vi plockade på. Jag tänkte inte på skräp längre. Jag tänkte på starar. Det var den tiden, när de skulle flytta. Det fick mig att tänka på farsan igen men jag kunde inte säga någonting. Kunde väl inte gå och snacka om farsan hela tiden.

(Utmaning: skriv om skräp)

En award...

... en Rosenaward, närmare bestämt, kom till mig från Anitha Östlund, som hittas på Novellbloggen. Hon är skrivpuffare liksom jag, och liksom de tre jag skickar awarden vidare till. Men först svar på två frågor som följer med awarden:

1. Varför började du blogga?
För att jag tack och lov hittade till Skrivpuff. För att göra skrivövningarna där och kunna dela dem med andra är det praktiskt att ha en blogg. Alltså skaffade jag en - den som du läser nu.

2. Vilka bloggar följer du?
Förutom diverse skrivpuffarbloggar följer jag egentligen bara en - Mårten Edmans ipsedromos. Det var länge sedan den var aktiv.

Mer eller mindre avsomnade som bloggare är också de tre jag skickar awarden vidare till:

Först och främst Putti Kraftlös, a.k.a. Lillemor Johansson, för att hon är en briljant författare, punkt slut. Så Chranna för hennes dolska humor och vakna öga. Slutligen, för att de sista ska bli de första, Y för hennes idoga sökande efter autenticitet.

Nu! Ni tre! Vakna upp! Börja puffa! Jag finns här och längtar!

marmoria, a.k.a. Maria Vernersson

Upploppet - en sann historia

Det är när det är ynka fyra kilometer kvar som allt rinner ur mig – ja, det vill rinna ur alla öppningar men främst rinner verkan av all magnecyl jag proppat i mig bort och det går fort: inom loppet av ett par hundra meter är jag lealös och febrig igen. Hundratals människor springer förbi mig och jag kan ingenting göra, annat än att låsa käkarna och koncentrera mig på höger ben, vänster ben. Höger ben igen. Och så vidare. Det är så kort bit kvar, nog borde jag kunna klara det på vilja? Jag hittar en gubbe i gråa shorts och grå tröja som springer i ett lusigt tempo, tar rygg på honom, blicken fastnaglad i den punkt ovanför shortsen där springan mellan skinkorna tittar fram. Vänster ben. Höger ben. Jag springer så nära, blir ett med hans kropp. Hans svettiga, något överviktiga gubbkropp. Själv är jag liten och späd och ung, springer som en gud om jag inte är förkyld.

Jag tänker inte en tanke under de där fyra kilometerna. Det är jag och mina ben, det är springan ovanför shortsen. Varje steg känns som om jag tar ut den sista reservkraften... och... så... ett steg till!

Nu tätnar klungorna kring banan. Vi lunsar in på upploppet, jag och gubben, stumma som väggar. Men ropen eggar och ja – jag kliver ur hans beskydd, strakbent som ett nyfött lamm, och lägger på en spurt, en liten en. Det är min natur, jag kan inte hindra det. Åter känslan av att springa om, även om det den här gången är pensionärer jag slåss om platserna med.

– Jag sprang fast jag hade feber, viskar jag till Birgitta som kommer och plockar upp mig i målfållan.
– Du är inte klok! Det är ju livsfarligt.

Hela gänget bolstrar in mig i sina överdragskläder. Jag sitter underligt förnöjd på gräset och dricker varm choklad. Dagen därpå är jag utan feber. Jag fick aldrig några men av att springa långlopp med en förkylning i kroppen.

(Utmaning: skriv om ett upplopp)

Utegångsförbud

Det är Simon, vaktmästaren, som kommer med beskedet: ”Utegångsförbud inträder om en timme, klockan fyra.” Han lyssnar alltid på radio men idag har han varit ute i ett ärende och vi har missat nyheten. Några minuter går medan vi väntar på det officiella beskedet att vi kan lämna jobbet omedelbart och jag använder dem till att ringa grannarna och be dem framföra beskedet till mor och kanske handla åt oss? För ett par dagar? Halsen är trång. Jag har en och en halv timmes väg hem. På många arbetsplatser skjutsar de hem de långväga medarbetarna vid kriser men det har jag slutat hoppas på hos oss.

Det är ingen idé att ta bussen vid Havelock Road. Jag försöker småspringa till Galle Road men folkmassan är för stor. Alla ska hem, många med flera stora kassar. På vägbanan masar sig trafiken förbi, överlastade personbilar och bussar med klungor av passagerare hängande utanför dörrarna som vindruvsklasarna i Pettah. Halsen blir trängre. Kommer jag att ta mig hem? Jag tittar in i den kooperativa butiken ett kvarter hitom Galle Road. Gapande hyllor, ett par övergivna lökar i en trälår, några irriterade kvinnor i sari. Annars inte mycket synlig ilska eller frustration. Vi är lankeser. Vi kokar bakom ett leende.

Galle Road nu. En direktbuss saktar in mot hållplatsen och jag gör ett vanskligt hopp över rännstenen och försäkrar mig om en plats i klasen. Där hänger mest unga män. Pojkungar bara, i vita skjortor. Om de tafsar på mig kan jag ingenting göra. Jag måste hålla i mig med båda händerna. Att åka utanpå bussen är det värsta jag vet. Jag försöker meditera. Vara här och nu. Känna de grova metallen under mina händer, de svettiga människorna som trycks – eller trycker sig – mot mig, sända medkänsla till dem, och till hela bussen, och till chauffören, och till regeringen och sist, men dock, till tamilerna där uppe i norr. ”Må de vara lyckliga.” Det fungerar sådär.

Efter två timmar är jag framme i Hendenapitiya. Utegångsförbudet har för länge sedan inträtt, men som vanligt lät sig inte bussföraren störas av det, utan skjutsade oss hela vägen. Nu har jag bara en mile att gå för att komma hem. Det brukar vara mörkt när jag går den här vägen. Mörkt och fullt av folk. Nu är jag ensam med ens, och olaglig. Som tur är finns inga vägspärrar i Hendenapitiya. Min strupe vidgas och jag börjar sjunga på en fånig sång. Jag har en nervöst upprymd känsla. När var jag alldeles ensam senast? Inne eller ute, dag eller natt? Jag har lust att snurra runt, att dansa, men jag vet att jag beskådas av människorna i husen utefter vägen. Så mycket för min ensamhet.

(Utmaning: skriv om att trängas)

Höra till

Dagen efter Elises lilla bjudning blåser det en ihärdig vind från väster. Jag stänger balkongdörren och går till telefonen. En djup alt svarar och jag säger:
– Hej Elise! Det är Anna. Tack för senast!
– Tack själv. Hoppas att du hade det trevligt.
– Visst, säger jag glatt.
– Aha, det där tror jag inte på! hugger Elise.
Hon har en enastående förmåga att uppfatta dissonanser.
– Jo, men visst... säger jag dröjande.
– Säg nu. Vad var fel?
– Jag har väl litet svårt för er klubb för inbördes beundran, svarar jag försiktigt.
– Vår? Vems? Nu förstår jag inte.
– Din och Mickes och Jonatans och den andra Annas och Johannas och...
– De där känner ju knappt varandra. Någon klubb är det inte!
– Vad är det då?
Elise tänker litet.
– Det är ett löst nätverk... av människor... som jag beundrar... men som inte nödvändigtvis beundrar mig!
– Beundrar du alla de där?
Jag är benägen att tvivla.
– Ja, jag beundrar alla mina vänner! Är det inte på sätt och vis vad vänskap är – ömsesidig beundran?
Frågan är retorisk. Jag behöver inte svara om jag inte vill.
– Vänskap är vänskap, säger jag dröjande. Det har en helt annan valör än beundran.
Det blir tyst. Så säger jag:
– Om du nu beundrar alla dina vänner, vad beundrar du då mig för?
Jag hör hur Elise sväljer.
– Det är mycket, det, säger hon besvärat. Jag kommer inte på något konkret just nu. Vi är gamla, gamla vänner och du har rätt, vänskap har en annan dignitet.
– Du menar att du har mig som en invand, svettig socka? säger jag ologiskt och halsen är full av gråt.
Inget vill jag mera nu än att vara beundrad av Elise, som säger besvärat:
– Var inte larvig.
Vi sitter tysta en lång stund. Vi gör ofta det. Ofta när jag är så nära gråten som fågeln sin vinge.
– OK, säger Elise mjukt till slut. Det kommer läskigt väder. Jag måste ut och ta hand om trädgården för vintern.
– Gör du det, säger jag, precis som om jag fått svar på min fråga.
Som om den inte alltid kommer att hänga i luften mellan oss. Som om jag fått bekräftat att jag inte bara är stackars Anna som får vara med på nåder hos den bländande Elise och hennes beundransvärda vänner. Som om jag hörde till.
– Puss och kram, då!
– Puss och kram.

(Utmaning: skriv om att beundra)

Bänkens nobless

Det var den bästa stunden på dan. Bolaget hade nyss öppnat och Ragnar och Hasse hade plockat ut fyra stycken tio komma tvåor var. Arboga. De hade gått den korta biten till Kasttjärnsparken och installerat sig på sin bänk i solen. Vidunderlig sommar. Nu fattades bara Ollon och Meta men de brukade komma först när Ragnar och Hasse var inne på andra ölen. Lika så bra. Ollon skrävlade så förbannat. Den första ölen gav tid för lågmält tankeutbyte, själen fick sträcka på sig och vifta med tårna i skorna. Så sa Ragnar, i alla fall.

Hasse fick syn på dem först. Hon kom lojt in i hans vänstra synfält, en grann ung dam, högväxt och svarvad, med en tom barnvagn och två små barn.
– Om man vore tio år yngre, muttrade Hasse.
– Tjufem, menar du väl? sa Ragnar.
– Sssch. Dom kommer.

– Godafton, Milady, sa Hasse och låtsades svepa med en hatt. En hatt med plymer.

”Vad tror ni händer?” säger Ragnar senare till Ollon och Meta.
”Hon stirrar rakt igenom honom och skrider förbi, förstås,” svarar Ollon.
”Icke!” utbrister Ragnar.

Den okända unga kvinnan bredde ut en osynlig kjol och neg på rokokomanér.
– En angenäm afton till er, Milord!
Hennes dotter ryckte ivrigt Hasse i ärmen och gnällde i falsett:.
– ”Afton” betyder ”kväll”! Men det är godmorgon nu!
– Tyst Sigbritt och kom hit! sa mamman ganska strängt.
Då spände Hasse ögonen i henne och sa:
– Låt barnen komma till mig. Hindra dom inte!

Så Sigbritt och lille Helmer fick sitta en lång stund på bänken. Mamman, som hette Johanna, satt där också men det var barnen som fick leta godisgömmor i Ragnars och Hasses kläder och lära sig trolleritrick. Solen sken och det föll sig naturligt att de dröjde sig kvar tills Ollon och Meta kom. Då gick de, Sigbritt och Helmer ivrigt vinkande.
– Vad fina dom var! sa Sigbritt hänfört.
– Han långa gubben hade fula tänder, konstaterade Helmer nyktert.
– Sigbritt menar att dom var fina inuti, förklarade Johanna.
– Hur kunde hon se det?
– Dom var snälla.
– Ja,det var dom, sa Helmer och stoppade nöjt in en chokladkola i munnen.

(Utmaning: skriv om att göra ett gott intryck)

Bot mot nojan

Hon tycks ha spanat in mig där jag står snett bakom bordet med snacks, försiktigt balanserande glaset i den lilla hållaren på assietten. Nu kommer hon älgande tvärsöver rummet, en lång och tanig uppenbarelse i stora, spetsiga skor.
– Hej! säger hon andfått när hon kommer fram. Du ser ut att vara lika ensam som jag.
– Du pratar i alla fall med folk, svarar jag.
– Ja. Att stå och trycka i ett hörn på en sådan här tillställning får en bara att känna sig värdelös. Karin heter jag, förresten.
Hon sträcker fram en klibbig hand och jag fattar den.
– Olivia.
Jag är precis som alla andra. Jag står och pratar med någon.
– Tycker du det är besvärligt med cocktailpartyn? frågar Karin.
Jag drar på mitt jakande svar men det kommer.
– Ja, det gör väl alla, säger hon lätt.
– Alla andra här är ju som fisken i det berömda vattnet.
– Så ser det ut, så ser det ut. Men jag försäkrar dig att de flesta känner sig obehagliga till mods. Titta på honom där, hur han står och stryker sig genom håret hela tiden. Och hon, med två cirkelrunda fläckar på kinderna...
Karin och jag går igenom klientelet i detalj och se, under den avslappnade ytan visar många tecken på att inte känna sig hemma.
– Så, säger Karin efter ett tag. Nu har vi stått tillsammans så länge som det är möjligt. Dags att cirkulera!
– Men vem ska jag gå fram till?
– Gå fram till någon annan som ser besvärad ut och för fram budskapet.
– Att alla är besvärade?
Karin nickar.
– Det är bara genom att förstå det man kan komma över cocktailpartynojan. Jo, det finns ett sätt till: att bjuda in till ett eget cocktailparty! Kul att ses. Hejdå!

Detta hände för många år sedan. Det var inte tillräckligt men det hjälpte mig en lång väg att komma över min mingelnoja. Jag tänker med tacksamhet på Karin när jag på tillställningar går fram till någon malplacerad individ och säger: ”Hej! Du ser ut att vara lika ensam som jag.”

(Utmaning: skriv om att mingla)

Sju brev

Han bidar. Vad kan han säga om vad som har hänt? Det är hon som antyder i brev – riktiga, härliga brev av handgjort papper – att de har varit med om något exceptionellt. Han känner förstrött på den grova pappersstrukturen och vet inte vad han ska svara. De har talat, som de har gjort en eller ett par gånger förut. De har blickat in i varandras djup. Joo... Hur mycket han än värjer sig mot det oprecisa uttryckssättet måste han ändå välja det. De skulle kunna vara hem för varandra om de vågade.

Hon vågar. Hennes ljusgula, tjocka ark skjuter in i honom kilar, tvingar honom att inte alldeles stänga igen. Hon vågar, budskap efter budskap trots bristen på respons. ”Jag tror att vi kan bli riktigt viktiga för varandra.” ”Jag älskar att slänga käft med dig men ännu mer älskar jag ditt tysta lugn.” Hon får honom att minnas de korta stunder de råkat varandra. Han kommer ihåg en puls som tycktes vara gemensam. Minnet av henne är mättat med någon sorts intellektuell njutning som kommer hjärtat nära. Det är så tillfredsställande att det gör ont. Det är som om något kräver av honom att han måste ge upp sitt liv som han känner det för att kunna svara på ett enda av hennes brev.

Så han väntar. Breven kommer med allt längre mellanrum men de kommer. Det är väl sju i den packe han har. Sju brev som manar honom att komma ut ur sin håla. Sju tjocka ark, papperet som väv, som ritar kartan ut ur ensamheten. Han avvaktar.

(Utmaning: skriv om att avvakta)

Att vi

Att vi, denna lycka
septembernatten
skulle se
långt utöver
långt bortom
se in i varandras tankemöda
blyghet, iver
känna igen
se bakifrån
se framifrån
på allvar se.
Just vi!

(Utmaning: skriv om att se)

Bästa platsen för gubbar

Carl Gustaf regerar. Han är statschef. Det innebär... Tja, det innebär... Att han får bästa platsen för gubbar på Nobelmiddagen.

Kungafamiljen marknadsför visst Sverige. Ja. De är ansiktet utåt. Jo. Jo, visst. Kungen och drottningen har besökt både Bresjnev, på sin tid, Tito, på sin, Saudiarabien och Kina och många fler. Brunei! De senaste åren har statsbesöken mattats av. Brasilien i fjol, Botswana i år.

När Carl Gustaf var nybliven kung 1973, blev det oljekris och bensinransonering i Sverige. Kjell-Olof Feldt var ansvarig minister och kom upp till Slottet för att hålla föredrag för den unge kungen om den allvarliga globala situationen. När han talat färdigt, satt Carl Gustaf tyst ett tag. Sen sa han: ”Om man har flera bilar, får man då mer än ett ransoneringskort?”

Men han har vuxit till sig, vår kung. Efter tsunamin på annandagen 2004 blev han den varme, medkännande kungen, som äntligen kunde yppa något om hur det var att tidigt bli faderlös.

Carl Gustaf regerar. Det innebär att han aldrig kommer att gå i pension.

Sen kommer Victoira att regera. Hon kommer att få den bästa platsen för tanter på Nobelmiddagen. Och så flyter det på. Kungahuset må vara hur obsolet som helst, det skapar kring sig en kultur som gör det livaktigt. Som en zombie.

(Utmaning: skriv om att regera)

Buriyani

Vi var ensamma tillsammans ett nyår och vi hade bestämt oss för att göra Chicken Buriyani. Vi hade mitt solblekta ex av Indra Jayasekeras A Taste of Sri Lanka. och skummade receptet. Inga konstigheter, förutom att vi skulle äta kyckling igen. Jag såg för mig tevebilderna av hur kycklingarna fördes till slakt. Ayoo!

Vid den här tiden lagade jag mycket mat. Jag tänkte inte på att det var enkel mat. Det mesta av mina kulinariska framgångar baserade sig på tricket att dra upp plattan på sex, sen sänka till noll eller möjligen ett och låta eftervärmen göra sitt.

Chicken Buriyani är det enda man äter som ensamrätt i Sri Lanka. Annars ska det vara flera curries vid varje mål. Vi tänkte att det skulle bli jämförelsevis lätt att laga Chicken Buriyani.

Det vattnades i munnarna på oss. På tre respektive två år hade vi inte fått Chicken Buriyani. Vi stånkade och vi rev och vi mixade och vi väntade, och vi torkade av marinaden, spädde den och lät den ”simmer away for a few minutes”

Vi gjorde allt according to the book och vi svettades ner i buriyanin, i boken, fast det var midvinter och Sverige.

Vi hade tänkt äta vid niotiden. Vid midnatt gjorde vi en paus, öppnade en flaska cava och lyssnade till Kulles överdramatiska ”Ring, klocka, ring” genom balkongdörren. Vi var sentimentala just då, jag kanske för att jag gnuggat chili i ögat. Sen kastade vi oss in i receptslaveriet igen.

Det blev god mat. Det blev en snäll Buriyani. En sorts Buriyani vi aldrig smakat förut. En Buriyani som bara nästan var en Buriyani. Vi räknade timmarna. Fyra timmar effektiv tid för en halvmesyr.

Brickan med cavan glömde jag ute på balkongen ända till våren. Då hade den etsat ett outplånligt märke i betongen.

Jag ska aldrig mer göra Chicken Buriyani. Om inte, förstås, jag får en lektion av en muslimsk kvinna i hennes eget kök. Hon som skrivit A Taste of Sri Lanka heter Jayasekera i efternamn. Singales. Varför ska hon ge sig in på det hon inte behärskar?

Det var första gången jag följde ett recept.

(Utmaning: skriv om en komplicerad maträtt)

Habitat

Huset kom med familjen. Lagom stort, lagom skevt, lagom långt ut i skogen. Pulsen gick ner när hon kom dit. Det var hennes habitat. Och sommaren gick och hon målade och målade, flyttade staffliet över hela den stora gården och bortanför skogsbrynet också och hon kunde minnas sig själv så tydligt. Andningen var ren och hon blev lugnare men inte lojare. Andra sommaren bestämde hon sig för att flytta dit permanent. Hon hade en skruttig bil.

Det första som hände var att snön kom i sjok. Det enda hon hittade var en skovel. Den hade sett rätt stor ut på sommaren men förslog inte långt de vägar hon måste skotta, till dasset, till vägen och till brunnen.

Det andra som hände var att veden tog slut. Hon hade inte tänkt på att samla på sig för den tid när elden inte bara är till för gemytet, utan för värmen.

Saker hände slag i slag. Hon fick gå upp klockan fem för att hinna ta sig till jobbet. Boendet tog all hennes tid. Det enda som inte hände var att vattnet frös. Hon hade inget vatten, annat än i brunnen. Det var källfriskt och gott men svårt var det att bada på vintern. Hon började gå på badhuset i stan. Hon började allt oftare sova över hos arbetskamrater. Den femtonde januari hyrde hon en lägenhet inne i stan. Ett litet, litet bo som hon desperat klädde in för att få ro. Hon häftade gamla indiska saris på väggarna, köpte speglar med guldramar på loppis och skaffade en divan och mattor från Kashmir. Det var varmt och hon njöt. Njöt av det slöa tempot, njöt av hyres-rätten.

På våren, när hon vågade sig ut till huset, var det tufsigt och märkt av den gångna årstiden. Som om det syntes bättre nu, när hon själv till hälften delat vintern med huset. Inte ens vårstöket med gräsbränningen var roligt men hon gjorde det ändå. När hon brände bakom ladan såg hon att den var alldeles murken nedtill på baksidan.

Hon sålde huset billigt till en släkting. Alla tyckte att hon var knäpp som inte behöll det som sommarviste men hon tyckte inte att hon var en värdig partner till det. Springa där med staffliet när så mycket måste göras. Nej. Vara där och låtsas bo som i en annan lekstuga. Nej. Nätter med oro för tak och golv och väggar. Nej.

(Utmaning: skriv om att bo)

Himlens son

Himlens son – du föll och föll, tumlade ner från den säkra tronen, den enda tronen, tronen i det Himmelska riket. Du föll och slog dig hårt mot all sten i den Förbjudna staden, som plötsligt var dig för stor. Opiumkrigets trauma öppnade världen och gjorde Kina till en stat bland stater. Utrikesrelationerna flyttades från byrån för barbarärenden inom ministeriet för riter till det nyinrättade utrikesministeriet. Välkommen ner på jorden efter tvåtusen år.

Välkommen ner på jorden. Där sitter du gott. Nu är du i den position du ska ha. Vi kan ägna oss åt annat. Vad som händer i Peking behöver inte störa Stockholm eller Washington. Varningsropen om Kina som en ny stormakt är alltför exotiska. När vi börjar lyssna är det redan för sent. Han har rest sig igen! Och Kinas svaghetsperiod blir ett historiens lilla andetag på bara sådär hundrafemtio år.

Nästa steg är steget ut i rymden. Om tio år, när ISS har plockats ner, verkar Kina komma att vara ensamt om att ha en bemannad rymdstation i omlopp runt jorden. Där ska han sitta och blicka ner på oss alla. Ensam stormakt i rymden. Himlens son.

(Utmaning: skriv om en stormakt)

Memento

Det sprakar, det gnistrar om mötet du haft. Du koncentrerar dig på att nå fram till ro och stillhet igen. I ron och stillheten bor ditt öde men någonting vill kämpa sig ut. Någonting vill förgöra ditt öde. Någonting som sträcker sig mot den du mötte. ”Det är karmiskt,” tänker du. Känslorna som en roterande boll i magen säger ”Kom inte hit! Känn inte efter! Sök svaren någon annanstans!” och du trevar på ditt tangentbord, googlar ”karmiskt förbunden” på försök. På svenska. Alltid leder det någonstans.

Det leder tillbaka till dig själv. Bland fyrahundratjugofem träffar är den första från din egen blogg, en text du inte minns att du skrivit.

Det som inte hör hit: att det är ganska logiskt att du hamnar hos dig själv. Språkbruket är inte så vanligt och det är inte osannolikt att du använder samma fras vid olika tidpunkter, när du skriver puffen och när du googlar. Det är självklart. Men vad händelsen säger dig är: ”Gå till dig själv. Lita till din intuition. Var din egen vägledare.” Det är en inbjudan till att vänligt bekanta sig med kaoset inom dig, som finns på samma plats som ron och stillheten.

Du tvekar inte ens. Du fortsätter envetet att googla.

(Utmaning: skriv om att vägleda)

Fotnot: Karma är ett stort och svårt begrepp, kan kanske enklast förklaras som lagen om orsak och verkan. Enligt en del synsätt delar man karma med vissa andra människor, oftast sedan mycket lång tid tillbaka (mycket längre än ett människoliv).

Lek med råtta

Nu har han mig. Han är säker på det. Han slickar sig faktiskt om munnen. Som katten framför råtthålet, väntande på ett säkert skrovmål. Nu lutar han sig med ändan mot fönsterbrädan, kött mot marmor med ett par lager tyg emellan. Sol slickar hans nacke, överexponerar den vita skjortan. Han håller på att lossa manschettknapparna. Hans ansikte syns inte längre i motljuset.

Jag är obekväm i min svarta korsett, de lårhöga strumporna, mina små knäppkängor. Varför gick jag med på detta utklädningsäventyr? För att jag ville vara sexig? Det går inte att vara sexig och obekväm. Jag går ut ur rollen, sätter mig bredbent som en skogshuggare på sängkanten och tänder en cigarrett.

”Inte så,” säger han med mjuka rösten. ”Inte så.”
Han tror fortfarande att han får mig. Jag vet inte längre om jag vill ha honom.

Han måste ta i mig för att åter ladda situationen. Jag kan vara obstinat och krossa hans drömmar. Mina drömmar? Går inte att krossa. Mina drömmar har ingen form.

Hans fingrar mot min kropp. Manschetterna rasslar efter. Måsvingar. Han söker och han finner. Jag trycker mig försiktigt mot hans hand. Nu är det ingen lek. Han ger mig ändå detta.

Och som en lydig marionettdocka reser jag mig, kråmar, kurar, kuttrar; blir hans igen. Och vi gör vad vi kom hit för att göra. Sen stänger jag in mig på toaletten, tar av den hemska utstyrseln, går med korsetten släpande i marken till väskan och trycker ner sakerna i den utan att akta strumporna. Naken går jag fram till honom. Han står och klär på sig. Det är som om han inte ser mig. Men jag ser honom, ett nöjt flin, som katten som fått råtta.

(Utmaning: skriv om att vara belåten)

Kyssa skor

Det går en gräns, förklarar Frippe. Det går en gräns mitt i Sveavägen, som man korsar med livet som insats.
”Bokstavligen?” flämtar Annelie. Det hörs att hon tycker att det är coolt.
”'Bokstavligen' – det vet jag inte vad det betyder.”
Nu låter han plötsligt sur, efter att ivrigt ha underhållit oss med berättelser om gängkrigen i stan, gått omkring och visat.
”Blir man dödad på riktigt?” förtydligar Annelie. ”Om man går över gränsen?”
”Ibland... kan man... ibland... kan det gå illa.”
”Men bara om man är one of the boys?” hjälper jag till.
”Ja. Bara då.”
Han är sträv nu och fåordig, verkar distraherad av något. Det kanske är ett illa valt tillfälle men jag försöker få samtalet mer personligt:
”Är det jobbigt att vara gängmedlem? Skulle du vilja hoppa av om du kunde?”
Han tittar ovanför mitt huvud, nickar, något som kanske ska betyda ”vänta här” och så går han iväg, fram till en klunga killar och böjer knä framför en av dem.
”Han pussar hans sko!” säger Annelie, som ser från en annan vinkel än jag.
Vi ser båda hur han reser sig upp och får en örfil. Killarna står runt honom och pratar taggigt, högt och viftar med händerna. Han krummar med ryggen, blir en helt annan person än den vi talat med nästan hela eftermiddagen.
”Det var ledaren för City Hawks,” säger han andlöst när han kommer tillbaka till oss.
”Är det ditt gäng? City Hawks?” frågar Annelie.
Vi vill fråga så mycket. Mötet med killgänget ger upphov till så många frågor. Den enklaste: ”varför pussade du hans sko?” kan vi inte fråga.
Frippe drar med översidan av handen under näsan, tvekar.
”Jag får inte vara med.” svarar han trumpet. ”Än.” lägger han till. ”Jag är en City Hawks Slave.” Nu finns stoltheten i rösten igen.
”Du väntar på att få komma med. Hur länge...?”
”Två år. Om två månader kan jag få gå igenom testen en gång till.”
”Tills dess måste du kyssa skor och ta emot örfilar?” säger jag.
Frippe gör en stolt, jakande rörelse med huvudet.
”Är det värt det?” frågar Annelie mjukt.
”Ja, självklart!” Hans kastanjebruna ögon lyser. Guld.

(Utmaning: skriv om en gräns)

Att minnas den elfte september

Senare har datumet fått pålagrade betydelser men han vet varför han håller den elfte september i åminnelse, år efter år. På morgonen tar han på sig sin svarta stickade tröja. Den luktar lavendel. Han brukar ha lavendel i skåpen. Det ska hjälpa mot mal. Så går han till torget, köper två liljestjälkar. Det är vackert väder. Vädret är alltid vackert den elfte september. När han kommer hem bryter han av de utslagna klockorna och placerar ut dem: två framför porträttet, förstås, och så en och en på olika små och stora bord. Stjälkarna med de slutna knopparna sätter han i en vas på salongsbordet.

Han är alltid ledig denna dag. Ägnar den åt ett vemodigt umgänge. Han plockar fram fotoalbum och brevhögar, som han hanterar som om de vore spindelväv. Sitter långa stunder med sträckt rygg och svidande hjärta framför porträttet. Det bränner av tårar runt ögonhålornas insidor, hela dagen känns det så. Som om det vore något särskilt med en årsdag. Som om sorgen inte varje dag är lika tung.

Den elfte september 1999 ger sig Per ut att springa sin vanliga runda. Ingen ser det, men plötsligt liksom rämnar han. Som något starkt och stadigt som ger vika. Som en smäcker skyskrapa som någon kört in ett flygplan i. Hjärtinfarkt. Döden är ögonblicklig. Per blir fyrtiofyra år. Hans blir ensam. Får själv sy ihop den sista tröja som Per stickat till honom.

Sorgen är varje dag lika tung. Men bara den elfte september kommer den insvept i liljedoft, bara den elfte september ägnar han sig medvetet åt att minnas. En rygg, en stjärt, ett huvud. Pers barnsliga skämt och torra raspande saklighet. Det finns bara en av varje, tänker han dumt. En värld utplånas med var och en som måste lämna i förtid. Han känner tomrummet efter Per, så väldigt.

Fram emot aftonen reser han sig upp och börjar laga soppa. De är några stycken som alltid träffas på dödsdagen, äter spiksoppa och bröd och håller Per levande med sina minnen. Han skär morötterna i tunna stavar, som Per alltid gjorde. Det praktiska arbetet är vänligt mot honom, rensar upp i tankebråten och ger ett visst fokus, bär honom över tidpunkten då det hände. När han slutat skära är det nästan mörkt. Han häller olivolja i deras största gryta.

(Utmaning: skriv om att minnas)

Sommarnatt

Utanför står vallmona i skymningen och du drar mig in i dig. Jag vill tro att vi graviterar mot varandra, att vi har en plan plats tillsammans, där vi kan bygga vilket bo som helst och flytta in. Jag vill tro att det är betydelsefullt, det att vi dansar tillsammans. Blundar och dansar, blundar och dansar. För att vi inte setts förr, för att jag inte törs se dig. För att blundande törs jag se dig. Det är en pakt. Det är en plan plats. Det behöver inte bli ett hus, vi kan träffas bara och prata. Du har en ribbstickad tröja. Jag har små, små händer. För att jag blundar törs jag hålla dig. Så ger du upp ett fnitter. Det är riktat ner mot mig från din höjd. ”Vi borde gå till de andra,” säger du. Jag öppnar ögonen. Nu har du sett att jag har blundat. Alla de andra har försvunnit, det är bara vi och musikmaskinen och har du sett att jag har låtit mig dras in i dig? Den plana platsen krymper snabbt, vårt samförstånd. Du räcker mig din hand men jag törs inte se den, går tre steg snett bakom dig och vallmona är nästan svarta. Hela resten av kvällen ser jag till att vara i rummets andra ände från dig. Ser till att skratta högt och skämta och hålla avståndet. När du ska gå kommer du fram. ”Vi ses igen?” Ett finger över min kind. Jag besvarar din kram, ett avvägt mått av kamratlighet. Det är tjockt i halsen. Jag är tyst. Sen orkar jag inte låtsas mer. Sitter tyst och dricker Laphroaig. Jag är genomskinlig, som en trollsländevinge. Allt syns. Ingen får säga något till mig nu. Tunn och skör som en insektsvinge. Allt syns.

(Utmaning: skriv om att vara blyg)

Vara där

Hon är till och med bäst i träslöjd. Och hon jobbar på, tar ingen notis om att det är just det man inte ska göra. ”Läser man sina läxor så kan man.” Fysiken och matten, svenska och språk. Det enda hon inte tycks bry sig om är barnkunskapen. Hon skvätter irriterat med sin docka som ska badas i ett vaniljgult plastkar. ”Alla däggdjur har förmågan att ta hand om sina små – varför skulle då inte vi?” Henke härmar: ”Alla apor kan räkna sina kokosnötter – varför ska då vi behöva matematik?”

På rasterna sitter hon för sig själv, på golven i trapphusen, och skriver eller väver band i en liten vävstol. Hon har inga behov, som vi. Av att hänga med folk. Skvallra. Retas. Blir inte heller särskilt retad. Hon går i sin stora trenchcoat och är ointaglig. Varken vacker eller ful. Ointaglig. Men Anna har sett henne ute sena kvällar. Inte ”ute” ute. Ute på promenad med sådana som är mycket äldre. Peter Tillman, som sätter upp en pjäs till nyår varje år på stadens lilla teater. Mark Levinson, som är timvikarie i skolan. Annika Malm och Annika Sjökvist. Ingen vet vad de gör. De skriver väl. Ibland sitter de på kaféet i hörnan, det där gänget, och hon är med. Så självklar då, och då är hon intresserad av andra människor. Böjer sig framåt, viftar med händerna. Ler. Ett anteckningsblock alltid uppslaget. En sån där kulspetspenna med många färger. Och så kommer skoldagen och hon är ett isberg igen. Som om hon inte vill sin ålder. I alla fall inte vill vara med folk som är i hennes ålder. Det är som om hon är ensam i skolan, som om det bara är hon och lärarna som räknas. Men när vi har Mark är hon inte överdrivet kompis med honom. De för sina diskussioner över klassens huvuden men så är det med alla lärare och henne.

Vi lämnar henne i fred. Men jag var med på luciaspelet i åttan, det som hon hade skrivit, och jag såg hur varm hon var när hon regisserade – sa vad vi skulle göra och sådär. Det var väl för att hon var som en lärare då. Någon sa att hon fick pengar för spelet. Men hon var som en levande människa då, när hon fick bestämma. Det passade henne. Sen luciaspelet har jag velat vara kompis med henne. Jag har frågat vad hon håller på med och så. Hon svarar på tilltal men värmen finns inte. Svarar att hon skriver. På litet olika saker. ”Det är svårt att tala om ett skrivprojekt man är mitt uppe i,” säger hon och böjer sig över anteckningsboken igen. Lugnt. Som om jag inte fanns.

Antingen är hon ett geni eller så är hon född minst fem år för sent. Jag är inte i hennes ålder, egentligen. Jag har ingen chans att bryta mig in, att få sitta vid det där kafébordet med stans in-telli-gens-ia. Sent på kvällarna påtar jag i en snygg skrivbok, svart, nästan som läder. Jag försöker skriva dikter, för fröken har sagt att dikter kan vara precis hur som helst nuförtiden. Men det gills nog inte när man skriver bara för att få höra till. När man inte har något att säga. Jag undrar vad hon skulle säga om det. Aldrig att jag törs fråga.

(Utmaning: skriv om att vara arrogant)

Sömnlös

Jag tänker på hur många sömntabletter som går åt i Vita huset. Om det finns någon statistik för det, president för president. Själv är jag tretton år och får inte ta några sömntabletter. Jag kan bara ligga vaken och tänka i ett stumt hus. I morgon ska jag betala hundratretti kronor till Mariana. Jag har inte hundratretti kronor. Det tänker jag också på. Det tänker jag mest på. Jag skulle kunna gå upp och gräva i mammas och pappas plånböcker men jag är inte sån. Jag stjäl inte sömntabletter heller, fast jag vet var mamma har sin ask och fast jag behöver sova. Det surrar i huvudet på dagarna.

Hur har Mariana fått sin makt? Det tänker jag också på. Den här gången tvingade hon mig att slå vad. Vi skulle slå vad om att hon skulle få den sötaste pojken i åttan innan veckan var slut. ”Det slår jag inte vad om,” sa jag. ”Du har ju redan halva inne.” Hon skrattade sitt försmädliga skratt. ”Halva inne! Det säger man ju om en kille!” ”Jag slår inte vad,” sa jag. Hon får alla killar hon pekar på.

Den sötaste pojken i åttan heter Oscar. Jag har tittat på honom sedan vi började i höstas. Inte för att jag någonsin tror att jag kan få honom, för det tror jag inte, utan för att han är fin och lugn och har så jämna ögonbryn. Han ser alltid glad ut. Alla vet att han är intresserad av Mariana. Det är därför vi ser honom så ofta vid våra skåp.

Så hon fick honom. Och plötsligt var jag skyldig henne hundratretti kronor, fastän jag inte sagt ja.

Ibland längtar jag till mellanstadiet. Då kunde man säga till sin mamma när någon varit dum och så kunde ens mamma säga till mamman till den som varit dum och så ordnade det sig. Vad barnsligt! Så gör man inte på högstadiet. Då är man rökt. Högstadiet är allas kamp mot alla. En hård värld. Jag vet inte varför jag är kompis med Mariana. Hon har valt mig, kanske för att jag kan hjälpa henne med skolan. Tänk, om jag skulle sluta vara med henne! Plötsligt, sådär. Men alla andra tjejer i klassen är töntar. Förresten kanske de inte vill vara med någon som varit med Mariana. Hon har gjort så mycket dumt mot så många. Och jag buntas ihop med henne, förstås. Jag är en snäll tjej och vill inte vara med någon. Men jag vet inte hur man bryter sig lös.

I morgon när jag kommer till skolan kommer Mariana att säga till Oscar att hångla med henne. Jag tror hon gör det för att visa mig. Hon visste hela tiden hur intresserad jag är av honom. Sen kommer hon att kräva sina pengar. Vad gör jag då? Då säger jag att jag inte antog vadet – hon kommer inte att förstå den formuleringen – och så går jag till mitt skåp och så dissar jag henne hela tiden tills hon fattar att jag inte är hennes kompis längre och så börjar hon sprida ut att jag slutade vara med henne för att jag var så kär i Oscar och så får jag ligga här sömnlös igen för det. Adjö, barndom.

(Utmaning: skriv om inflytande)

Galopp

- Jag satsar allt på dig, viskade mannen in i hennes öra och han blåste hemlig luft i hennes näsborrar. Hon var en vacker treåring, oprövad, med okända föräldrar.
– Se henne när hon rör på sig! utbrast mannen nästan med äganderätt till de andra gubbarna. Han kunde inte låta bli, fast han inte ville sänka hennes odds. Ännu var det två lopp kvar innan hans prinsessa skulle visa upp sig. Hans prinsessa, som hette Solitude.
– Det betyder ensamhet, sa han.
Se! Han kunde inte sluta tala om henne, fast fler och fler började satsa.
Ensam i täten gick prinsessan Solitude ända till sista kurvan, där hon stöp och blev omsprungen av alla, främst den ståtliga favoriten Aldebaran (av arabiskans al-Dabaran, ”följeslagaren”, men det visste inte vår man som stod med sköljda kinder på läktaren)
– Gråt inte, tröstade gubbarna. Vad var det? Tietusen?
– Femton. Men jag gråter bara över Solitude. Nu är hon knäckt.

Han hade rätt. Det hade funnits en strålglans men inte nu. Hon hade haft en stolthet men den var borta. I ett lopp blev hon prövad och där smulades hon sönder. Nu går hon som foglig ridskolehäst i Örkelljunga.

Läsare, jag frågar dig, har du någonsin känt en Solitude? Läsare, det har jag.

(Utmaning: skriv om att satsa)

Bekymmer i bussen

Fristående fortsättning, historien börjar den 3 september

Det är Malena som kan dabba sig ibland och vara inte som en hedonist, utan som en vanlig människa. Ibland när vi flyger fram i markhöjd i vår gamla scaniabuss med ”Hedonist Tours” skrivet på sidorna blir hon så bekymrad för sin son. Det är när hon inte får svar på sina sms. Hennes son är tjugoåtta år och håller på med knark. Hon får inte ringa honom, bara sms:a. När hon inte får svar börjar hon oroa sig och få samvetskval. Det märks, fastän hon försöker dölja det. Hon är inte dum. Hon vet att hon inte kan älta sina bekymmer i just den här bussen. Vet att vi skulle säga knäppa saker, som: ”Det bästa du kan göra för Henrik är att njuta!” ”Nästa år kanske vi åker till Paris!”

Det är ju så, att tidtabellen för en hedonistbuss växer fram liksom organiskt. I år ville vi till Korpilombolo, så vi började med Växjö och drog en repa ner till Skåne. Sånt kan verka märkligt men en hedonist lever i nuet. Med fyra hedonister och ett nu kan det bli slitningar men de blir aldrig svåra eller långvariga. Vi tänker ”à la bonne heure” med mera av sådant rostigt femtiotalsspråkbruk och jämkar ämabelt våra viljor samman. Om någon vill stanna vill alla stanna. Om någon vill åka vill alla åka. Det tar litet träning att vara hedonist, särskilt när det regnar. Fast vi har en egen toalett, så det är inte så farligt. Det har blivit jag som tar hand om toaletten. Jag tycker om det, att sprita allt det rostfria, tömma tanken. Kalle gillar att diska och Josabet tycker så mycket om att köra, att hon ibland går upp mitt i natten och kör några mil. Vi vaknar inte ens. Brummandet från motorn förstärker våra drömmar. På morgonen står vi på en plats vi aldrig sett. Det är hänförande. Som hedonist på busstur behöver man inte ha några bekymmer. Och har man ändå det bör man kasta telefonen. En sommar är kort.

(Utmaning: skriv om att bekymra sig)

Buss i omvärlden

Fristående fortsättning från igår och i förrgår

På vägen blir vi kontaktade av många. De ser vår buss med ”Hedonist Tours” målat i vinrött på vitt över båda långsidorna och de vill komma fram till oss och ställa frågor. Förbluffande många är arga och vill debattera. De anser att hedonismen är egoistisk, inte alls vad som behövs i vårt land vid denna tid. De tycker att vi står för något nedbrytande, när vi sitter utanför bussen och pimplar rosévin och läser eller slänger käft. För många måste vi intyga att vi har alkolås på bussen. Ibland får Kalle demonstrera det. Han dricker mest. Vi måste också intyga att vi har riktiga jobb därhemma. ”Men vad gör ni då här?” frågar någon. ”Det kallas semester,” säger Josabet spetsigt. ”Är ni hedonister även när ni jobbar?” ”Så långt det är möjligt.”

Vi har inget mål. Det enda vi önskar är att nå Korpilombolo men vi reser nog litet för långsamt. Till Växjö, Skövde, Göteborg, Halmstad, Lund, Karlskrona har vi tagit oss på kringelikrokiga vägar. Ibland tillryggalägger vi bara tio mil på en dag, om det är många loppisar utefter vägen, eller om vi ser ett skojigt litet museum. Till Växjö for vi för att träffa Petter, lutspelaren. Han jobbade en gång på vårt garage därhemma. I Skövde känner Malena en sierska men vi träffade henne aldrig, hon hade råkat gå ut när vi kom. Ringde sedan, förkrossad. Hon hade gärna hängt med en sväng men hon har inget busskort. I varje stad på vår lista någon som med god vilja kunde räknas som hedonist men ingen har tid att lämna allt och följa oss. Vi hoppas på Krille, den galne konstnären i Korpilombolo. Vi träffade honom på förra resan på ett galleri i Askersund. Han gör tavlor i sand och sprutar sand över publiken, så att det skimrar framför ögonen. Jag har messat honom och förvarnat, sagt att vi kommer vecka tjunie eller tretti.

Innerst inne är vi nöjda med att vara bara vi fyra. När vi sitter om kvällarna och har skrivövningar eller spelar kort. Gemenskapen. Nu börjar Josabet gnola ”Jag går mot döden var jag går”. De andra stämmer dröjande in. En treklang. Själv ordnar jag förstulet mina kort i tretal. Jag kan inte gå ut men jag kan lägga upp och nu är det nog brådis.

(Utmaning: skriv om att kontakta)

Det Bästa

Fristående fortsättning på ”Hedonist Tours” (3 september 2011)

Det enda vi bråkat om på vår lössläppta tur genom Sverige med den ombyggda lokalbussen ”Hedonist Tours” är biblioteket. Det består av två hyllor inbyggda i ändarna av de bakre slafarna och utgör vägg mot bordet där vi spelar kort och äter mat om vädret är dåligt. Vi tjejer har dragit dit så olika sorters böcker som Chuck Palahniuk, Kristin Lavransdotter, några deckare och litet klassiker. Kalle kom stolt med tre coop-kassar ”Det Bästas Bokval”. ”Bredd och djup!” flöjtade han. ”Här har vi allt vi behöver på behändig yta!” Jo, jo. Skriet från öknen och Rymddotterns återkomst och så vidare, fyra och fyra i varje fusklädervolym. Josabet hoppade av vrede. ”De är förkortade!” ropade hon. ”Det redan lättsmälta, tuggat en extra gång!” Hon var så röd av vrede att Kalle fann det bäst att hänvisa till hedonismen för att lugna henne: ”Det är sann hedonism – att få i sig essensen, droppe för droppe, i stället för att behöva destillera allting själv.” ”Sann hedonism är att läppja nektaren direkt från liljan,” returnerade Malena poetiskt. Vi satte oss till krismöte. Vädret var fint, så vi tog ut stolarna ur bussen och slog upp litet rosé. Sen slog vi upp litet till, för det blev ett långt möte. Efter segdragna förhandlingar beslutades att Kalle skulle få fylla ett hyllplan, inte mer, med det vi andra tyckte var ren dynga. Han hade en trumf. Kalle har alltid samma trumf. Han råkar vara den enda som egentligen kan mecka. Ständigt beslutar vi att han ska lära upp oss andra men det blir aldrig av. På den här turen har han plöjt Det Bästa-hyllan en gång. Vi har fått höra hans sammandrag av Det Bästas sammandrag av häftiga historier om människor som förlorar minnet och vaknar upp till en tillvaro de inte känner igen, om barn som föds ute i rymden och får övernaturliga gåvor, om att simma med delfiner och mycket mer. Vi tar dem som utgångspunkt för våra skrivövningar, som alltid är på torsdagskvällarna. Där expanderar vi ånyo det sammandragna och låter historierna befrukta varandra. Delfinerna föds i rymden och tappar minnet och vaknar upp på engelska gods och så vidare. Vi koncentrerar oss på smaker och dofter, eller skriver en historia helt i grönt. Först när vi skruvat till en roman till oigenkännlighet är vi nöjda. Då har vi gjort det bästa av Det Bästa.

(Utmaning: skriv om det bästa)

Hedonist Tours

Längst bak i vår ombyggda stadsbuss, bortanför slafarna, har vi en liten kajuta. Där drar vi en spader när bussen står still. Jag sitter i min prinsessklänning, som jag nästan alltid har på mig när jag kör. Vi är fyra förare på resan. Det ger gott om tid att tvätta klänningen mellan passen. I allmänhet kör vi en dag var. Det är inga tunga pass. Rasterna är många och långa med te och smörgås i gräset, eller en rundvandring på ett gammalt hospital, ibland en konsert vi kan råka på. ”Hedonist Tours” har Malena målat på bussidan. Vårt slags hedonism måste erkännas vara en smula originell. Mest består den i att spela kort dygnets alla timmar. Inte bara kille, som man skulle kunna tro. Idag spelar vi ”en lång”. Josabet stämmer upp sista versen i Fransiscus solsång. Alla älskar att sjunga, utom jag. Malena tar tersen och Kalle lägger på en överstämma:

Tack Gud för syster Död som tar
allt levande i sitt förvar
Hon för oss i sin tysta vagn
en afton hem från mödans mark
Tack för alla dina under...

Det är vackert men jag ägnar mig åt att omgruppera mina jokrar. Jag tror att det bara är jag som har räknat ut att när Josabet börjar sjunga om döden, är hon på väg att gå ut. Min anspänning behåller jag för mig själv. Kalles tur, Malenas och så min. Jag drar det enda rätta, en spadersjua. Sprider mina triss och min stege som solfjädrar framför mig med inåtvänd triumf. Rättar till tiaran och för lugnt in siffrorna i protokollet. Vi älskar vårt kortspel för att det fryser nuet och kräver allt, utan att det märks.

(Utmaning: skriv om ett fordon)

Äspinggrottan

Här är det mörkt. Här lär jag mig ömsinthet. Det är din fukt och min fukt på din mammas grova lakan, med vaddtäcket över oss som en djupröd grotta. Längst in. Allra längst in. Efteråt ligger vi hopslingrade som matta äspingar. Du sträcker ut armen, föser undan täcket. Fast jag har ansiktet i din armhåla, blundande, kommer ljuset in. Det är fredag den andra september och det har ännu bara börjat.

(Utmaning: skriv om att slingra sig)

Höst

Något nytt, krispigt i luften på morgonen. Mellan lyktorna i parken har bandet av bläcksvamp rullat ut sig; ett fjälligt, rundkulligt Himalaya i markhöjd som får mig att tänka på de första eftermiddagarna efter skolan på hösten, förstulna skörderäder i slänten ner mot Kasttjärn. Där var det tillräckligt långt till närmsta gata. Bläcksvamp tar lätt upp tungmetaller.

Även här i parken är det säkert. Jag vecklar ut den kasse jag alltid bär i bakfickan och börjar plocka. Det sena augustis luft och ljus. En lätt kyla i gräset. Fortfarande efter alla år är det hoppets tid, hoppet om att övervinna kaos med hjälp av nytt papper i skolbänken och matchande pärm med flikar. Föresatsernas tid. Redan i oktober var hoppet ute, bänken ett virrvarr av papper som inte hittade in under någon flik. I oktober också något gråare i atmosfären, gråare och fuktigare. Resignation.

De är litet fadda i smaken, bläcksvamparna, men om man rundar av med en gnutta dijonsenap får man en god stuvning.

(Utmaning: skriv om ett hösttecken)